Kamelia

 Igår när det regnade som allra gladast, (Man brukar ju säga som allra argast) så tog jag tag i det lilla kamelia-albumet som jag "hittade" här om dagen i mitt arkiv. 

På helt fel ställe, men nu är det här där det ska vara. För varje tömning av mina små album får jag  förhoppningsvis mera ordning och reda. Jag har i alla fall en god tro🙄

Ovanstående bild av den ljuva kamelian som har ramlat ner i en damm, har jag tagit i Jardim Botânico da Madeira, här i Funchal. Kameliaträdet skuggar dammen men just då råkade solen ta sig in genom grenverket..

 

                                          Flera nedfallna skönheter i samma trädgård

                                         Ur en annan synvinkel

                                  Man kan ju bli lyrisk för mindre; i alla fall blir jag det. 

    

Minns ni Kameliadamen? Boken som skrevs och också filmatiserades.

 

Jag var bara en tvärhand hög på den tiden när jag första gången såg en film med Greta Garbo i , och då  spelade hon kurtisanen Marguerite i Kameliadamen. Själv förstod jag inte ett smack av kärlek på den tiden som ca 4-åring, men att det var tragiskt och tråkigt kunde jag konstatera när jag såg hur mamma och andra kvinnor satt i Bio Savoys salong och snyftade under filmens gång. Jag hade mera intresse av deras tårar än av filmen, som jag inte förstod särskilt mycket av alls av förekommen anledning. Jag var för ung helt enkelt. Ja, jag förstod inte ens tårarna...

Själv hade jag hellre sett på Kalle Anka. 

Dessutom var filmen gammal och gick av lite nu och då. Kalle och Harald i maskinrummet klistrade och lappade. Ibland fick jag vara med och titta på när de fixade till det och tillfällig liten film visades för biopubliken under tiden.

.

Jag såg samma film flera år senare på tv och nej, den blev inte någon favorit även om jag förstod innebörden då. Det var så olyckligt allting och dessutom spelades den in många år innan jag föddes, den kändes gammalmodig. 

Som jag redan har berättat var Bio Savoy min barnvakt många gånger när jag var liten. Brorsan K. ville inte vara barnvakt åt mig för att jag var för skvallrig av mig på den tiden (han tjuvrökte) så  mina föräldrar såg ingen annan råd än att ta mig med på kvällsjobbet när K. ställde sig upp och revolutionerade som den tonåring han var.💗 Men det var rena lyckan för mig som fick se på bio nästan hur mycket som helst istället medan han bolmade på med sina vänner i hemmaknutarna. Frid och fröjd!

Var och en på sin plats. 

   Släktnamnet Kamelia är uppkallat efter jesuitmissionären och botanikern George-Joseph Kamel

   (1661-1706), som var den förste att beskriva växten. 

    

   Han var från Mähren, men verksam som missionär i Manila på Filippinerna, där han även drev ett

   apotek med kryddträdgård. Han skrev artiklar som infördes i Royal Societys tidskrift i London

   och blev på så sätt känd som botaniker i Europa.

    Allt detta var okänt för min egen del men Google är en god hjälp ibland

    Ljuvlig är skönheten utan tvekan och hur många gånger man än ser den så måste det till ett foto 

    här och där. Den trivs bäst på högre höjder än här nere i Funchal, även om den finns här nere i stan 

    också. Ja, faktiskt bakom knuten här. Min granne Z. har en kamelia som hon vårdar ömt...

    Det är hennes kamelia som har stått modell. Det ska till precis lagom mängd vatten...

    varken mera eller mindre har jag förstått.

    Underbar är ordet

    Den här kamelian har jag "plockat" i Monte

Orsaken till detta kameliainlägg är faktiskt Anita, de fyra blomsterhaven. I hennes kommentar till mig igår så berättade hon att hon njuter av sin  nyutslagna kamelia, vilket påminde mig om mitt lilla album. Titta in till henne så får ni se hennes underbart vackra kamelia och lite till på det! Hon är mästerlig på att ta otroligt finstämda fotografier. 

                                                                   **************

Från det ena till det andra, mitt i ösregnet igår kväll så kom sopbilskillarna och tömde tunnorna längs gränden. Eftersom det blåste hårt insåg jag att jag måste ta in den tomma tunnan på direkten innan den skulle ta en luftfärd och hamna i någons trädgård. Samtidigt tänkte jag att ikväll är ingen klok människa ute i ovädret så de har nog inte fått någonting att svalka sina strupar med de där vardagshjältarna, så sagt och gjort, tre kalla öl hängde med som en liten uppmuntran.  

Det där med klok får ni ta som det är för jag gick ju ut😏

Glada blev de förstås. Killen som har kört långtradare i USA och i hela Europa men inte i Finland, påstod att han genast skulle gifta sig med mig om jag bara hade varit singel och jag är allvarlig, sade han och skrattade. Skrattade gjorde vi alla fyra.

 (De kan vara mina söner allihopa.) 

De är verkligen ett härligt gäng, de allra gladaste varelser man kan tänka sig. Uppfriskande! Humor har de också. Solen sken trots ösregnet. 

Här bjuder de verkligen på sig själva. Jag skrattade själv hela vägen in och U. undrade förstås vad som var roligt. Sen skrattade han också...

 En fin onsdag önskas! 

                                             

                                                       Karin Eklund, Funchal, Madeira