En liten gul sagovariant och lite dramatik på det
Carapuça är en koniskt formad hatt som placeras på toppen eller sidan av huvudet.
Igår hittade jag en liten gul variant av carapuça (uttalas carapussa)
Det ser väl alla, att det är en liten carapuça? Inte helt färdigt tillklippt men likväl. Jag med min fantasi såg en hel rad med små varelser som dansade i sina gula hattar på trottoaren längs Avenida Santiago Menor, där carapuçorna låg.
Någon liten varelse hade lagt sin carapuça på kanten till en mur eller om den hade flugit av i dansens virvlar och fastnat just där
Vi var egentligen på väg till "vårt hål" i väggen på Rua Conde Carvalhal, till Minimercado Brasileira /Sopronto, lite sent ute nog, innan de skulle stänga innan siestan mellan kl.13-15.
U. som är van med mig insåg att vi inte skulle hinna i tid när sagotanten vaknade till liv. Hon poppar upp mitt i allt när hon ser något som bara måste fotograferas ( med mobilen den här gången) Jodå, han såg nog vad jag såg, en liten dansgrupp som hade slängt sina hattar än här än där. Han höll med i alla fall.😉
Det finns stunder när jag längtar mig sjuk efter småbarn som jag kunde hitta på sagor tillsammans med. Så roligt det var på den tiden då jag var småbarnspedagog och fick igång "mina barn i min grupp". Tex. två små troll som bodde i ett såll. Vi skapade två troll tillsammans av det vi hittade och smög oss till köksregionerna och norpade/lånade ett såll, som blev hus åt trollen och en hel liten skog växte fram runt trollsållet. Gör barn sådant nu för tiden? Eller sitter de alla och plippar på sina telefoner, paddor etc?.
Här finns i alla fall material till många skapande lekar och jag är så glad för grannungarna här på gränden. Vi har hittat varandra.💗
Så här såg det ut inne i carapuçan, som egentligen heter Stor Solandra (Solandra maxima) och är en art inom familjen potatisväxter. Det är en häckväxt här och den finns lite överallt. Själv skulle jag inte vilja ha den som häck, för den blommar ojämnt och blommorna vissnar nästan innan de har slagit ut. Men till små carapuçor är den förträfflig...
Vi bestämde oss för att ta en längre väg till vårt hål i väggen när vi insåg att vi ändå inte skulle hinna dit i tid innan de stängde så vi tog en liten omväg på sex kilometer eller så. En omväg via Sâo Goncalo, en stadsdel som gränsar till vår stadsdel Santa Maria Maior. Det blev en riktigt skön promenad som landade på 8 km innan vi var hemma igen. En annan gång ska jag ta kameran med mig och visa vilka vägar vi brukar gå. De varierar, beroende på humör och väder.
 |
| En bougainvillea fastnade också i mobiltelefonen |
På vägen mot Sopronto måste vi gå över en hårt trafikerad väg..och när vi skulle stiga ner på övergångsstället körde en bil i hård fart förbi mot Sâo Goncalohållet utan att stanna eller ens sakta in, men därefter steg vi ut på ränderna. När vi var halvvägs över övergångsstället så kom en bil i full fart igen på väg inåt mot Funchal, men chauffören såg oss i tid, panikbromsade och in i den bilen körde en motorcykel med ännu högre fart. Krocken var ett faktum.
Naturligtvis så sprang jag direkt till motorcyklisten som låg på vägen, men han steg tack och lov upp och borstade av sig, såg irriterad ut och frågade bilföraren vad som hände. Han i sin tur såg väldigt olycklig ut och pekade på oss och sade att han hade stannat för att vi gick över övergångsstället. Motorcyklisten tänkte jäkla turister, det syntes på hans blick. Men att han själv och även bilchauffören körde för fort spelade tydligen inte någon roll. De finns många fartdårar här, tyvärr. Faktum är att vi gick därifrån efter att ha konstaterat att det inte hade uppstått några kroppsliga skador. Plast och plåt spelar ingen roll..
 |
| Det finns hibiskus här överallt, överallt. |
Vi gick över där vi skulle gå över och de som var inblandade körde alltför fort. De gjorde förmodligen upp i godo på något sätt. Böter hade säkert väntat dem annars. Det fanns vittnen. Motorcyklisten hade inte kunnat stanna om han hade legat framför bilen i den mycket hårda fart han höll och ännu värre saker hade kunnat hända. Jag var faktiskt smått arg och förbannad. Kanske en normal reaktion?
Sopronto hade inte öppnat när vi kom fram så vi gick hem igen och tar upp handlandet imorgon fredag istället. Idag är vi bortbjudna till vänner på mat.
Ha en fin onsdag alla!
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
Så skönt att det bara blev plåtskador. Förvisso retfulla men går att åtgärda.
Kram
Det var väl en evinnerlig tur att bilföraren hann stanna när ni kom.Tur det inte blev några personskador. Kommer de att lära sig något av detta tro? Troligen inte. Här stannar bilarna vid övergångsställena och släpper över mig och Lucy. Jag ser alltid till att ha ögonkontakt med dem och tackar sedan alltid. Det roliga var att jag hörde ett lokalt inslag på radion där det diskuterades gångtrafikanter vid övergångsställen. "Vilka är det bästa gångtrafikenterna" frågade reportern. "Det är äldre damer med hund" svarade en då. Gissa om jag kände mig träffad ... men, lite stolt också :)
Kram
Ha nu en skön onsdag
Kram från Malin Öppen Ridå
Jag älskar att berätta sagor och mina barnbarn gillar när jag gör det. De ger mig tre ord, t ex ett namn, en plats eller ett betydande ord som t ex fattig. Från detta sätter jag ihop en saga. Alltid med lite moral i, typ att det lönar sig att var snäll. Så roligt att hitta på sagor!
Jag tror att det var en ganska typisk reaktion hos motorcyklisten. Inte ta på sig själv skulden, utan lägga den på någon annan. Fast alla runt ser att han körde för fort och låg för nära.
Ha det bra!
tack! De dansar runt och lovar strunt och vad det heter, de där osynliga varelserna med gula hattar på. 😉 Jag vet vad mina barnbarn gör och så vidare men inte hur barn överlag har det idag. Allt är så färdigt serverat för många, vilket inte är helt ok med tanke på kreativiteten som behöver få sin näring. Ja, det bästa av allt är att ingen blev skadad.
det händer dessvärre överallt i världen är jag rädd för men stressen märks mera här nu än förr. De kör helgalet fort och ska förbi, förbi, kosta vad det vill. Ungefär. Dödsföraktare är de oberoende av var de är det. Jag är mycket glad för att det bara sprättade plast och vad det nu sprättade omkring, att alla stod upp och levde är det viktigaste. Kram
Fantasi är en stor rikedom och tillgång, oberoende av ålder, men jag tror att det är viktigt att man får tillgång till att leka, skapa osv från allra första början så man kan hålla fantasin vid liv, låta barnet leva. Vi vuxna ska givetvis hjälpa till..det är viktigt att bejaka allt det fina.
Ja, det var det allra bästa att ingen kom till skada, materiella skador kostar men går att åtgärda.
Kram