Idag är det redan en månad sedan julafton. Den var ju nyss här och vips så, bara elva månader kvar till nästa jul...
Lite portugispratet igen. M. sätter mig på hal is minst sagt, för nästa gång vi träffas så ska vi prata om São Tomé e Príncipe, Afrikas näst minsta stat som är belägen utanför Västafrika. Jag har förstås hört talas om landet men desto mera än så vet jag inte så nu ligger jag i träning och läser på inför nästa prat-timme.Till vänster i bild São Tomès emblem.
Jag gillar utmaningar och tänker skjuta skarpt 😉 Nåja, nu är jag stor i orden, men liten på jorden. Lösa skott blir det nog och inget annat. Jag är inte alls så tuff som jag ser ut att vara i det här sammanhanget. Men mera allmänbildad blir jag hur som helst samtidigt som jag lär mig nya ord på portugisiska igen samt mera geografi. Att jag borde ha en gummiklubba för att slå in lärdomen i skallen med så att jag inte glömmer bort allt är en helt annan femma. Men alltid fastnar det något tröstar jag mig med. Men tro inte att det går som på räls. I alla fall så går det inte så snabbt ännu.
Den rostiga hjulaxeln med två hjul (det vänstra syns inte i bild) i lupinhavet, släpade Timothy, Wilhelm och jag hem över berget ovanför vårt ställe i Geta. Med ägarens tillstånd förstås " Bara ta hand om det där skräpet, varsågod", sade Jarl och såg glad ut. Det fanns många "guldkorn" i skogen runt omkring oss som vi tre fick ta hand om och bygga koja av. Åt pojkarna först och främst men det fanns "sängplats" även åt mormor. Jarl, numera salig, kom personligen på besök och tittade på svartbygget vi uppförde på hans mark. Vi fick godkänt! 😉
Vi fick fart på hjulen må ni tro, jag bromsade och killarna sköt på för att ingen olycka skulle hända
Det var ju nedförsbacke hem till oss... tur att det fanns granar som tog emot annars hade vi säkert rullat på än i denna dag.😉 Roligt hade vi ,det kan ni lita på...Vi var riktiga mojängletare tillsammans vi tre.
Hjulaxeln med hjulen kom väl till pass och användning.
Ritva Salorantas vackra glaskonst fick hänga där en sommar. Kulorna såldes men hon tillverkade flera, som också gick åt..
Sen fick jag en lysande idé, tyckte jag själv, när jag behövde en tyngd på en täckduk i trädgårdslandets ena hörn, ett riktigt kvickrotshörn. Men man kan ju kväva den, tänkte jag och skred till handling, fixade och donade och rullade kärrhjulen dit och vippade över hela härligheten på kant, lade stenar, jord och jordgubbsplantor på och så hade jag en stadig installation där jag under sommarhalvåret hängde krukor med jordgubbar i.
Och visst är vinter vackert...😊
I blå timmen i december ett år...
Vi åt barracuda med potatis och en sallad till igår till middag och det blev jättegott om jag får säga det själv. Barracudan smakar lite grann som en stor gös. Stor gös skriver jag, för att den har en annan konsistens och smak än en liten gös. Med citron, vitt vin, purjolök, gul lök, oregano, timjan, persilja, salt och peppar samt lite olja, så ramlade nästan himlen ner över oss. Vi åt oss fyrkantiga och har två måltider till att gotta oss med. Det blev mycket mat av fisken....U. tyckte att det gick utmärkt bra att ta ett glas rödvin till
En liten uppdatering av
barracudans hemvisten. Klicka på länken om det finns intresse.
Den finns inte i Sverige men däremot så finns det
Barracuda Rom/Rum i Sverige sedan 100 år tillbaka i tiden. 😊🙄 Säkert gott det med.
Apropå risken att bli förgiftad av fisken så är den försvinnande liten om ens alls, här på Madeira. Det är i de stora barriärrevarna som det rör sig giftiga fiskar som barracudan äter, inte här.
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer