Skyltsöndag 498
BPs Skyltsöndag nr 498 är här. Två söndagar till och sen blir det lapp på luckan.
För BP.s del. Jag har förstått att Angelgirl är intresserad av att ta upp tråden igen längre fram.
Mitt bidrag till Skyltsöndagen idag blir lite annorlunda och berättande. Jag passar på att berätta om ett av mina korta jobb under mitt yrkesverksamma liv samtidigt som jag visar några skyltar. Ett par av mina skyltar gav mig minnen. Den som inte orkar läsa låter bli..Ekvationen är enkel.😊
En gång var jag vikarierande lärare några veckor på Ålands Yrkesskolas kocklinje. Ordinarie läraren var långtidssjuk och det behövdes en annan lärare istället för henne, det var vår och mycket skulle avslutas. En annan lärare sattes tillfälligt in men det fungerade inte alls mellan den personen och eleverna.
Någon hade tipsat skolledningen om mig och min person. Vem vet jag inte ännu i denna dag även om jag har mina aningar.
Den lärare som var där före mig mötte mig vid introduktionen med orden att "de är rötägg allihopa och de kommer aldrig att klara sluttentan."
Säg inte sånt åt mig, då går jag igång. Då ställer jag mig upp på barrikaderna.
Den tveksamhet jag hade haft innan för att ta erbjudandet om jobbet, var som bortblåst, trots att jag inte hade behörighet eller var utbildad lärare .
Plötsligt så stod jag där och höll lektioner. Givetvis så låg jag i "träning" under kvällstid, jag behövde uppdatera mina egna kunskaper i teori, vad man kallade bestick och tillagningsdetaljer av olika slag, vad det hette när man tillredde en sås si eller så osv osv..Jag måste lära och uppdatera mig själv, för att kunna lära ut åt andra. Det var ett vågspel och en stor utmaning för min egen del, men eftersom andra vågade satsa och trodde på mig så gav jag järnet.
 |
| Ålands flagga skyltar på sitt sätt |
Jag hade min yrkeserfarenhet, jag hade haft mycket med ungdomar att göra och jag var legitimerad småbarnspedagog. En utbildning som jag har haft nytta av på många andra sätt och inte enbart tillsammans med småbarn. Den lilla människan finns inom oss alla. Vi bär barnet med oss hela livet. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar men grunden/basen finns där. Det gäller att se just det. Sen brukar det mesta lösa sig
Det var en fin tid även om den var jobbig och intensiv. Vi fann varandra, eleverna och jag, det behövdes två "riktigt tuffa" dagar innan jag blev accepterad, två dagar som jag själv försökte få kontakt, två dagar som det tog för dem att komma mig till mötes, innan de förstod att jag verkligen trodde på dem och ville deras bästa.
När vi väl hade landat där i en gemenskap, så gjorde vi upp en plan tillsammans hur vi skulle lösa det hela på bästa sätt. Jag ville att de skulle känna sig delaktiga, det handlade ju om dem.
Vilket nog är det allra viktigaste om man ska kunna gå framåt. Förtroendet måste finnas. Personligen gick jag helt på känslor och vad vibbarna sade.
Vi skulle fixa den tillsammans , den avgörande tentan. All energi gavs för den. De ville visa sin ordinarie lärare, som de tyckte så oerhört mycket om, att de skulle klara det hela, de ville ge henne detta när hon kom tillbaka. Jag blev deras verktyg på något sätt, deras stöttepelare, påhejare och ibland också deras bollplank.
Så lite RIM igen...de planerar och planterar. Det kommer att bli fint i hörnet mellan husen...
Vi nötte på tills det satt som det skulle sitta. Vi gjorde t.om. rollspel och charader bara för att nöta in vissa jobbiga saker på ett annorlunda sätt. Teori är alltid teori. Har man roligt så går det lättare in.
Lite socker i botten så går medicinen ner ungefär. Så härliga de var och så fulla av liv när de fick ge utlopp via lekfulla inlärningsmetoder. De öppnade upp, de delade med sig. Sen lagade vi mat i köket och åt tillsammans. Kul var det!
Och det bar frukt.
Alla klarade sig vidare; Jag fick veta det senare via deras ordinarie lärare som kom tillbaka på jobb ett par veckor innan sommarlovet. Med henne fick de göra tentan, för henne fick de visa att de kunde. Att de egentligen gjorde allt detta för sin egen skull tror jag inte att de ens tänkte på.
Jag träffade en av eleverna några år senare. Då studerade han vid Restaurangskolan och siktet var inställt på köksmästare. Han praktiserade på en av Mariehamns större restauranger och när han fick se mig där så kom han fram till mig och gav mig en varm kram och sade "TACK! "Du gav mig glädje och inspiration! "
Jag blev tårögd. En bättre lön än den har jag nog aldrig fått. Den allra bästa tänkbara.
Men jag kan fortfarande bli arg över att någon kallade dem till rötägg.
Så säger man aldrig, aldrig åt elever. Aldrig!
Saudade. Um desejo nostálgico de estar novamente perto de alguem que está distante e que amamos e depois perdemos: O amor permanece
Översatt:
Längtan. En nostalgisk önskan om att åter vara nära någon som är långt borta, som vi älskade och sedan förlorade: Kärleken finns kvar
Skylten här ovan ( det är en skylt på två foton) finns i Museu Família Teixera i Fajal, vid ingången till något som jag skulle kalla ett minnesrum. Hela museét som så är ett enda stort minne och en hyllning till den son som dog för ett skott i Venezuela
Ett plåster på såret...inte mitt foto men vems minns jag inte längre.
LillaSysters färgsprakande novembertema måste få sitt också idag.
En vacker Monarch idag igen, någonstans här i stan.
De som brukar vara med i Skyltsöndagstemat har jag länkat till här nedan:
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
du vet som själv har jobbat med barn, man lär sig mycket om alla åldrar i och med det.
Ja, så kan det vara, det kanske bor en kock i ekonomen, merkonomen och pedagogen...ha, det bor många i mig. Man är ju var till mans/kvinns som en packe kort, ibland drar man ett kort, ibland ett annat. Så är det nog för oss alla mera eller mindre skulle jag tro.
Dörrarna är mycket vackra, plåstret en rolig detalj.
Tack själv och ha en fin söndag du med.
Kram
Kram
vi är helt överens om den saken. Du har så rätt, barnet det ofördärvade och ungdomar på väg är de mest ärliga, så är min upplevelse också. 😊
Kram
Nej, aldrig säger man så åt någon som har valt sin väg till ett yrke, aldrig. Aldrig åt någon som ska lära sig något överhuvudtaget.
En del lärare ska inte vara lärare, bara att konstatera, precis som det är inom olika yrkesområden.
Tack, ha en fin dag du med, här ösregnar det igen...hösten är kommen,...
Kram
att dra undan mattan för andra är att dra undan mattan för sig själv i livets alla skeenden. Att göra det som lärare är bedrövligt, då är man ingen lärare. Tur att det går att ändra på sig själv, om man har så mycket vett att göra det. Det är toppenbra! Mänsklig kontakt och engagemang, det kommer man långt med. Min mentor Anne inom Waldorfpedagogiken sade att om man har svårt men något barn, med någon överhuvudtaget, så börja intressera dig förutsättningslöst och då får du se allt vad som kan hända. Plötsligt så löser det sig och man hittar varandra. Jag har tillämpat
det och märkte att hennes ord var rena visdomen.
Man gör så gott man kan...och jag beundrar er alla som är lärare...beundrar er!
Bra Du fixade till elevernas kunskaper och studievillighet 👍 härligt att alla klarade sig 👏
Ha en fortsatt fin söndag 👋 vi har nu minus 14 och det känns onekligen kyligt, åsa
tack! Ja, man behöver ju inte krångla till livet. På med plåster bara så fixar det sig.
Det är obotligt dumt, absolut. Man dumskallar inte sina elever, då visar man bara hur dum man själv är
Brrrr...mycket brrrrbrrrrbrrrrbrrr.
Håll dig inne och ta varma byxor på.
Ha detsamma!
Vacker bild på fjärilen. Härligt att se en söndag i november i norr. :-)
tack, tack! 😊
Tack själv! 😊
Tack! Alltid bär vi på vårt egna barn...så enkelt är det trots att det kan vara lite dubbelt..
Tack 😊!
Det där plåstret bredvid dörren älskar jag. Vilken rolig idé. Höll på att skriva "vill ha". Skulle gärna se brevbärarens och grannarnas min om de hittade ett sådant bautastort plåster vid min lägenhetsdörr;-)
Tusen tack för din Skyltsöndag, alla länkar och den magiska fjärilen som sprakar:-)
jag har nog mycket att göra ännu och hinner knappast längre men jag får se till att få ett liv till..det ska väl ordna sig tror jag, haha..
Plåstret är jättefint, jag gillar det också.
Tack själv BP!
Tack!💗
Varm kram!
TACK!
Nej, jag har ingen kockutbildning i bagaget men jag har alltid varit intresserad och läst på, haft mycket med kockar att göra, jobbat med mat i stort sett sedan jag blev vuxen..gått små utbildningar har jag gjort med mästerliga mästare..från Sverige. Jag är självlärd mera eller mindre men har man intresse så har man. Jag är utbildad inom handel 3 år, är företagsekonom komprimerade 3 år, och småbarnspedagog 3 år. Tre år tycks vara min melodi men jag har många små utbildningar till..sådana jag fick när jag var verksamhetsledare för föreningen Vårt Hjärta. Bra små utbildningar. Jag är nog sådan, hoppar på när tillfälle ges om jag har intresse. Kom på att jag alltid har någonting utvecklande på gång..tycks dö sådan, haha..men roligt är det. Sen har jag nästan aldrig jobbat med det jag är utbildad till utan med mycket annat. Lite knäpp är jag nog.
Sådana hälsningar värmer och sitter som bomull runt hjärtat. Jag förstår dig fullständigt. Att få vara med och hjälpa någon annan är fint.
20 graders skillnad från dag till dag hos dig!
Kramar från gränden!
Kul att du tog upp just detta att jag önskade dra igång Skyltsöndag senare, men först måste jag genomgå operation och rehab samt läka ihop. Självaste läkningen av att höften skall växa fast kan ta mellan 8-12 månader. Rekommendationer efter operationen är att inte köra bil på 4-8 veckor. Allt tar sin tid, men det måste det få ta..
Ha nu en härlig vecka =)
Kram
Tack, jag kan bara säga tack! 💗
Jag förstod det redan tidigare då du berättade om ditt intresse att fortsätta med skyltsöndagen längre fram. Låt allt ta den tid som behövs...tids nog så är du fixad och klar för Skyltsöndagen. Det kan vara bra med lite paus för oss alla också...så är det ju.
Ha det gott!
Kram