Skyltsöndag 498
BPs Skyltsöndag nr 498 är här. Två söndagar till och sen blir det lapp på luckan.
För BP.s del. Jag har förstått att Angelgirl är intresserad av att ta upp tråden igen längre fram.
Mitt bidrag till Skyltsöndagen idag blir lite annorlunda och berättande. Jag passar på att berätta om ett av mina korta jobb under mitt yrkesverksamma liv samtidigt som jag visar några skyltar. Ett par av mina skyltar gav mig minnen. Den som inte orkar läsa låter bli..Ekvationen är enkel.😊
En gång var jag vikarierande lärare några veckor på Ålands Yrkesskolas kocklinje. Ordinarie läraren var långtidssjuk och det behövdes en annan lärare istället för henne, det var vår och mycket skulle avslutas. En annan lärare sattes tillfälligt in men det fungerade inte alls mellan den personen och eleverna.
Någon hade tipsat skolledningen om mig och min person. Vem vet jag inte ännu i denna dag även om jag har mina aningar.
Den lärare som var där före mig mötte mig vid introduktionen med orden att "de är rötägg allihopa och de kommer aldrig att klara sluttentan."
Säg inte sånt åt mig, då går jag igång. Då ställer jag mig upp på barrikaderna.
Den tveksamhet jag hade haft innan för att ta erbjudandet om jobbet, var som bortblåst, trots att jag inte hade behörighet eller var utbildad lärare .
Plötsligt så stod jag där och höll lektioner. Givetvis så låg jag i "träning" under kvällstid, jag behövde uppdatera mina egna kunskaper i teori, vad man kallade bestick och tillagningsdetaljer av olika slag, vad det hette när man tillredde en sås si eller så osv osv..Jag måste lära och uppdatera mig själv, för att kunna lära ut åt andra. Det var ett vågspel och en stor utmaning för min egen del, men eftersom andra vågade satsa och trodde på mig så gav jag järnet.
 |
| Ålands flagga skyltar på sitt sätt |
Jag hade min yrkeserfarenhet, jag hade haft mycket med ungdomar att göra och jag var legitimerad småbarnspedagog. En utbildning som jag har haft nytta av på många andra sätt och inte enbart tillsammans med småbarn. Den lilla människan finns inom oss alla. Vi bär barnet med oss hela livet. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar men grunden/basen finns där. Det gäller att se just det. Sen brukar det mesta lösa sig
Det var en fin tid även om den var jobbig och intensiv. Vi fann varandra, eleverna och jag, det behövdes två "riktigt tuffa" dagar innan jag blev accepterad, två dagar som jag själv försökte få kontakt, två dagar som det tog för dem att komma mig till mötes, innan de förstod att jag verkligen trodde på dem och ville deras bästa.
När vi väl hade landat där i en gemenskap, så gjorde vi upp en plan tillsammans hur vi skulle lösa det hela på bästa sätt. Jag ville att de skulle känna sig delaktiga, det handlade ju om dem.
Vilket nog är det allra viktigaste om man ska kunna gå framåt. Förtroendet måste finnas. Personligen gick jag helt på känslor och vad vibbarna sade.
Vi skulle fixa den tillsammans , den avgörande tentan. All energi gavs för den. De ville visa sin ordinarie lärare, som de tyckte så oerhört mycket om, att de skulle klara det hela, de ville ge henne detta när hon kom tillbaka. Jag blev deras verktyg på något sätt, deras stöttepelare, påhejare och ibland också deras bollplank.
Så lite RIM igen...de planerar och planterar. Det kommer att bli fint i hörnet mellan husen...
Vi nötte på tills det satt som det skulle sitta. Vi gjorde t.om. rollspel och charader bara för att nöta in vissa jobbiga saker på ett annorlunda sätt. Teori är alltid teori. Har man roligt så går det lättare in.
Lite socker i botten så går medicinen ner ungefär. Så härliga de var och så fulla av liv när de fick ge utlopp via lekfulla inlärningsmetoder. De öppnade upp, de delade med sig. Sen lagade vi mat i köket och åt tillsammans. Kul var det!
Och det bar frukt.
Alla klarade sig vidare; Jag fick veta det senare via deras ordinarie lärare som kom tillbaka på jobb ett par veckor innan sommarlovet. Med henne fick de göra tentan, för henne fick de visa att de kunde. Att de egentligen gjorde allt detta för sin egen skull tror jag inte att de ens tänkte på.
Jag träffade en av eleverna några år senare. Då studerade han vid Restaurangskolan och siktet var inställt på köksmästare. Han praktiserade på en av Mariehamns större restauranger och när han fick se mig där så kom han fram till mig och gav mig en varm kram och sade "TACK! "Du gav mig glädje och inspiration! "
Jag blev tårögd. En bättre lön än den har jag nog aldrig fått. Den allra bästa tänkbara.
Men jag kan fortfarande bli arg över att någon kallade dem till rötägg.
Så säger man aldrig, aldrig åt elever. Aldrig!
Saudade. Um desejo nostálgico de estar novamente perto de alguem que está distante e que amamos e depois perdemos: O amor permanece
Översatt:
Längtan. En nostalgisk önskan om att åter vara nära någon som är långt borta, som vi älskade och sedan förlorade: Kärleken finns kvar
Skylten här ovan ( det är en skylt på två foton) finns i Museu Família Teixera i Fajal, vid ingången till något som jag skulle kalla ett minnesrum. Hela museét som så är ett enda stort minne och en hyllning till den son som dog för ett skott i Venezuela
Ett plåster på såret...inte mitt foto men vems minns jag inte längre.
LillaSysters färgsprakande novembertema måste få sitt också idag.
En vacker Monarch idag igen, någonstans här i stan.
De som brukar vara med i Skyltsöndagstemat har jag länkat till här nedan:
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer