"L'amour est bleu"

Nej, jag kan inte franska...även om jag var intresserad av att kunna det en gång i tiden, men det blev aldrig studier i franska för min del. Livets vardagsstudier kom emellan. Äktenskap, barn, hundar, katter och hemlagat äppelvin som det heter i visan..Ungefär så. Ja, något vedträ  åkte in i kakelugnsbrasan också..

Men jag har sjungit lite grann på franska och jag blev påmind om det härom dagen...Làmour est bleu hördes någonstans ifrån där jag gick på stan i tisdags, på väg hem från språkkursen. Självklart så spratt det till lite grann i minnenas kvarter. Jag sjöng med och brydde mig inte det minsta lilla om att folk tittade lite konstigt på mig. Ja, visst jag borde kanske ha sjungit på portugisiska istället " O amor é azul" men det blev inte så 

Sen gick tankarna som de alltid går, de far iväg än hit än dit och plötsligt så befann jag mig på Ståthöga i Norrköping med vattenfärger framför mig för nästan trettio år sedan. Vi hade en lärare i färgterapi. Sånt behöver man kunna lite grann av när man har med barn att göra. Som avslutning på lektionerna fick vi välja en färg för egen del för att måla vått i vått med.

Att jag valde blått är egentligen lite märkligt för jag gillar pastellfärger i gröna och gula nyanser och så en särskilt varmröd färg, men det blev blått och det blev marinblått. Jag målade hav, mörkt hav men med en ljus känsla. 

Sen fick vi alla en försiktig bedömning "om vad vi hade målat ur oss", som hon sade, vår lärare. Det var inget större problem med mig. Jag målade det mörka ur mig och tog in det ljusa fick jag veta.

Det kunde jag nog ha kommit på själv om jag ska vara helt ärlig. Jag minns att det var skönt att måla, måla, måla, ja, riktigt yvigt t.om. Efteråt blev jag snuvig som bara den. 

Det lär vara en naturlig reaktion när man terapi-målar. Jag hade nyss gått igenom en skilsmässa så givetvis fanns det mörka nyanser inom mig fastän jag kände mig lättad, lycklig och glad. 

Även om jag räknade min skilsmässa till lycklig, så är det ändå en sorg, ett misslyckande, som ska bearbetas. Sorgen kan man inte gå runt, den måste man gå rakt igenom, för att känna sig som en hel människa igen när man kommer ut på den andra sidan av den.

Desto mera gick jag inte in i det hela, det var som det var. Jag mådde jättebra. Jag kände mig fri som fågeln och min själ gjorde kullerbyttor och slog volter. Jag fick nästan hålla i mig för att jag trodde att jag var kapabel att slå de där själsliga volterna som ingenting på riktigt, rent kroppsligt 😄 Jag såg mig själv volta på över gårds-planet från ända till ända. Tvärs över och lekande lätt. Där sprättade jag på..🤸‍♀️🤸‍♀️ Tala om att ha stuts..😉 och att känna sig som på nytt född.

 

Att färger har betydelse för oss människor, påverkar oss, hetsar upp, lugnar ner, det märkte jag väl, just då, när jag målade vått i vått och i blått.

Vid det här laget, i nu tid, hade jag kommit till Campo de Barca på min väg hemåt. Jag såg karlarna som alltid sitter där och spelar kort. Mysigt ser det ut men aldrig att någon kvinna finns med i deras lag. Vad gör deras kvinnor? Sitter de på café med varandra och njuter av att de har karlarna placerade runt spelborden i stan? Eller kanske de sitter hemma och målar vått i vått och njuter av sin tillfälliga frihet, sin egentid, de också, precis som männen tycks göra runt spelborden. Som pensionärer har de plötsligt tid att umgås med sina vänner ...

Det finns för övrigt en rätt så familjär känsla i den parken...

Återigen ett inlägg om varken det ena eller andra eller kanske t.om. om  hur mycket som helst. 

Och det blåa får blommorna här på Madeira stå för.

Trevlig fredag alla! 

                                                       Karin Eklund, Funchal, Madeira