Invasivt en tisdag

Det finns en liten fin trädgård här i stan,som vi brukar gå till lite nu och då. Den ligger lite i skymundan och vi är sällan många besökare där samtidigt. Den syns bara lite, lite från gatan till och för att nå den måste man gå in till Museu-de-historia-natural-do-funchal; och betala en liten avgift. Då har man hela stora museét till sitt förfogande och den härliga lilla trädgården. Det är nästan som att gå in i ett bortglömt paradis. En plats för kontemplation om man så vill. Det finns en bänk att sitta på om man bara vill vara... 

Jag blir alltid lika förundrad över att jag befinner mig i en stad och ändå är så långt borta från en sådan samtidigt. 

Plötsligt förstår jag det här med alla murar som omgärdar så många hus och hem här på Madeira. 

Det är det här folk måste känna när de är omgärdade av murar och har sitt eget lilla paradis på insidan av dem. Säkert finns även en säkerhetsaspekt bakom, självklart, men jag börjar förstå något annat också.

Vanligtvis så har vi varit där under våren men när folk firade den  Femte oktober, Dia da Implantação da República och hade ledigt från jobbet, då bjöd muséet till och gav gratis inträde för alla besökare just den dagen. Samtidigt firade de sin 91 åriga födelsedag.

Vi firade Portugal och muséet med att göra besök i museet och i trädgården.

Det var inte många där när vi var där och faktum är att jag är nöjd så, jag gillar inte att trängas när jag "försvinner" in i intressanta saker. För min del är det  här ett sätt att lära känna min nya hembygd, att ta reda på mera om vad som var en gång. På det sättet upplever jag att jag förstår mera av det som är nu.  

Jag kommer att ta er med dit igen, men nu till allra först visar jag lite grann av det invasiva som har tillkommit i trädgården. Vi har i alla fall inte varit med om den här växten  tidigare just där eller någon annanstans. Den heter ballongsidenört och är väldigt invasiv. Det är en oleanderväxt som ingår i släktet Comphocarpus. Den fanns lite varstans i trädgården nu och spred sina frön med vinden än hit än dit. Stackars människor, tänkte jag som ska hålla efter den här speciella växten. Den har redan tagit över rejält. 

Uppriktigt sagt så kliade det i en viss kvinnas fingrar. "Tänk om jag kunde ta hand om den här örta-trädgården åt muséet" gick mina tankar, för även om det är ett paradis så är det ett väldigt vilt paradis  som behöver lite extra kärlek och omvårdnad. Uffe måste vara tankeläsare för han sade nästan direkt som svar på mina tankar "kanske du ska ta hand om den här trädgården Karin? " 

Haha, han känner sina löss på gången. Jodå, jag fick lite  blodad tand men nu gäller det språkkursen framför allt, sen vet man aldrig vad som händer. Att jorda mig någon gång i veckan skulle sitta riktigt bra..Nå, den som lever får se..De kanske inte är intresserade ens av att ha en kvinna där som stökar på bland ödlorna som finns där i sådana mängder som på ingen annan plats jag har besökt här på ön.

 

Comfrey är också  en invasiv växt..Jag fick en sådan planta för många år sedan av en kvinna vid namn Freya Darby, världsberömd på Åland, som var gift med sin engelsman Peter. De hade tagit en planta med sig hem till Åland. Den spred sig som en löpeld förstod jag och plantan jag fick planterade jag i ett vattensjukt område i Kungsö/Gottby på vår tomt när jag bodde där. 

Ser man Kungsö och Gottby överhuvudtaget nu för tiden? Någon som vet? 😉

Det är frågan det som en viss Shakespeare sade..

Det om detta idag. Det invasiva livet lämnar jag här och går till ett mera intensivt liv idag, till Academia de lingua da Madeira. Snart tar jag tag i naturhistoriska museet igen. 

Få se vad jag hittar på då?

Ha det! som norrmännen säger😊

                                                    Karin Eklund, Funchal, Madeira