Lite vanligt pladder...

En aning märkligt kändes det i går morse när polletten föll ner för mig, att kursen, den långa mycket intensiva är så gott som slut nu. Overkligt känns det som. U som har "stått ut" med mig och detta intensiva språkliga liv och som har stöttat mig på alla sätt, var på alerten. Han vädrade morgonluft på sitt sätt nu när den han lever tillsammans med plötsligt får lite mera tid att vara med honom igen. Visst tänker jag fortsätta inlärningen av språket, men i mycket lugnare tempo än tidigare, oberoende av om jag har klarat tentan eller inte.  

Till att börja med så ryckte U. mig med till Casa do Povo de Santa Maria Maior för att förnya våra gratis busskort. Vi som är 65+are kan åka buss gratis här på ön. Tiden rinner ut för att få göra ansökan om det och även om det tycks vara det enklaste man kan göra så kräver det ändå sin byråkrati. Först krävs varsin ansökan med alla personuppgifter, sen kopior på antingen uppehållstillståndet eller passet och även NIF-intyget, alltså skatte-numret och uppvisning av de befintliga busskorten. Sagt och gjort, vi vandrade uppför backen, den sega långa till Povo (folkets hus). Det finns ett Povo i alla stadsdelar..

Sen tar det sin lilla tid att vänta medan allt kontrolleras, att vi verkligen är vi, att alla papper är i ordning etc...vilket de var. Fem euro var, kostade besöket och 15 cent för kopieringen av ett pass. Så uppstod ett litet problem för det fanns inte växelpengar att ge tillbaka på den 20 €:s sedel vi lämnade över. Har ni inte 15 cent? Nej, vi hade inte det. Jag gav på förslag att vi kan komma tillbaka igen med 15 cent men nej, så kan man inte göra, så vi blev ombedda att sätta oss ner och vänta på att kvinnans kollega kom med växelpengar någonstans utifrån ..Vad lärde vi oss av detta? Jo, att i fortsättningen ska vi båda var för sig alltid ha växelpengar på oss i en liten börs. Många väntade bakom oss i kö, sittandes på stolar. Ingen såg det minsta lilla stressad ut.

Faktum är att det är det här som har fått mig att varva ner, att inte bli stressad. Madeira är bra för mig. Det lönar sig inte att stressa på alls här, det gäller istället att ta det lugnt och att ta det som det kommer, att visa ett vänligt tålamod, att visa förståelse. 

Då blir man för det mesta bra bemött och får den hjälp man behöver. Mycket skrivs för hand här ännu. Vi pratade enbart portugisiska och jag tyckte att damen bakom disken var väldigt tydlig i sitt uttal. Kanske för att hon förstod att vi är nybörjare. 

De ringer senare och berättar när korten är klara. Om ca två veckor eller så. Under tiden kan vi använda de befintliga busskorten. Det finns många 65 + are och Santa Maria Maior-stadsdelen är stor. Allt måste ta den tid det tar..

Sen gick vi till vårt "hål i väggen", till Sopronto, en bit ifrån Povo. Det var dags att fylla på charkuterier, frukt och grönsaker. Jag handlade ganska mycket, vi får ju kärt besök av två unga killar som har god aptit.

Vis av erfarenhet sedan sonen var i tonåren vet jag att kylskåpet ska vara välfyllt. Jon, sonen, åt så mycket så att han magrade, brukade jag skämta om honom då. Han åt verkligen kopiösa mängder medan han växte upp. Istället för en vanlig tallrik brukade jag duka med ett tårtfat åt honom. På tårtfatet stod en pyramid av mat. Han åt upp och han tog om. Kylskåpet var alltid tomt. När han var på seglats en vecka och inte var hemma förstod vi i familjen inte vad som hade hänt. Kylskåpet blev ju aldrig tomt.

 Sen kom vi på orsaken. Känns det igen? 😊 

Den veckan han var på seglats, jobbade han som lättmatros ombord på Albanus. Han ringde hem och frågade om jag kunde komma med mat åt honom, -"du förstår mamma, att de är 21 personer ombord men när de lagar mat så kan jag ensam äta upp allting de lagar"."Jag är så hungrig". Naturligtvis så for mamman till båten när den kom iland och gav sonen en stor låda fylld av extra energi.😊 Nu för tiden äter han som normala människor gör men då förbrände han energi så det hette duga om det. Det tar på att växa..och nu är barnbarnspojkarna i samma situation. Mormor laddar upp. 

Fru Sopronto (nej hon heter inte så men företaget heter det) pratade plötsligt engelska, en liten enkel fras. "Va, pratar du engelska?" utbrast jag på engelska. Não, não, não, svarade hon skrattande på portugisiska, bara lite, lite. Falar português! (tala portugisiska) sade jag, lite strängt men skämtsamt åt henne. Hon brukar alltid uppmana sina andra kunder att bara prata portugisiska med mig när de gör ett försök att prata engelska med mig. Så roligt vi fick och plötsligt så stod vi där med armarna om varandra och skrattade. Remi! 1-1😊

Väl hemma igen tog jag vara på alla matvaror och började göra en stor sats pimenta/ salsa/smaksättning av pumpa, olika lökar, chilipeppar, tomater, kryddor, örter..Det har ramlat manna över oss igen, mängder av grönsaker har vi fått, jag har delat med mig i min tur och ändå har vi väldigt mycket som behöver tas om hand innan det förfars.

U. kom plötsligt efter mig där jag stod i köket och tärnade pumpa. "Jag har lagt stegen vid fläkten i badrummet! Den behöver rengöras!" Vilket den verkligen behövdes...( tro nu inte att U. kör med mig; förr gjorde han allting sådant där själv men nu kan han inte p.g.a handikappet) Jag är hans högra hand och jag kan klättra, jag kan ta loss fläktar osv.  Fläkten blev nog chockad, den verkade inte gå igång alls men det gjorde den fastän väldigt snabbt och mycket tyst. Rim-damm, påstod U. Hmm. kanske lite Karins lättje-damm också men visst satt dammet som cement innan jag fick bort det. Vi bor ju nästan på ett bygge. 

Så där gick gårdagen ungefär..

Lite vanligt pladder blev det idag. Jag tog inte foton av varken det ena eller andra så håll till godo med gammal skåpmat från arkivet. Ha det bra alla!

                                                    Karin Eklund, Funchal, Madeira