"You are on my mind..."

Så var det nog tänkt när Lill-Ronaldo klättrade upp på grinden hos Lilla D och ropade åt och pekade på mig, som stod på vår terrass och såg på när de där två små spelade fotboll tillsammans. "You my mind!"  Det ni, nu finns det en liten Romeo här på gränden också. Vi skrattade gott, Lilla D:s mamma och jag över "uppvaktningen". Han lär sig både engelska och portugisiska samtidigt sötnosen.  Barn är ljuvliga, har ni hört mig säga det förut? Mitt hjärta är som smältost...det bara rinner över.

Det var en sån där dag. Jag tänkte att nu ska jag ta kontakt med Nann, min dotter och berätta för henne att hon kan sända en särskilt privat sak till mig när pojkarna kommer hit i slutet av oktober. Jag hann bara tänka tanken. Plinget i telefonen kom på momangen. "Jag sänder den med pojkarna när de kommer dit. "Jag fick svar redan innan jag hann fråga. Stunden efteråt tänkte jag att de kan ju ta sill med sig också. Då ringde hon. "Jag sänder sill med dem samtidigt!" 

Egentligen behöver vi ingen telefon, det räcker bra med telepati tycks det som.😊Sånt händer ofta med Jon, min son, också. Vi känner av varandra, har långa känselspröt.

Uffe och jag gick senare för att handla och samtidigt tog jag returkassen med mig. En gång i veckan tömmer vi den vid returdepån i Jardim Campo da Barca. 

Just innan vi kom fram så tänkte jag just säga åt Uffe att jag behöver köpa några små plastkrukor, jag har bara modell större hemma samtidigt som  jag lyfte på locket till plaståtervinningen. 

Där låg det hundratals små plastkrukor! 

Stadens trädgårdsarbetare planterade om i parkrabatterna och alla småkrukor blev genast lagda i containern. 

Jag tog femton. Flera än jag hade tänkt köpa. Ibland bara löper det på, så där bara. Ok, jag hade kanske tänkt mig lite elegantare krukor men de duger bra till ändamålet. De är lite tunna men jag kan lägga två i varandra. De ska ju bara vara tillfälliga bostäder åt plantorna.

"Vi köper tomater, bananer och kål i vårt lilla hål i väggen, mercadinho Brasileira, vi går dit imorgon tyckte jag", som tycker att tomaterna där är de godaste och mest naturliga som finns här i vår närhet. "Då köper vi bananer och kål samtidigt". Så gick vi hem från supermarknaden med mjölet, sockret, tvättmedlet, torrvarorna etc...

Väl hemma såg jag att jag hade ett meddelande på Messenger. Jag har telefonen med mig i stort sett alltid, jag hör att det plingar i den men det gör det ju jämnt och ständigt så jag kollar inte upp. Jag svarar om någon ringer men i övrigt så får det vänta tills jag är hemma igen. Är det viktigt så kan folk ringa. Jag är inte helt beroende ännu😉

Det var goda vännen X som hade problem. "Jag har alltför mycket tomater och det är torrt som bara den, vattnet ska sparas till annat. Vill du plocka dem innan plantorna dör?" Haha...jag började känna mig som flickan med guldbyxorna. Vi kom överens om att vi skulle komma till henne lite högre upp här i stan. Sagt och gjort. "Men ska du inte ha några tomater själv?" "Nej, jag äter högst en tomat i veckan"" Men varför har du så många tomatplantor då?"

"Det är grannen som kommer över och planterar dem åt oss". Vilka grannar det finns! Nå, nu är tomaterna bortplockade och finns här hos oss. De mognar sakta mak och om inte så är de hur bra som helst till att använda i olika maträtter. 

När vi väl var hos X så berättade  hon att hon hade så mycket bananer att hon tänkte slänga dem om inte vi ville ha dem. Slänga är ett ord som inte ryms i mitt ordförråd och det vet hon förstås. Nu har vi bananer både ute och inne och så fyller vi på med snabbenergi titt som tätt. Bananerna här på Madeira är inte av denna jord. 

Det är Ceus som har ett finger med i spelet vad gäller dem också. Jag är säker på det.😉 

"Tänk att vår granne har fått för sig att vi ska äta kålsoppa" sade X. "Han har sått portugisisk kål åt oss som vi inte vill ha, så jag tänker rycka bort den." "Haha..men jag vill ju ha, jag kan "rycka" bort den" sade flickan med guldbyxorna. Nu var den inte helt "vuxen" ännu men so what, hellre så här än att den slängs bort.

   

Visst har jag önskat mig maracuja-passionsfrukt men jag har inte räknat med den saken alls. Vi har bin, vi har steklar, dock inte humlor alls i år men jag har faktiskt varit pollinerare själv. Bina tycks vara ointresserade av blommorna, de landar på bladen och bladvecken istället. Nu vet jag ju inte om det är min förtjänst för att jag har gått omkring med en pensel och duttat på lite hur som helst, men mitt i allt så hängde det en passionsfrukt där till höger i bild, vid gröna räcket. Halleluja, så glad jag blev! 

        

    Den ska ätas med största andakt....lita på det! Men först så får den växa till sig och mogna. 

    

                                             Vår papaya/mamaya har blivit fostermor..

I den lilla krukan i rosmarinlådan växer en liten pitanga. (blir stor). Uffe suckar, stönar.."vi skulle ha köpt en quinta åt oss istället. Snart har vi inte rum här på terrassen". Jag bara ler, jag. Jag kan väl inte hjälpa att allt växer så infernaliskt bra här på denna ö i havet.    

I ugnen växer det också, 18 surbröd, (2 plåtar)
plus ett stort ostbröd med vitlök, oregano och timjan bara fanns där mitt i allt.
Grannarna fick dela på ostbrödet, surbrödet fick frysen ta hand om.
Bra att ta till när det behövs. 


Ja, det var en sån där välsignat bra dag! 

 

 

                                                           Karin Eklund, Funchal, Madeira