Språkbadet har börjat

Banan i blom

Jaha, nu är vi igång vi tre i språkkursen och jisses Amalia vilken fart det började med redan första dagen. Fullt ös! 

Jag ligger i lä vad gäller mina två studiekamrater, de pratar mera eller mindre som infödingar redan. 

Förståelsen är det inget fel på för min del men hastigheten i att prata...ojojoj..

Melissa är likadan. Naturligtvis, hon har det ju i blodet som den portuguesa hon är. 

Tala om kulsprutefart men så är det förstås Ryssland och Ukraina jag studerar tillsammans med just nu

😉 

Jag vet, men jag kunde inte låta bli. Lite galghumor behövs det för att Finland ska klara av det här gänget och kursen.

Bambu

Nu tackar jag min lyckliga stjärna för att jag är envis som bara den. Till och med det kan vara riktigt bra ibland. Konstigt nog så tycker jag att det är roligt, riktigt roligt även om mitt ordförråd inte är i närheten av deras. Ännu. De har tränat under de här två månadernas ledighet på ett annat sätt än vad jag har gjort. En av dem har hittat sällskap i sina egna landsmän som håller kurs i det portugisiska språket, en grupp där de pratar med varandra. Den andra tar sig in i portugisiskan tack vare sitt barn.

Jag har inte landsmän som håller pratkurser i portugisiska. Jag har läst portugisiska istället. Att prata är det bästa. Jag pinar mina grannar efter bästa förmåga.

En liten balkong med en hög krukväxt.

Det här betyder för min del att det verkligen blir rena hjärntvätten en månad framöver. HJÄRNTVÄTT. 

Nu gifter jag mig med det portugisiska språket ett tag framöver. Fast jag lär ju vara gift med det språket ända tills döden skiljer oss åt förstås, så är det ju. 

 Den 15 oktober har vi sluttenta, den 17 oktober får vi ut resultatet och den 18 oktober är sista dagen och då ska vi troligen ut på stan och prata med folk och ha kul!  

Bananstock

Det var det...Nu hoppas jag att ni alla som är vana med att jag tittar in med jämna mellanrum till er har förståelse för att det kan bli lite glapp på linjen en månad framöver. Jag tänker blogga, för jag behöver den här lilla skrivterapin/pausen men jag vet inte hur tiden räcker till vad gäller kommenterandet. Det återstår att se. Jag gör mitt bästa.

Ett bougainvillea-hav

Det var roligt att ses igen, även om vi nu  bara är tre kvar i kursen. 

"Vi överlevare", som Ryssland sade. "Finsk sisu", svarade jag. 

Vi har roligt tillsammans. 

Vi konstaterade att om jag slår ihop dem tillsammans i årtal, så  kommer de upp i min ålder ( 36 år eller hur det nu var?) 😉 

Det skojiga är att de ser på mig som en av dem. 

Det är bara ibland som jag inser att de är rena rama barnungarna. 

Men det säger jag förstås inte åt dem. 

De tänker väl på mig som den äldre kvinnan i gänget, vilket jag ju faktiskt är fastän jag stundvis tror att jag är den yngsta av oss allihopa. 😁Tidlös heter det väl? 

Ukraina är alltid rädd om mig så att jag inte ska få drag från något fönster; lite irriterande nog. Finland får alltid veta att hon ska ta mera kläder på sig. Haha. Jisses! Finland är inte ömtålig alls.

Det är bra att ha livserfarenhet, att veta det de inte vet, att ha tålamod och förståelse på ett annat sätt.

De är måna om mig, liksom jag är om dem. 

Någonstans får jag en känsla av att jag är en ställföreträdande mamma ibland. 

Deras mödrar finns kvar i deras krigförande länder. 

Livet..Helt lätt har de inte men vi pratar aldrig om den saken. Ibland är det bäst så. Vi vet ändå.

              

Och innan vi knappt har börjat den här kursen undrar de om jag hänger med på nästa.    🙂                               

Till slut ett par lite äldre foton av

blommor som jag inte har namn på men

som är ljuvligt vackra. 

Även ogräset är vackert i mina ögon.

Alla blommor i inlägget tillägnar jag er 

som tittar in här på min blogg. 

Tack för att ni gör det! 💗

                                           Karin Eklund, Funchal, Madeira