Hoppa på tåget/37/ Fredagen den 13:de
Lokförare Åke tuffar på med tåget och jag hoppar på idag igen, trots att vi ska skriva om något så "olycksbådande" som fredagen den 13:de.
Jag är inte skrockfull alls. Jag har svårt att tro att siffran tretton i sig skulle ha något olycksbådande över sig. Vilken dag som helst kan ha det. Men vi människor är benägna att bygga upp saker under tidens gång, vi är bra på att bygga berg av små högar, att få fjädrar att bli stora hönor, att förstora, förstärka och föra vidare, vi är bra på att dramatisera.
Jag minns att min far som körde ut virke och ved åt folk på Åland, berättade om en äldre dam i stan (Mariehamn) som nekade att stiga upp ur sängen just en fredag den 13:de då hon skulle få sin ved hemlevererad. Hon steg helt enkelt inte upp.
Så min far fick gå med forsedeln in till henne där hon låg i sängen, tippade sen veden ute på gården och for därifrån. Senare fick han veta av hennes son att en stålfjäder i hennes sängresår hade brustit och orsakat henne en ryggskada. Så för hennes del var fredagen den 13: de verkligen en otursdag. Hon kanske skulle ha stigit upp i alla fall?
Bilden ovan visar Mannen vid ratten som står i Mariehamn vid Nautical Club i Västerhamn.
Jag känner människor som är födda fredagen den 13: de, lyckliga, glada och utan det minsta lilla olycksbådande över sig.
Vad göra om man föds en sån dag? Alla dagar har sitt värde, vilken dag som helst kan vara en lyckodag eller en olycksdag. Livet är livet, vad som helst kan hända. Ingen har kommit levande härifrån, det är bara att ta det som det är.
Själv har jag aldrig haft betänkligheter att resa en fredag den 13: de. Ofta har det varit lite glesare med folk på resorna. Det kanske bara är inbillning men så har jag upplevt det.
 |
| Ståthöga |
Men ingen regel utan undantag som det heter. Fredagen den 13 oktober år 2000 fick jag själv känna på att man kan ha otur. Jag var inbjuden till Ståthöga i Norrköping för att hålla ett föredrag om småbarn. Till grunden låg mina egna erfarenheter som pedagog och som jag blev ombedd att dela med mig av . Det var där i Ståthöga jag tog min utbildning och examen i antroposofisk småbarnspedagogik under tre års tid. Sagt och gjort, jag gjorde det gärna. Väl framme med tåget i Norrköping fångade jag upp en taxi som skulle köra mig till Ståthöga. Jag hade en dryg timme på mig innan jag skulle stå framför publik och prata.
 |
| Inte en sådan, men ditåt.. |
Det var en Ford-transit-taxi jag fick tag på.
Väl framme så hade jag bara en femhundra kronors sedel ( 50 €) på mig. Det var kontanter som gällde. Chauffören blev väldigt irriterad på mig för att han inte hade tillräckligt med växel att ge tillbaka, han skulle förlora ca 30 kronor...( 3 €).
Han var odräglig och tappade humöret helt och jag hade inte tillräckligt med småpengar på mig så att jag kunde ge honom det önskvärda för att han skulle få ordning på finanserna. Märk väl taxiresan kostade under 500 kronor.
Jag gav honom ett förslag på att han kunde hämta mig på söndagen igen och att jag då kunde betala det han missade eller också att han kunde höja mitt pris så att han skulle få balans i det hela genast, så skulle saken vara ur världen. Jag var villig att betala ett högre pris, de 30 kronorna som skäggade. Han såg bara arg ut, så kunde han väl inte göra!? Trots att jag gjorde allt för att han skulle få ordning på sina finanser så fick vi inte till någon lösning. Det kändes märkligt; det handlade ju bara om petitesser. (3 €) Den tiden på dagen borde han ha haft tillräckligt mycket växel enligt mitt förmenande.
Nå, vi måste få ett slut på det där käbblet, vi tackade båda för oss, jag öppnade dörren och steg ut på den lilla plattformen, trappsteget. Han var fortfarande helt inne i småmyntens värld. Innan jag hann stiga ner på marken drog han in plattformen, ja, drog undan mattan under fötterna på mig så att säga och rivstartade bilen innan ens dörren var stängd.
Jag flög rakt ut i luften ett par, tre meter framåt och föll handlöst rakt över ett stort mycket vackert handsmitt cykelställ av järn.
Jag minns att jag hann tänka att "Nej, Uffe, (vi hade varit gifta i tre dagar) nu blir du änkling igen"! Så mycket man hinner tänka på några få bråkdelssekunder; samtidigt som jag såg att cykelstället hade prydnadsspetsar högst upp och jag visste att får jag en sådan i magen eller i mjukdelarna så...
På något sätt lyckades jag få ett grepp med ena handen om en av spetsarna, få kontroll över kroppen och kunde med egen viljekraft kasta/dra mig över cykelställets vassaste parti utan att skada magen eller bröstet. Däremot fick ju nedre delen av kroppen ta smällen. Jag kände hur mitt högra ben for in i kroppen, en mycket märklig känsla. Jag kan ta fram den känslan än i denna dag.
Bilden till vänster är förstås inte samma cykelställ jag beskriver.
Taxichauffören stannade upp när han drog fast dörren efter mig och då fick han se mig liggandes där jag låg. Jag rörde på mig och steg sakta upp, han drog iväg som ett jehu, den fega jäkeln. Han steg inte ens ut ur bilen för att kolla upp hur jag hade klarat olyckan, han såg att jag levde och sen drog han. Där stod jag och såg ner på mig själv, benen blödde ymnigt, jag hade skråmor överallt, oordning på kläderna, jag var ett enda kaos. Jag borstade av mig, fick ihop mig själv på något sätt och haltade upp till huset.
Jag hade tur fastän det var fredagen den 13: de. En antroposofisk läkare fanns på plats och kunde ta hand om mig. Det var både första och sista gången jag hade sett en läkare där. På Vidarkliniken i Järna brukade de hålla till och inte på Ståthöga. Han undersökte mig, plåstrade om mig efter konstens alla regler och en stund senare efter intag av vätskor och smärtstillande, så äntrade jag talarstolen inför en fullsatt publik i stora salen i huset bredvid. Tjugo minuter försenad men på plats.
Jag var chockad och adrenalinstinn men mitt föredrag gick bra. Jag kände att blodet rann på mina svidande ben, jag började få ont vartefter som chocken släppte. Men jag koncentrerade mig helt på det jag hade kommit dit för och det hjälpte mig. Jag formligen dök in i mitt område och lämnade resten utanför. Innan hade jag sett att Anne, min mentor, höll ögonen på mig, Hon visste vad som hade hänt. Hon var min klippa den timmen, beredd att ta över om jag inte skulle klara det.
Efter föredraget som blev rätt så långt på grund av alla de frågor som ställdes, så ville en inbjuden professor, (Schneider) tala med mig. Han tackade för de erfarenheter jag hade delat med mig av och så undrade han, med tolkhjälp av min mentor Anne, om han kunde få en kopia på mitt föredrag, han ville ta det med sig till Kina ( av alla ställen) där han verkade just då. Jag gav honom originalet. Naturligtvis. Hoppas att det faller i god jord, sade jag. Så skildes föredraget och jag åt ...jag hade gjort mitt. Mina erfarenheter flög vidare till Kina.
.webp) |
| Jag älskade de där speciella husen och trivdes som bara den.. |
Jag linkade mig vidare till huset där jag hade fått min nattplats till förfogande, den plats som hade varit min sovplats under de tre år som jag studerade. En stor dockvrå/ typ dockhus med dockor och alla fina attiraljer som barnen kunde leka med under dagtid var helt rätt plats för mig. Där låg jag på en madrass på golvet och kände mig hemma. Två kolleger som jag hade studerat tillsammans med tidigare hade kommit till Ståthöga för att dels lyssna på mitt föredrag men också för att vi alla tre passade på att vara på Ståthöga och få till oss mera klokheter/visdom under lördagen och framför allt vara tillsammans en gång igen. De låg utanför dockhuset och vi pratade oss till sömns som vanligt, precis som vi hade gjort under de tre åren vi studerade tillsammans. Söndagen var allas vår hemresedag.
Det tog närmare två veckor innan jag kände mig återställd igen, utan blåmärken och andra skavanker men fortfarande ännu i denna dag så känner jag av den bestående skadan jag fick då för snart exakt 24 år sedan. När jag har gått långt och när kroppen blir trött så känner jag av stället, just där benet for in i kroppen. Senorna blev utsträckta men de höll, tack och lov. Jag vet inte allt vad som hände på insidan av mig.
Sådana stunder finns det bara en sak för min del att göra, först gäller det att vila men sen mera rörelse, så där kommer roddmaskinen bra till pass. Jag ror bort det onda, innan det hinner bli för ont. Jag går ut och går här i backarna. Finaste Madeirabackarna! Varje gång jag känner av det som gör ont, det som är försvagat och som inte är bra, så går jag smärtan till mötes, bemästrar den och tänker på den händelse som var upphovet till alltihopa. En fredag den 13 : de i mitt liv som fortfarande ger sig till känna lite nu och lite då, men inte särskilt ofta. Jag blev lite, lite sned på kuppen, som en snedseglare ungefär. 😉Allt för att en taxichaufför fick i nerverna för att han förlorade 30 kronor ( 3 €) .Vilket han inte hade behövt om han hade tackat ja till mitt erbjudande om att höja taxan.
Så korkad han var, men saliga äro de korkade ty de skola flyta högst.
Det här minnet får bli mitt bidrag till dagens tema. Jag tror fortfarande inte på att det var nummer 13 som var orsaken till det som hände. Det var den mänskliga faktorn, en stressad taxichaufför, som ställde till det. Han var helt enkelt inte i gängorna den dagen. Långt ifrån, det kanske var något annat som spökade för hans del? Jag hoppas att han landade i sig själv så småningom.
De flesta foton här ovan har jag "lånat" från Internet bara för att ni som läser det här får se hur ljuvliga inredningarna är i den antroposofiska världen med alla byggnader som hör till. Byggnadskonsten där i sig är otrolig.
Antroposofi betyder rakt upp och ner "Kännedom om människan"
En antroposofisk läkare har en vanlig läkarutbildning plus extra utbildning inom antroposofin. En lång utbildning på flera år, så att säga. Detta för tydlighetens skull.
Albanus får stå för snedseglingen. Inte på fotot här ovan, som jag tog ifrån land i Mariehamn, men jag har varit med om ljuvliga, häftiga snedseglingar och sugande djupdykningar ombord på henne utanför Sveaborg i Helsingfors, ja på flera andra ställen, även i Sverige. Albanus måste få ett helt eget inlägg längre fram här på bloggen. Det har jag sagt tidigare och det säger jag igen. Plötsligt så händer det!
21 september: Ljudlöst, 28 september: Humla,
5 oktober: Spår, 12 oktober: Garage, 19 oktober: Höstens nyanser, 26 oktober: Grill minne 2024
1 november: Vilt djur, 9 november: President, 16 november: Tändsticka, 23 november: Marilyn Monroe
30 november: Ljus, 7 december: Julbak, 14 december: Lucia, 21 december: Julbock. 28 december: Tomte
Kommentarer
LillaSyster,
jag märkte redan på vägen till Ståthöga att han inte var närvarande i sig själv, chauffören, men jag var själv rätt upptagen med att memorera sådant jag skulle tala om så jag ignorerade det helt enkelt. Det var helt klart något som störde honom rejält. Han borde inte ha kört folk den stunden alls.
På något märkligt sätt så kunde jag lägga i en extra växel för att klara det jag kom dit för med stöd i ryggen av Anne. Sen gick luften ur mig men då tillsammans med mina fina kolleger. Vi skrattade oss till sömns.
Ha en fin dag! Kram!
ja, det var verkligen hoppsan och hejsan. Då borde han inte ha suttit bakom ratten i alla fall. Han var helt ur gängorna.
Ja, det gick ju hyfsat bra för dig Åke, trots dumpningen. Den kanske var orsaken till att det gick hyfsat t.om. Sånt vet man ju aldrig.
Önskar dig detsamma!
Men vilken skräckupplevelse å vilken bedrövlig taxiförare, vad var det för nationalitet på den "sopan"?!? Borde skaffa ett annat jobb, minst sagt!
Tänkte inte på det....både du å jag är pedagoger....hurra för det!
Ha det fint idag!
exakt, what ever, det spelar ingen som helst roll. Otur kan man ha vilken dag som helst.
Han var nog väldigt svensk. Han var uppbragt redan när jag satte mig i taxin, hade nog något problem som gjorde honom frustrerad. Jag blev bollplanket skulle jag tro.
Ja, vi är ju det! På lite olika nivåer förstås men likväl! Vi hurrar för det! Pensionärer som vi är ...
Ha det fint du med idag!
Nej, jag tror ju inte heller på otursdagar, otur kommer oregelbundet och vilken datum det än är, jag vet av erfarenhet. ;)
Tillönskar dig en fin afton.
han var inte gullig just då. Förhoppningsvis så är han det nu istället.
Vi tänker lika på den punkten och på detta med otursdagar eller inte. Oturen kommer och går helt oberoende på dag.
Tack detsamma!
Vissa stolpskott ska inte ha med människor att göra.
/åsa
Så japp, den berättelsen passar perfekt in på fredagen den 13:e, även om den hade kunnat hända en annan dag också. Såklart.
ja, han var inte riktigt där han skulle vara, bara att konstatera. Jag hade tur fredagen den 13. Jag överlevde! Stolpskott, haha..vilket bra ord.
Tack Åsa!
ja, lite overkligt känns det som nu men verkligt var det verkligen:😊
Varma kramar från mig till dig med!
ja, en overklig mardröm på ett sätt.
Jag klarade mig bra och du har rätt, han borde ha blivit anmäld men så blev det inte.
Det råkade vara en fredag den 13 ...
så fint att du smyger in här i kvällen den sena. Välkommen!
Han var inte där han skulle vara i sig själv. Väldigt frånvarande på sitt sätt och jag blev bollplanket för hans frustrationer. Det gick bra trots att jag skadade mig.
Tack Paula!
Järna med Vidarkliniken och allt det andra är jättefint. Jodå, jag har jobbat som kock på Albanus, många gånger om .Jag lagade mat åt konferensgrupper, företag, riksdag, ministerråd och liknande. Bröllop etc. Kulturresor. Medlemsresor.
Skolklasserna brukade sköta om sin egen mathållning så mycket som möjligt, säkert av ekonomiska skäl. Jag jobbade för det mesta sommartid då jag hade ledigt från mitt jobb på Ringblomman, daghemmet. En enda skolklass har jag varit med och lagat mat åt , en klass från Rinkeby..som jag minns. Ingen Esbo-klass alls, om det inte har varit så att de har hoppat ombord från strömmingsmarknaden i Helsingfors då vi har varit på väg hem mot Åland igen. Ibland hände det...