Ett möte

Jag såg henne på avstånd när jag gick på övergångsstället. Det var trångt på trottoaren så jag bestämde mig för att gå på gatan en bit istället, nära trottoarkanten, för att komma snabbare förbi alla. Bilarna kom bakifrån, det var enkelriktad trafik där jag gick. Jag såg henne igen, nu på närmare håll, jag såg att hon sökte min blick, jag såg att hon var på bristningsgränsen, hela hennes uppenbarelse var uppgiven. Hon märkte att jag såg henne där hon stod bland andra människor som var fullt upptagna med att ta sig än hit, än dit. Vi hade kontakt denna främmande kvinna och jag. 

Jag fortsatte mitt gående i hennes riktning, lite i tankar när jag plötsligt blev uppryckt på trottoaren, av just henne. Hon var stark, jag kände mig som en liten vante. Samtidigt som jag landade bredvid henne, så sade hon på engelska åt mig, "du måste vara försiktig, bilarna tar inte hänsyn, du kan bli påkörd!" Här kör de som galningar. T.om vi lokala tycker det!" Jag smålog och sade att jag räknar mig till de lokala, jag bor här. Hon log. 

Vi sökte ögonkontakt igen, jag mera sökande, att vad är det? men desto mera sade vi inte annat än att jag tackade henne vänligt för hjälpen och omtanken. Jag märkte att hon tvekade, att hon ville säga något, men hon sade inget. Känslan mellan oss var förtätad, så främlingar vi var för varandra. 

Vi nickade vänligt åt varandra, jag fortsatte vidare, nu på trottoaren. Jag hörde att någon ropade något men jag fortsatte och tänkte inte desto mera på det men så hörde jag ropet igen.."Madame!" Ett par gånger till hörde jag ordet och då insåg jag att det var jag som var madame, så jag vände mig om och visst, där kom hon småspringandes efter mig. Jag stannade upp och väntade in henne...

Hon sade att hon kände sig generad och att det var pinsamt för henne att be mig om pengar, men hon kände att jag var en vänlig själ så hon vågade fråga mig. Hon behövde ta sig hem men hon hade inte pengar till bussbiljetten. Hennes tur till stan hade skett väldigt akut och pengarna blev hemma. Jag såg kanske lite förundrad ut men började genast tänka på att har jag lösa pengar, har jag kort?..nej, jag hade inte det. Jag hade varit på språkkursen och där behövde jag ingenting. 

Sen berättade hon. Hon låg i skilsmässa och hennes man hade slagit henne. Igen. De bodde på skilda håll,  men ...Hon drog upp ärmarna på sin långärmade jumper och visade märkena efter slagen. En granne hade "räddat" henne undan honom och fått in henne i sin bil och kört till en klinik nere i stan för att få misshandeln registrerad innan polisen fick ta emot en anmälan. Grannen hade farit iväg för att hämta ett barn från skolan och då när kvinnan tänkte ta sig hem med buss insåg hon att hon hade varken kort eller pengar med sig...

Då kom jag ihåg att jag hade tre busskort i telefonfodralet, på mig. Jag kunde hjälpa henne! Hon fick det nyaste, laddat för flera turer. Sen blev jag tveksam, "kan du använda det, är det i Funchal du bor?" Ja, det gjorde hon. Hon bad mig komma till jobbet på en namngiven restaurang högre upp i periferin i en annan stadsdel, där hon skulle återgälda min hjälp. "Du behöver inte återgälda något, jag kanske kommer till ditt jobb för att träffa dig, men jag betalar för mig". Sen visade hon mig några ännu större blåmärken på axlarna och på halsen än dem hon redan hade visat mig.  

Då hör jag plötsligt mig själv säga "att om du vill så kommer jag med dig och så tar vi livet av honom tillsammans". 

(Var får jag allting ifrån? Det måste ha varit Praktiska Manda som gjorde sig hörd. Ungefär som att nu gör vi slag i saken och får undan eländet! )

Det grova artilleriet

I nästa stund så stod vi där med armarna om varandra, vi kvinnor, hon kunde vara min dotter, och storskrattade. Hon tyckte att det var en mycket bra idé, och så skrattade vi allt vad vi orkade igen när vi mentalt tog livet av skrället som hade misshandlat henne. Många gånger hade han gjort det men den här sista gången var droppen som fick bägaren att rinna över. Nu var det en polissak.

På de mest oväntade sätt får man träffa människor, fina människor, varma människor. Hon är en sådan människa. Jag hoppas att hennes liv har ordnat sig på bästa sätt, att hon har fått sin skilsmässa. 

Jag hoppas att han också har fått ordning på sig själv och sitt liv. Det är ingen ursäkt att man är olycklig, man slår helt enkelt inte andra människor. 

Men just då, när jag såg hur illa behandlad/misshandlad hon hade blivit så var jag faktiskt beredd att tränga upp honom mot väggen, beredd att "ryypa" honom lite, så där som kusinbarnet Anna sade, när hon inte kunde tala rent då hon skulle säga strypa. Det kändes så just då. Jag ville strypa honom lite...

Jag undrar vad Uffe skulle ha sagt om jag hade ringt hem och berättat att jag blir lite sen idag, jag ska bara till en annan stadsdel och ta livet av en karl först. Sen kommer jag. Det tar inte länge, sätt på potatisen...

Ibland är jag som min katt Atlas var, han trodde också att han var ett lejon, allra minst. 😸

Hon såg både glad och lättad ut efter vårt gemensamma mord, vårt skrattande och gråtande, våra kramar. Jag märkte att bara tanken på att vi hade tagit livet av slagsbulten tillsammans hjälpte henne att ta emot allt det jobbiga som väntade, på ett helt annat sätt. Hon var inte ensam.

Hon såg stärkt ut och jag var glad för att jag hade kunnat hjälpa henne på det sättet. Ibland kan ett mord vara riktigt befriande, även om det bara, (tack och lov), är i tankarna det sker. Att vi stod utanför polisstationen och mördade karlskrället var lite pikant i sig och fick oss att skratta ännu mera innan hon gick till bussen och jag gick hem till mig. 

Men först efter att jag hade givit henne en riktigt varm Lycka till-kram. 

                                                 Karin Eklund, Funchal, Madeira