En bäddbar bubbla

Jag blir lite bil-nostalgisk igen i min iver att tömma bildarkivet/bilgaraget. Nu är Fiat och Renaultbilarna  "avverkade", så det är dags för nästa bil i mitt liv. Volkswagen. Efter att ha sprungit igång Renaulten som vi gjorde oss av med så tog min fästman, senare make, numera exmake och far till våra barn, tag i bilbehovet för vår del och köpte en liten svart bubbla åt oss. Vi måste ju ta oss av och an till jobbet varje morgon. Där vi bodde så fanns det ingen bussförbindelse i den omedelbara närheten.

Ett Bubbla från 1950-talet

Vilken årsmodell det var minns jag inte alls, jag var inte ens intresserad, helt ärligt. Den var inte någon ny modell i alla fall. Det var slantarna som avgjorde vad vi hade råd med. Den var svart, begagnad, den rullade och vi hade gott om utrymme i den tillsammans med vår labradorvalp Emma som på dagtid fick vara med mig på jobbet under mitt skrivbord i en stor låg låda, (till en början) men senare tog min pappa över som daghusse åt henne, när han blev sjukpensionär allt för tidigt. De var lyckliga båda två över den goda lösningen, ja jag/vi också förstås.

Till Bubblan. Lite kylskåpskänsla gav den mig under vintermånaderna, det medges men det är bara att klä på sig ordentligt och ta tjocka vinterkängor med varma sockor på fötterna, se till att man har det varmt på alla upptänkliga sätt.  Emma, som var en valp ännu, fick ett renskinn att ligga på i baksätet och en liten filt fanns om hon behövde ha något över sig. Vintrarna på Åland kan var mycket kalla, p.g.a fukten som havet bidrar med. 

En annan färg på en femtiotalist.

Vi bestämde oss för att vi skulle besöka Norge, dit ingen av oss hade varit tidigare och vad var bättre än att vi körde dit själva, ja G. då, jag hade inte körkort då ännu. Men var skulle vi sova? Även om vi hade jobb båda två, så var vi inte stadda vid sådan kassa att vi kunde ta in på hotell. Dessutom hade vi en hund. Vi hade gjort vår resplan hur färden skulle gå och vilka platser vi skulle besöka. G. byggde om bilen en aning, så att vi kunde fälla ner framsätena bakåt och med några små finter få till en riktigt bra helt flat bädd att sova i. Ett par tjocka täcken på det och så var madrassen fixad. Praktiskt och bra. Vår lilla folka blev en liten husbil, på sitt sätt. Vi hade spritkök med oss. På morgnarna blev husbilen en vanlig folka igen. 

Jag minns att det var Valborg, den sista april, som vi tog färjan över till Grisslehamn och körde vidare förbi Gävle, Falun, Mora, Särna, Funäsdalen och så tog vi oss över gränsen till Norge. Bubblan rullade på. Exakt allt som hände då minns jag inte rakt av...men jag minns att den första natten landade vi i Röros. Och blev överraskade. Det var full vinter där. På Åland hade det varit varm vår när vi startade hemifrån samma morgon.

Den natten frös jag så jag hackade tänder. Emma gjorde detsamma så hon fick ligga mellan oss för att hon skulle ha det lite varmare. Vi drog allt över oss som vi kunde dra över oss och vi låg som i ett tält i bilen. Jag vet att jag vaknade till med jämna mellanrum med Emma hårt tryckt mot mig med hennes blöta nos mot min hals. Jag låg med armar och ben runt henne och allt i klädväg jag kunde undvara för att vi inte skulle frysa alltför mycket. Stackars liten så hon frös. 

Vi överlevde den natten, bevisligen, men skön var den verkligen inte. Senare funderade jag på G. Han klagade aldrig på kölden..hur fixade han den natten? Nå, han hade varit i finska armén och legat ute i tält i snödrivor tidigare. 

Han var av annat virke än vad vi två flickor i bilen var. Vi var som inlindade mumier från Egypten vi båda. Det var skönt att det blev morgon. 

Det var den första maj. Norge, här kommer vi! 

Vi gjorde en liten runda till fots i Röros och jag förvånades över hur lättklädda alla barnen var med röda kinder och solsken i blick, där de kickade fotboll på den hårdfrusna marken med snö lite här och lite där. Själv var jag fortfarande som en isbit. Emma hoppade glatt omkring...

Sen rullade vi vidare i det underbart vackra landskapet som Norge bjuder på. Det är verkligen sagolikt..Jag minns inte alla ställen vi var på och for igenom, men vi landade så småningom i Kristiansund på västkusten. Och vi ville köpa fisk! Vi var lite trötta på pås-soppor och makaroner. Det fanns ingen fisk att köpa utan när vi frågade oss fram i hamnen från båt till båt så fick vi veta "att varför fiskar ni inte själva?"

Till slut hittade vi en fiskare som hade rökt makrill.  Jag är inte såå förtjust i makrill, den känns inte helt rätt i min mun och min kropp på grund av fetman/faddheten, men jag åt förstås. Snäll flicka som jag är för det mesta. G. åt massor.

 Massor...han var hungrig. 

Ett minne jag minns särskilt är att jag gick till stranden för att tvätta mig med tvål. Den löddrade inte alls i det salta vattnet utan den blev sträv som ett sandpapper. Flickan från landet fick en ny lärdom. Man ska ha speciella tvålar för saltvatten när man vill tvätta sig i Atlanten. Atlanttvålar, typ.😉 

Vi hade inte många dagar på oss i Norge, vår korta ledighet rann ut men vi hade tänkt oss att ta Trondheim på vägen hemåt, dit vi styrde kosan. Men då bröt magsjukehelvetet ut för G. Det blev aldrig något Trondheim för oss, det närmaste vi kom var på en klipphylla ovanför, med en otrolig utsikt över staden. G. var tvungen att parkera där för att få kräkas, sova, kräkas, sova. Han var fruktansvärt sjuk. Den natten och följande dag försvann en del av den svarta färgen på Bubblan. G. hängde ut genom fönstret och lät makrillen få sin frihet, frätande och hemsk. Det blev bestående ljusa ränder på dörren...Ett Norgeminne/en souvenir om något. 

I Grisslehamn

Sen minns jag inte mycket av den färden än vackra vyer genom Dalarna. Vi tog oss igenom Sverige igen mot Grisslehamn och färjan över till Åland. 

Några månader senare var det min tur att få färgen att blekna på Bubblan. Jag var gravid och det var min tur att hänga ut genom fönstret och kräkas. Varje morgon när vi for till stan på jobb, så var det samma visa. G. körde och jag hängde ut genom fönstret ...jag är säker på att man hade kunnat spåra oss ..

Så småningom ändrade vi på livet. Emma och jag var gravida samtidigt. Emma födde sina valpar i januari. En av dem, Herbert blev vår. Nann, dottern föddes i mars och i slutet av april så flyttade vi alla  fem till skärgården. Vart Bubblan tog vägen minns jag inte längre. Sen tog det tid innan nästa bil kom på tapeten. I skärgården gällde båt, cykel och taxi för vår del. Det blev aldrig några Bubblor igen. 

När vi tre år senare flyttade tillbaka till fasta Åland, till Mariehamn hade vi en liten mars-unge till med oss. Jon, sonen, hade kommit till världen. 💗💗

Samtliga foton av bilar har jag själv tagit här i Funchal.

                                                Det var Bubblan det...

                                                Det tyska kylskåpet, brrr...

Nästa bil i mitt liv berättar jag om lite längre fram när bilgaraget ska städas. 

                                                Karin Eklund, Funchal, Madeira