Plötsligt så var den borta!

Jag vet att jag hade en Fiat till mitt förfogande som jag trodde att var en 850-a, men jag fick inte ihop det trots allt när jag sökte fotografier på "min " Fiat som jag körde någon gång i mitten av 1980-talet. Antagligen var det en Fiat Uno. Ändå har jag de där siffrorna i huvudet...850. Ni märker hur stort mitt bil-intresse egentligen är. Jag vet alltså inte ens vad jag körde för modell men jag vet att den hade en ungefär likadan färg som Fiaten här under i bild har. Den, däremot, "träffade jag på " i Bilmuséet i Malaga år 2018. 

Den har flera år på nacken i jämförelse med den Fiat, som jag hade i mitten av 1980-talet. Jag rådfrågade Uffe om de olika Fiat-typerna som fanns då . Han brukar kunna sånt. Men han var inte med i mitt liv på den tiden så han kan inte veta vilken typ av Fiat jag körde då och visst kan jag hålla med om vad tonfallet sade när han bara sade "Kvinnor! " Visst är vi ju intressanta eller hur, vi kvinnor? 😉Vi tutar och kör på utan att veta vad vi tutar och kör på i..ungefär. Självklart finns det undantag. Ett par eller så. 

   

En Fiat Italia från 1936 : 4 cyl. 8 hp 570 cc. Modelo 500 "Topolino". Tro nu inte att jag hade allt det där i huvudet! Absolut inte utan jag tog till en fusklapp! "Topolino" var mycket omtyckt i England. Gullig eller hur? Får man kalla en bil till gullig för den delen? Nå, jag gör det hur som helst. 

Färgen är som sagt nästan helt överensstämmande med den färg den där Uno eller den där 850 hade som jag fick till mitt förfogande som gruppledare för Tupperware på Åland. Tupperware leasade den för min del. Varför och hur jag blev försäljare för Tupperware? Jag behövde bidra till försörjningen inom familjen och jag ville inte jobba dagtid när barnen var så pass små som de var. Jag ville vara hemma med dem så mycket som bara var möjligt, finnas till hands och vara deras trygghet.

Då passade det bra att ha ett kvällsjobb när deras pappa kunde vara hemma. Därför blev det Tupperware drygt ett par år och det gick bra för oss ålänningar, vi sålde plastburkar som bara den och blev andra bäst i hela Finland vad gällde försäljningsstorlek under ett av de där åren då jag var med. Ålänningar kan! 😊Nu slår jag mig för bröstet men vi var flera duktiga försäljare i gruppen helt enkelt och ålänningarna var köpstarka. Vi hade flyt! Vi var på hugget så länge kunderna var det! Jag har fortfarande kontakt nu och då med ett par av försäljarna från den tiden. 

En extra belöning för det goda resultatet blev den leasade bilen för min del som gruppledare förutom den provision som vi alla hade på det vi personligen hade sålt. Min grupp hade namnet Bikupan. Jag fick resa ganska mycket under den tiden jag var med, fara på olika utbildningar och sammankomster. Det var en rolig tid med många fina upplevelser. 

Den här lilla Fiaten fanns med bland femtiotalsveteranerna i Magnoliaparken i Funchal i slutet av juli i år.

Under min Tupperware-tid byggde vi, min exmake och jag, ett hus ca två kilometer från den bostad vi hyrde. Tomten, Norrhagan, hade vi köpt av mina föräldrars vänner A. och H och de var då våra blivande grannar. 

A. hamnade på sjukhus en dag och låg där en vecka eller så medan han tillfrisknade. En dag när jag for till stan i ett ärende följde H. med mig för att snabbt springa upp till A. på sjukhuset med någonting han ville ha. Jag följde med henne för jag ville ju också träffa honom. I bilens bagageutrymme hade jag två bamsestora väskor med plastburkar till demonstrationskvällarna och i baksätet satt vår fina labrador Herbert. Lite gammal och trött var han, med såriga framben på grund av en allergi av något slag. Jag hade bundit elastiska bindor runt båda benen på honom, så att han inte skulle slicka på såren. Det var varmt ute, det var högsommar, så jag lämnade rutan till dörren på förarsidan lite öppen. Vi skulle ju bara vara borta ca 10 minuter innan vi kom till bilen igen. 

Äldre vackra Fiat-bilar på rad här i Funchal..

Sagt och gjort, vi var inte längre borta än så, högst 15 minuter; jag hade ju Herbert i bilen. Bilen var parkerad mitt emot akutintaget på sjukhuset men den fanns inte där när vi kom ut igen till parkeringsplatsen. Den var borta med hund och allt! Där stod vi båda med öppna munnar, vi begrep ingenting! Det är svårt att beskriva känslan. Uppriktigt sagt så tänkte jag inte särskilt mycket på bilen, jag tänkte allra mest på vår fina Herbert. Det var mitt på dagen då alla färjor tog i land och for vidare. Det var ingen ovanlighet att folk stal hundar under den tiden för att sälja dem till djurförsök. Det kunde vi läsa om i de svenska tidningarna med jämna mellanrum. Det fanns ligor som sysslade med sånt. 

En del av Ålands Centralsjukhus..

Givetvis så målade jag fan på väggen. Nu måste färjorna stoppas! Både i Mariehamn och i Eckerö, runt hela Åland. Ingen skulle få göra min Herbert illa, ingen. Jag sprang in på akuten som ett jehu för att ringa polisen som tog mig på djupaste allvar. All heder och ära till dem! Alarm gick ut till alla berörda färjor med efterlysning på en vinröd Fiat med registernummer samt med en svart labrador i densamma.Även i ankomsthamnarna i Sverige och på fastlandet kände de till det. Sen ringde jag till en god vän i närheten av sjukhuset som körde H. och mig till våra respektive hem. '

En annan typ av Fiat från femtiotalet...

Det var nervösa timmar och när min man kom hem i sin bil så körde jag genast till polisstationen i Mariehamn, tågade in och måste ha varit en syn för gudarna. Jag var vild, jag lovar! Jag kunde ha gått genom eld just då. Inget hade hindrat mig.

" Min" Fiat stod utanför, krockad, skrapad överallt och med alla plastburkar utspridda i hela bilen, men det brydde jag mig inte ett dugg om. Det var Herbert som gällde. Polismästaren tog emot mig och jag sade något om att om jag får tag på den som har tagit bilen med Herbert i så ska jag vrida om huvudet på den människan på direkten. På direkten!!!  "Sch, sch"..sade polismästaren, "tag det lugnt nu Karin. Du behöver inte vrida om huvudet på henne, hon är redan vriden, det är redan gjort." 

Där satt hon, biltjuven och log vänligt och glatt mot mig ."Aha, heter han Herbert?  Han var så trevlig hunden! " Jag hann inte säga något för polistelefonen ringde just då och en kvinna berättade att hon hade en svart hund vid sin strand söderut i Mariehamn. Han var i vattnet och svalkade sig, simmade. Ja, sen fick hon veta att han hette Herbert och när hon lockade på honom kom han glatt upp till henne . 

Vi hade en tik, Emma, nästan renrasig labrador som fick valpar med Tajo, labrador. Det var inte planerat men det blev bra ändå😊 Tyvärr har jag inte några foton tillgängliga här i Funchal av "våra" hundar, alla dessa foton har dottern i Lidingö, Stockholm. Vi behöll Herbert av alla de fem valparna.De andra fyra fick nya hem.  Emma och Herbert var våra pälsklingar i drygt tio år innan de dog.   
***********

Herbert var hittad, himlen blev lovad och jag gav den tossiga biltjuven en kram mitt i allt. Tala om känslostormar och om att vara snabbväxlad som en racerbil. Hon var ju inte frisk den människan! Sen tog det inte en lång stund innan Herbert kom till polisstationen i polisbil. Baksätet var alldeles vått, hunden var våt och mina kinder var våta av lättade tårar när jag fick se Herbert. Han såg bara nöjd och glad ut jycken och hade varit med om ett äventyr som hette duga, ställde sig upp i baksätet och ruskade på sig så allt vatten bara flög runt i polisbilen innan jag fick ut honom. Han såg lite förvånad ut när han såg mig, ungefär som att vad är det med dig matte? Här är jag ju! 

Fråga mig inte vilket märke polisbilarna i Funchal har..
Jag frågade Uffe och han sade spontant att märket är Skoda, fyra hjul på en låda😉

Senare visade det sig att bilen var skadad på alla sidor, både fram och bak, på taket och under till. Karossen var skadad. Besiktningsmannen konstaterade att både tossiga biltjuven och Herbert hade haft tur. Det kunde ha gått riktigt illa för dem båda och för andra som hade varit i vägen för biltjuvens framfart. Ja, hur kunde allt detta hända? Jag hade bilnyckeln med mig i fickan när jag gick in på sjukhuset..

Tossiga biltjuven hade varit inne på akuten för att få tag på något preparat/narkotika men blev backad därifrån. Utanför akuten stod "min" Fiat, som hon i sitt röriga tillstånd, trodde att var  hennes psykdoktors, rutan var lite nedrullad, ca 10 cm,  precis lagom för att sträcka in en hand och arm igenom och ja, hon lyckades ta sig in i bilen och började leta de begärliga piller hon var ute efter. Hon gick bärsärkargång , hittade förstås inte några piller men hon hittade en av de extra bilnycklar jag hade gömt i handskfacket, startade och körde iväg över gräsmattor och trottoarer, in till stan, förbi trafikljuset vid Storagatan, allt i ilfart. Polisen hade redan blivit tillkallad av flera personer som hade sett framfarten, men hon körde som en biltjuv ända fram till sin tandläkare på Södragatan där hon räknade med att få tag på det hon ville ha. Nå, där slutade historien för hennes del. Tandläkaren höll henne kvar och tog kontakt med polisen som var där på minuten och tog hand om både bilen och henne men Herbert hade rymt, slunkit ut ur bilen när hon öppnade dörren för att gå in till tandläkaren. 

Fiat 1100 TV Coupé GHIA, 1955

Kvinnans jurist skötte om allt som skulle skötas om, försäkringarna betalade allt. Det var ett äventyr som hette duga och vad lärde jag mig på kuppen? Lägg aldrig en reservnyckel i handskfacket, lämna aldrig en kär vän i baksätet, stäng alla fönster noggrant innan du låser.

På den tiden var Åland i övrigt rena paradiset, man kunde lämna så gott som allting öppet. Vi låste aldrig dörren när vi for hemifrån. Vi sov med olåsta dörrar.  Kom någon på besök när vi inte var hemma så kunde de gå in och vänta istället än för att stå ute. Så fungerade det. Vi blev aldrig av med något utan det var precis tvärtom. Vi hade nu och då något på bordet som besökare hade lämnat som gåva åt oss istället En kasse med äppel, gurkor etc. Naturligtvis så räknade jag kallt med att ingen skulle ta sig in i bilen, den korta stund jag var inne på sjukhuset och hälsade på A.. Tanken fanns inte men ack vad jag bedrog mig.

Så där ja, nu är alla Fiat-bilar slut i mitt arkiv, mina Fiatberättelser också.

Jag har inte ägt en egen Fiat men jag har haft rätt så kul med Fiat-bilarna i mitt liv i alla fall. 

Nästa gång jag städar i "garaget" handlar det om ett helt annat bilmärke...

                                                Karin Eklund, Funchal, Madeira