Med förvåningens finger i häpnadens mun...

inser jag att jag sitter här och tänker ge mig i kast med bilar! 

Min älskade, sedan länge saliga pappa, berättade att jag ville ut i världen lite tidigare än vad som var menat och då "puffade" han in min mamma med den gravida magen i en av arbetsgivarens (Carl Rundbergs) bilar och så tutade han på i "ilfart" de ca trettio kilometer det var från Mariehamn till Godby sjukhus. Vi åkte något så "fint" som en gengasbil, det var den "efter kriget-bilen" som fanns tillgänglig just då, fastän flera år redan hade gått sedan krigsslutet. Efter det har jag aldrig åkt med en gengasdriven bil igen. Jag vet inte ens vilket märke bilen hade. 

Så här såg Godby Sjukhus ut i början av 1900-talet, minst ett halvsekel och mera än det innan jag åkte gengasbil av och an dit och därifrån. Nu finns inte byggnaderna kvar längre efter den brand som ödelade allting för snart tio år sedan. Allt gick upp i rök. 

Alla gånger, blev det gengasbil, för det blev flera färder av och an har jag fått veta. Falskt alarm! Jag ångrade mig. "Vad då födas nu, nej vi ska ut och åka. Det här är ju kul! Jag stannar kvar ett tag till i allt det varma, våta, trygga"...Nå, slutligen, den fjärde gången, fick jag inte åka bil förrän jag hade tagit mig ut i världen en vacker natt i maj då tulpanerna blommade och det var så varmt att fönstret till förlossningsrummet stod öppet. Jag minns det förstås inte själv men jag har fått det berättat till livs många gånger om..

Egentligen är jag inte alls intresserad av bilar men bilar har alltid funnits runt mig på något sätt under hela mitt liv. Kanske mycket tack vare att pappa var chaufför och att min bror gillade amerikanska bilar? Det är först nu som jag är fullständigt bil-befriad, men jag har hur många bilar som helst runt omkring mig i alla fall. För Madeira är ett enda stort eldorado vad gäller åtminstone äldre bilar, s.k. veteraner och vem är där med sin nyfikenhet om inte en viss Karin?  

Och vem stod på Slemmerns is i Mariehamn när det var rally i mitten på sextiotalet? Jo, Karin förstås  som tyckte att det var spännande att se vem som skulle kamma hem segern. Det var då hon lärde sig epitetet att det är bättre med en Tiger i tanken än en åsna bakom ratten😊

Varje isvinter stod hon där så länge det kördes rally. 

Ofta var jag där tillsammans med min pappa. Ler och Långhalm kunde vi ha kallat oss. 💗 Han var alltid mån om att jag skulle klara av att byta däck, kolla olja, se till att det fanns vatten i kylaren, byta tändstift, lampor  och andra små detaljer som var viktiga när man hade med bilar att göra. Jag var alltför ung för att ha körkort då men likväl så blev jag fostrad och undervisad både av honom och av Krister, min hemmavarande storebror. Vilket jag har haft mycket nytta av senare i livet.

I och med Åkes tema om Veteranbil här om veckan så insåg jag att mitt bildarkiv är proppfullt av bilar. Otroligt bara det i sig, för det enda jag egentligen är intresserad av i den vägen är att de går igång, att de rullar och stannar när jag bromsar och att de helst har en trevlig färg. Märket..ah, bah..spelar ingen som helst roll. 

Bilgaraget i mitt datorarkiv behöver tömmas och då gjorde jag som jag brukar göra, jag bara lät första bästa bil jag "hittade" bli det märke jag skulle försöka skriva något om i den mån jag kan.

Jag måste ju tillstå att jag inte förstår mig på mig själv alla gånger, för varför i fridens namn har jag tagit bild på en Fiat bakifrån? Tja, kanske för att jag kom ihåg när jag var kartläsare tillsammans med min arbetskamrat B. som var förare och vi deltog i ett nattligt rally på Åland. Hon med sin lilla Fiat 500 frågade om jag ville vara kartläsare åt henne och tokig gör som galen ber som det heter. 

Det var skitkul, jättekul, vi trivdes som fiskar i vattnet och jag tror att vi var det enda ekipaget med ett par kvinnor i, resten var män. 

Det gick jättebra också, ända tills B. undrade varför en lampa lyste röd på instrumentbrädet? Hon hade haft bilen på service innan tävlingen, allt borde ju fungera, varför lyser lampan? Vi låg i ledningen, inte först men med en riktigt bra placering när bilen slutligen stannade på grund av att bensinen tog slut. Soppatorsk!! 

   En Fiat 500, fotad i Funchal. 

Jisses, så genant det kändes. Så nära mål och ändå så långt ifrån. I nattmörkret satt vi där vi satt, utanför en ungdomslokal (Frideborg i Jomala) men tack och lov med gångavstånd till Gottby Andelshandel och en snabb väckning av föreståndaren. Jag minns att hans rödlätta? hår stod upp åt olika håll på hans huvud när han tittade ut genom dörren, småirriterad naturligtvis men han såg till att vi fick den begärliga bensinen för att kunna ta oss hem till Mariehamn igen. Pinsamt var bara förnamnet men vi skrattade åt minnet många gånger efteråt, B och jag, då lite klokare. Vi kunde ju ha haft en reservdunk med bensin i bilen eller hur? Vi hade planer på att ge oss in i rallyvärlden igen, vi tyckte båda om att att vara med, men så blev B. gravid och allt rann ut i sanden i och med det...

Men tänk er, jag har varit kartläsare. Ja, jisses vilka minnen, härliga, galna. 

Jag återkommer vad gäller Fiat. Jag har en rätt märklig historia om den Fiat 850 jag körde många år senare. Men mera om det en annan gång. 

Trevlig tisdag önskas!

                                          

ps. Isbilden är inte från Slemmern utan från Bjärströms träsk (utifall att någon ålänning tittar in här så att det inte uppstår onödiga rynkor i den åländska pannan) Jag har ingen bild av ett islagt Slemmern. 

                                                    Karin Eklund, Funchal, Madeira