Ett brev skrivet i Monte år 1907/ del fem; sista delen

Idag avslutar jag Jennys brev...

De tidigare delarna som hon /dels jag har skrivit, har jag länkat till här: 

Del 1. 

Del 2.

Del 3. 

Del 4

Jag har som vanligt skrivit mina egna reflektioner till det Jenny skriver. Hon skriver i svart, jag skriver i blått

Fotografier o vykort har jag som vanligt hämtat dels från Museu de Fotografia da Madeira och ur boken Memórias do Funchal av José Manuel Melin Mendes. Några fotografier är mina egna.

När jag avslutade del 4, så satt Jenny på trappan till kapellet i Babosas. Många tiggare kom fram till henne med utsträckta händer. "Idyllen var slut, jag hade inga pengar," skriver hon. Sen är det stört omöjligt för mig att tyda några ord men troligen har någon annan berättat det följande för Jenny..:

" En spetälsk kvinna"! Till all lycka slapp jag se henne. Fingrarna voro delvis borta, näsan totalt borta och även den ena kinden. Hon tiggde - arma varelse!" Vilken vämjelig syn det måste ha varit. De som sågo henne kunde knappast förmås att äta på länge. Rätt många har den hemska sjukdomen, men få gå huru de önska, ty det finnes ej sjukhem för dem. Ön är för fattig att underhålla ett hem för dem och de enskilda är för själviska och ändå finnes här personer som äger egna hem som slott och furstliga trädgårdar och tjänare i oändlighet såsom slavar. De rika föredrar hellre att resa land och rike runt eller uppehålla sig i Paris. När de äro hemma här avskilja de höga stenvallarna dem från nöd och sådant som kan påminna om sjukdom och död.

Lepran finns fortfarande på många ställen i världen. Man visste alltför lite om sjukdomen då brevet skrevs, många fördomar fanns och många sjuka blev förvisade till ställen där de isolerades från andra människor, i väntan på sin egen död. Själö i Finlands östra skärgård var ett sådant ställe redan från 1600-talet.. Bara lepran och allt vad den har förorsakat människor och deras lidande kräver ett långt inlägg, som kunde vara bra att skriva men troligen låter jag bli..

Jenny skriver att de var själviska de med egna hem som slott osv..Så var det nog överallt, Madeira var inget undantag. Men många av de rika gjorde nog skillnad för många fattiga också, inte att förglömma. Det är lätt att generalisera, lätt att döma. Många är givmilda men i det tysta och gör inget stort väsen av det. Som alltid finns det flera sidor på ett järnspett. 

Spetälskan var skammens sjukdom i de flestas ögon. Jag ryser när jag tänker på alla dem som måste skiljas från sina nära och kära utan att ens kunna ta ett ordentligt farväl, att lämna sina barn ifrån sig. Vilka hemskheter folk har varit med om, är med om. Nu finns det mediciner som kan bota lepra, men då på den tiden var det annorlunda, då visste man inte, då fanns inte medicin. 

Fotot som så har inget särskilt med inlägget av brevet att göra men så här kunde damerna som bodde på hotellet i Monte se ut på den tiden. Vackert klädda...

"Ja, herr Teje och jag gingo i två timmar. Kommo hem i lagom tid att tvätta ansikte och händer för att sedan i förmaket gemensamt dricka the och rådbråka världens alla språk hade jag så när sagt. Ja, vi äro ju svenskar, en ryss, portugiser, tyskar, holländare, schweitzare, engelsmän och jag svenskamerikanska och så vår italienska. 

Anona

Så gingo vi för att bese en del av trädgården, där fikonträd växte, jordgubbar och en sorts fruktträd som heter "anona", med härliga gröna frukter med vitt kött. Så finnes päron och nöt-träd, persikor och apelsiner och mitt i detta ett av de största träd, en "camelia" med tusentals blommor, röda praktfulla och med sina vackra blanka blad. 

Camelia i Monte..

Herrarna har just kommit in från en liten promenad under vilken de funnit en liten damm, full med guldfiskar.

Guldfiskarna måste ha funnits i någons trädgårdsdamm. Jag är tveksam till om det verkligen fanns persikor i Monte. 

En av herrarna tycks läsa tidningen högt för de andra som ser roade ut. Undrar vad det är som diskuteras/ventileras? Ibland skulle det vara roligt med en tidsmaskin och kunna ta sig bakåt i tiden, och tillfälligt bli en liten fluga (långt ifrån flugsmällan) bara för att få vara lite delaktig i det som sades.  

Dagarna tycks nog längre för dem, som ej ha något särskilt att ta sig till, inte ens handarbete. De resa till staden någon gång omsänder, likasom igår, då jag hade en sådan härlig promenad i bergen. De kommo hem sent igår kväll med armarna fulla av småsaker som de köpt, cigarrer och vin och då de få en torr fläck i halsen gå de in på sitt rum och skåla. Här röka allt manfolk, från de allra minsta till de största, cigarretter i vanliga fall, de äro också billiga här, en ask 25 stycken för 12 öre. Så sitter de överallt i gathörnen, i backarna, på broarna och spela kort. Vi tittade på ett sällskap och funno att de spelte mas. 

De här männen har tagit ledigt en stund. Månne det var Jenny och mr Teje som gick förbi när de tittade till så som de gör? 😉

*************

Här hoppar jag över ett ganska långt stycke  i Jennys brev av den anledningen att hon blir väldigt privat. Hon ber sin bror som hon skriver brevet till att låtsas om ingenting av vad hon har skrivit i brevet om denna sak och hon avslutar stycket åter en gång med att vi få lov att glömma vad jag har skrivit. Eftersom det inte har något med Monte eller med Madeira att göra så tar jag ett skutt, det är helt enkelt ointressant detta lilla skvaller och Jenny ville ju inte att någon annan skulle få veta vad hon skrev om den saken. Jag hörsammar hennes önskan 

********************

Söndagsmorgon den 13 januari-1907

Det är förunderligt då man tänker att det är endast den 13 jan. och här är så varmt att det är svårt att sitta ute. Alla blommor i sin fägring, alla män och kvinnor äro klädda i ljusa lätta dräkter, fåglarna sjunga så härligt och bina surra. Där en verklig söndagsstämning. Har promenerat ett stycke utåt vägen och mötte tre nunnor med vita kläder och svarta slöjor gående den långa vägen från staden till kyrkan på berget. Hade haft lust att följa med. Men en fiolist skulle komma och spela för oss och nu vänta vi på musiken. Har just druckit kaffe efter middagsmåltiden. Fick lyssna till den härligaste musik i omkring en timme. Satt orörlig som en bildstod är jag säker och min själ var då sannerligen ej härnere utan någonstädes i en högre rymd från vilken föraren av middagsklockan kallade mig ner. 

Jag har inte några foton eller vykort på nunnor men de här småttingarna måste ju visas upp för världen. Titta på den där lilla i baljan i mitten på golvet.😍  Ljuvliga ungar. 
Auxilio Maternal:  mödrahjälp. Instituicão de beneficencia: välgörenhetsinstitution. 
O Banho: Bad, Free Crèche, gratis dagis

Personligen har jag aldrig förstått var nunnorna i dagens Funchal håller hus. Vi ser en nunna, vitklädd som under helgerna går förbi oss nere på avenidan. Jag är lite arg på mig själv som inte frågade mera om nunnelivet på den tiden då jag simmade här nere i piscinan/ bassängen nedanför oss. Då fanns en nunna med oss andra kvinnor i bassängen. Vi blev lite närmare bekanta med varandra i omklädningsrummet då jag försökte få kläderna på mig och  min fuktiga kropp. Plötsligt så fanns hon där och hjälpte mig att klä på mig BH-n.. så gott som alla gånger. Hon var flera år äldre än jag är och idags-läget tror jag att hon inte finns här på jorden längre. Hon mådde inte riktigt bra sista gången jag såg henne innan jag slutade att gå dit. Nej, jag har inte några ambitioner alls på att bli nunna (Gud bevare mig!) men jag är nyfiken av mig, vill veta mera än vad jag vet. Nunnornas dal,  känner de flesta människor i världen till. Där har det funnits nunnor men.. 

Mitt i allt så skriver jag ett nunne-inlägg, så håll i er! 

"Det var en ung gosse som spelte, kanske bara en 19 år gammal. Tänk ändå lyckliga människor som kunna så rycka en medmänniska bort från vardagslivet. Den 1:a februari är det Gustafssons födelsedag. Skulle önska att vi hade några vackra verser för honom . Du Emil, som har så lätt att dikta, dikta något vackert som jag kan få läsa upp vid frukostbordet för honom, den muntre käcke herr Gustafsson. 

Förra söndagen blåste en häftig vind från Saharaöknen, som gjorde att huden blev alldeles torr och liksom full av små sandkorn. Men efter en timma var vinden borta, vi tvättade våra ansikten och allt var bra igen. Så nu min käre broder får brevet vara långt nog för idag. På tisdag går båten. Då du skriver så adressera då"

Monte Palace Hotel, Funchal, Madeira, via England. 

Skriv snart är du snäll och de käraste hälsningar till mamma, Dig och Er alla från Eder Jenny. 

*************

Sahara besöker oss med jämna mellanrum och lämnar sin röda sand överallt på terrassen. Jag är så galen att jag tycker om det. Första gången jag var hit till Madeira år 2007, så  fick vi vara med om en sirocco som slog fast fönsterluckorna med en smäll och lämnade mängder av röd sand efter sig inne i vårt hotellrum. Galna jag blev hänförd och tänkte genast på Aladdins lampa. Tyst tyst, säg ingenting. jag vet vad ni tänker, haha..😉Jag tillstår det själv, jag är lite galen och jag vill inte vara annorlunda .Jag är jag och jag trivs med det! 

Tack alla Ni som har varit med mig via Jennys brev och mina egna funderingar. 

Tack Kristina Wigren för brevet och förtroendet du gav mig att använda Jennys brev ! 💗

                                                            Karin Eklund, Funchal, Madeira