Ett brev från år 1907, skrivet i Monte, del tre

 Jennys brev fortsätter så här:                     

(Om intresse finns så kan man läsa de första delarna av brevet : del 1 här och del 2 här)

( Jenny skriver i svart och jag skriver i blått

" Han (kyrkovärden) talade om att han i 25 år hade varit " a skigh-man" dvs. en sådan som åker (skjutsar) folk till staden utför backarna här och sedan bär sin släde på huvudet upp igen. Han tyckte att det var ett hårt, tungt liv och nu istället var han en av "stadens hederliga" i det han hade jämte sitt kyrkovakteriarbete en liten "vinbod" nära kyrkan. Han bad oss komma in och vila och smaka hans äkta madeiravin, som han tappade ur stora kaggar. Jag smakade på det och fann det ganska gott, de andra drucko var sitt glas samt köpte en flaska, som påstods vara 80 år gammal, men jag har svårt att tro det. 








Fyra olika foton av slädar, dels från Museu de Fotografia da Madeira och från José Manuel Melin Mendes´ bok Memórias do Funchal
Att åka Tobogga är mera populärt än någonsin i våra dagar, över hundra år efter det att Jenny skrev brevet. Nu för tiden bär ingen upp släden-toboggan på huvudet längre. Nu är det många slädar i farten från morgon till kväll med förtjust skrikande turister i. När slädarna har landat där de ska landa väntar en lastbil på dem, de lastas på och så körs de tillbaka till Monte igen via Babosas.  Männen som styr slädarna åker i en väntande buss tillbaka till Monte. De som har åkt får ta sig vidare precis som det passar dem, antingen med taxi, buss eller till fots.

Jag tror däremot på det åttio-åriga madeiravinet i min tur😊 i motsats till Jenny.


"Vi fortsatte den härliga vägen fram och neråt dalen, där vi länge sågo efter en katolsk prost, som på sin lilla häst kvickt red upp och ner bland klipporna och bergen för att bege sig, troligen till någon sjuk eller döende. 


Mina egna funderingar här: jag har letat bland gamla fotografier och gamla vykort efter små hästar men ingen liten häst har jag hittat, men däremot fanns det gott om mulor och normalstora hästar på fotografierna. Så kanske det var en mula som prosten red på? Kanske att Jenny trodde att det var en liten häst. Jag är i spekulationsfunderingar nu, jag vet inte alls och förmodligen får jag nog aldrig ens veta det..men tro inte att jag ger mig, mitt i allt så hittar jag prosten på hästen om jag går till Museu de Fotografia da Madeira. Då återkommer jag med prällen! 😉


"Där vid en klippvägg var en stor stor mur och i den uthuggen präktiga soffor, där sutto vi länge, betraktande en massa barn, som buro tunga korgar fyllda med sten på nacken till en närbelägen byggnad, som nu efter en stund, då middagstimman kom, togo de efter slutad enkel måltid fram sina gitarrer och spelte långdragna sorgliga toner ". 

Ett foto från Museu de Fotografia da Madeira. Troligen bär flickorna på tvätt. Inte sten, det är jag nästan säker på. Att bära sten på huvudet så där? Nog för att madeirenserna är starka men nej.
Men helt säkert är att Jenny såg barn bära stenbördor i korgar som de stödde mot nacken.
Barnarbete har alltid funnits. Det var tungt att vara barn på den tiden. 





Barn som sjunger och spelar gitarr, jag vet inte om de såg ut så här men på ett gammalt vykort i boken fanns små musikanter. Återigen mina egna spekulationer: Troligen var instrumentet en machete, en fyrsträngad portugisisk gitarr som man ofta använde här på Madeira. Många liknande små gitarrer finns och de flesta av dem härstammar från Braga-området på fastlandet. Cavaquinho, Rajão etc..
Ett mycket intressant ämne är det hur som helst. Och ja, jag ska fortsätta forska i ämnet. Faktum är att jag lär mig en hel del portugisiska samtidigt. 


"Men varför sorgliga då landet är så rikt på skönhet och värme. Längre fram mötte oss två ljushåriga barn, blåögda, men med gul hy och sjukligt utseende. De hade blommor att ge oss och naturligtvis så tiggde de och gåvo oss ej några förrän de fått sin sista penning."

" Vi kommo till en stuga av ler och strå, ingen hemma så ja, då togo vi helt sonika och gingo in, funno allt ganska ordentligt, mycket fattigt. "
Två rum avbalkade med garvat ljust gult skinn, som hängde löst. I ena rummet en järnsäng, några stolar, i det andra en öppen spis med krukor och fat. Runt omkring sprungo hönsen och ute hörde vi ett eko av nöff, nöff. Alla familjer så gott som ha höns, många ha svin och en del har getter. 


"Ett fåtal getter har vi sett, men vi äro ju inte på Teneriffa ännu. (Troligen reste de till Teneriffa efter att ha varit här i Monte på Madeira)
Loppor har jag då haft nöjet eller olyckan att få döda rätt många. Dessutom översvämmas vi nästan av små små små myror..de äro överallt! "
                                        

Troligen är det här ett marknadsfoto och de små grisarna är antagligen till salu. I bakgrunden tror jag att det är Fort de São João Batista do Pico som syns
Märk väl att just i det här sammanhanget är jag mycket troende...

********************

Här slutar jag Jennys brev för den här gången. Några gamla foton/vykort på höns hittade jag inte men eftersom jag tycker om höns, både levande och döda, deras fjädrar och ja, allt med dem så visar jag höns som jag själv har tagit foto på bara för att jag kan: 


De här fjäderfäna kacklar på åländska..

  
Den här sötnosen från Santana får avsluta dagens brevinlägg. Oj, vad den gillade att jag kliade den ovanför svansen vid ryggslutet och mellan öronen. Jag kunde nog ha fått stå där hur länge som helst om inte bussen just skulle gå.

*******************************************************************************

Apropå det där med småsmåsmå myror så har jag trevligt nu och då tillsammans med dem här hos oss. Bara att ta handduken från hållaren i badrummet kan få mig att skratta. När jag torkade mig efter duschen  för några dagar sen så blev hela jag översvämmad av de små små små. Hela stora handduken var ockuperad och jag blev det samtidigt jag med! 

Uffes fukt gillar de tydligen inte, hans handduk får vara i fred, men min fukt tycks vara populär, kan ni tänka er? Månne de är killar de där småsmåsmå? 
Grymma jag skakar av handduken med en snärt inne i duschen och sen får de åka Niagarafall hela gänget. 🎵Jag kan inte räkna dem alla..🎵. Samma procedur sker med jämna mellanrum. Inte alla dagar dock. Jag tror att de gillar att åka Niagarafall och så tar de sig tillbaka till min handduk igen😉 och sitter där och väntar på att få åka rutschkana efter att jag har duschat. 

Jag ska byta ut Uffes handduk mot min så får vi se om min teori gäller. Vad tror ni? Något nytt för vetenskapen? Fast det där faller redan på sin egen orimlighet. Flickmyrorna borde  ju samlas på hans handduk eller hur? Hmmm...forskning pågår, varför gillar de småsmåsmå mig och inte Uffe? Men jag tror inte att han känner sig mobbad...

(Myrorna är ingen saga, de är sanna, men sagotanten vaknade till ett ögonblick😉🤨, här har vi cirkus i badrummet, myrorna och jag.) 

 Nöff, nöff på er alla, hoppas er tisdag blir bra! 

(Det blir kanske två, högst tre inlägg till som Jenny är upphovet till här på min blogg. 
Hoppas ni vill hänga med i fortsättningen också. )



                                            Karin Eklund, Funchal, Madeira




Kommentarer

Stefan sa…
Det finns onekligen fina historier och livsöden att berätta från alla länder. Trevligt att någon/några ger sig på att återge dem.
Znogge sa…
Så intressant med fortsättningen av brevet och bilderna till kompletterar så fint. Jag tror som du att det säkert var en mulåsna och ingen liten häst.
Tur att det gått framåt när det gäller slädarna för vilket hästjobb det varit. Det fanns många och tunga arbetsuppgifter förr. När vår dotter var på studieresa i Bangladesh besökte de ett tegelbruk och det var imponerande att se vad folk kunde bära. Men som de slet och som det måste tagit på kroppen...

Kram och god tisdag!
Kul att läsa Jennys ord och sedan dina reflektioner kring dem. En riktig saga alltihop. Det gedigna arbetet med att leta efter bilder är beundransvärt. Kram
Stefan,

ja, det finns hur mycket som helst egentligen. Du berättar ju gärna du också om tider som var en gång.
Znogge,
Så roligt att du följer med Jennys brev om hur det var för drygt hundra år i Monte och den värld hon fanns i. Folk har slitit och sliter ännu men det var värre förr. Allt var inte bättre

Kram och en fin tisdag önskar jag dig också!
Anna i Portugal,

tack! Det blir en sannsaga på sitt sätt, lite spekulativ från både Jennys och mitt håll men likväl..
Tack! 😊
Kram
Så roligt med fortsättningen på Jennys brev. Tänk att de bar slädarna på huvudet/yggen upp igen. Tur att det gått framåt på den punkten. Och förhoppningsvis bär inte barn stenbördor på nacken längre.
Vilken söt gris på nedersta bilden. Den ser verkligen ut att njuta.
Så jobbigt med alla myror. Intressant att de bara attackerar din handduk. Du får testa ett byte.
Anita,
tack! Jag låter nog Jenny skriva hela sitt brev ut. I början tänkte jag annorlunda men det finns rätt mycket som är intressant för min del, förhoppningsvis även för flera andras.
Jag har sett en bild någonstans någon gång där en man bar en släde över huvudet. Men det var en liten släde, nog endast för en person och jag antar att kyrkovärden hade en sådan. De är alltför tunga annars för en man att bära i uppförsbackar. Men som vanligt, det är min fundering.
De småsmåsmå, de är verkligen mikroskopiskt små myrorna får man lära sig att leva med. Det finns gift man kan lägga ut men jag låter dem åka Niagarafallet istället. De kommer in överallt och söker fukt i den här värmen. Jag försöker undvika gift, för ödlorna gillar myrorna och ödlor har vi gott om ...
Idag hade Uffe sin handduk full av myror...jag hade inte min där. Forskningen fortsätter, haha
BP sa…
Måste säga att jag föredrar läsningen av brevet och dina "spekulationer" istället för att läsa om ohyran. Hoppas ni har en portugisisk motsvarighet till Anticimex på ön.
Minns dessa pyttesmå myror både från Madeira men även Gran Canaria. Bevittnade en gång hur hundratals av dessa småttingar satte i sig en medelstor kackerlacka ute på altanen av bungalown som vi hyrde. Yuck!
BP,
ohyran är ett faktum, och även då på den tiden när Jenny skrev om myror och loppor. Loppor finns nog inte här längre. Jag har i alla fall inte hört något sånt. De fanns väl i Sverige och överallt i världen Finns säkert ännu.
Värre ohyra kan man vara med om än de småsmåsmå myrorna. De är ju nyttodjur på sitt sätt eftersom de bl.a. äter döda kackerlackor. De är verkligen små de små..otroligt små och tar sig in överallt. En viss tid, sen försvinner de igen. Nu skrev jag mycket om myror BP...Hoppas du överlevde! Själv förstår jag inte alls den där fobin som du och många med dig har i min tur. Bara att konstatera att vi är olika...
Susjos sa…
Nu var jag tvungen att gå tillbaka via dina länkar och läsa början av Jennys brev, wow! Vilken spännande historia som finns i text från så länge sedan. Tack för att du delar med dig<3
Å massinvasion av små myror....ack ack....hoppas du bir av med de små!
Ha det gott !
Kram
Susjos,

Så kul att du gillar återgivningen av Jennys brev, svenska Jenny.
Ja, myrorna får vi leva med. Stundvis är de försvunna men så dyker de upp igen. Det är bara att ta dem som de kommer. Jag tvättar dem ordentligt i duschen😉Jag vill helst inte använda gift med tanke på ödlorna som gärna äter dem.
Ha detsamma du med!
Kram
Anonym sa…
Så är jag i kapp med Jennys brev 2 o 3; språket hon har och hennes "beskrivningar" av vad hon ser, hör och uppfattar. Det är underbart att läsa och se bilderna.
Dina tankar och reflektioner därtill, vilket gediget arbete du lagt ner på dessa inläggen Karin👏 och mer blir det Intressant , nästan så jag känner Jenny litegrann.
Tack🙏🌹
Hälsar Tove Anonymas 🌞
Tove🥰, Tack! Visst blir man bekant med Jenny, så känner jag det också..nu har jag mera eller mindre endast skummat igenom fortsättningen på hennes brev så för min del är det snudd på som det blir för andra läsares del, en spännande fortsättning.
Tack än en gång Tove! 💗

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Öronbedövande