En skön syn på det hela

Det hör en liten avlång täppa till vår lägenhet, på den lilla gård som vi delar med två av de andra familjerna som bor i huset. 

I och för sig så är det lite märkligt att jag inte tog ett foto av hur täppan såg ut när vi köpte lägenheten i mars-21. Jag började genast att gräva upp täppan redan då och gav bort plantor till höger och till vänster av det som fanns, bl.a clivior, men i dagsläget har jag ingen clivia själv, jag tycker att de är vackra men jag ville bli av med dem. Ut med det gamla, in med det nya. Ungefär så..

Det som var mest anmärkningsvärt för min del var "jordens" beskaffenhet för den bestod till stor del av betong. Så jag låg i och hackade. Hade RIM-dunk-maskinerna varit på andra sidan gränden redan då hade de blivit gröna av avund.😉 

Man hade använt täppan till "slasktratt" när man tvättade hinkar efter att någon hantverkare, hade jobbat med betongarbeten. Detta hade hänt redan långt innan vi tog över. Praktiskt och bra, men man kan inte lägga betongblandat vatten var som helst. Jag förstår tanken men jag förstår inte att man förstör jord som man ska odla i. Innan vi for tillbaka till Åland det året så fick mestre Manuel som skötte om vår renovering medan vi var på Åland, veta att hans killar inte fick använda täppan till betong-depå. Troligen bar de allting över gränden till det som nu är RIMs. Så skulle jag ha gjort i alla fall😊

Maracujan växer så det knakar. Den dricker oerhört stora mängder vatten, näring ger jag den också förstås. Jag tror att jag har tagit mig maracuja/passion över huvudet nu, eller var det vatten över huvudet man brukar säga? 😉Nå, den trivs och jag trivs. Det blir så bra det kan bli tänker jag.
Nedanför till vänster ser man lite grann av den lilla täppan jag skriver om.

Med den enträgna envishet som jag är född med så har vi nu en jord i täppan som är allt annat än "betongig". Nu har vi maskar där hur många som helst och alla de plantor jag har lagt ner där växer så det knakar. 

Nu har vi jord som heter duga. Sen är det förstås ett annat litet dilemma, täppan är liten och här växer plantorna enormt snabbt och blir gärna stora, så även nu för tiden delar jag med mig av åt andra av plantor som helt enkelt inte har rum hos oss. 

Det som inte har rum i täppan får ta plats uppe på muren..

Nya unga familjen på andra sidan av huset har fått många suckulenter och gulligt nog så har de planterat dem i sin täppa utanför vårt sovrumsfönster så att vi kan se "våra" växter när vi tittar ut.  Sötnosar! 

Litet solskydd av en drygt 130 år gammal linnehandduk sitter bra

Hortensian som jag fick av Z. är inne på sin andra blomning just nu.

Jag har lärt mig att inget är beständigt här, här växlar det i samma takt som molnen drar fram över himlen. Liksom allt annat så ändrar täppan skepnad med jämna mellanrum.

Z. som bor i lägenheten ovanför oss är en riktig blomsternörd. Hon älskar blommor och delar med sig av sitt åt mig med jämna mellanrum och min täppa som nästan har blivit/är hennes täppa också, blandar hon sig i med glatt och nyfiket intresse. 

Vilket jag inte har något som helst emot, jag gillar det och har inte något större revirtänkande alls vad gäller den delen. 

Hon vet hur man odlar här och att tro att man som odlare i Norden kan komma hit och göra likadant, det kan man glömma. 

Här är det annorlunda, här får man lära sig att odla på nytt. Jag har lärt mig massor av Z:s kunnande och erfarenhet. 

< Ja, jag håller andan, det verkar som att vi har blivit med papaya..håll tummarna!

Vi, hon och jag, fastnar ofta därnere vid täppan och "pratar oss igenom" våra odlingar. Det är ett väldigt bra sätt för mig att lära mig mera portugisiska på samtidigt. Jag hade sedan en tid tillbaka märkt att det fanns ett par små plantor i min täppa, som såg ut som allt annat än ogräs. Jag ryckte inte bort dem utan lät dem komma upp och nu är de stora. Jag har haft mina aningar om vad det är men likväl har jag inte varit helt säker på det och hur i all världen de har kommit dit är en gåta?

 

Z. visste genast vad det var som tittade upp. Hon blev lyrisk och ropade högt Bocas de Jarro! Sen visade hon hur de såg ut, jämförde med den vita Antúrio/flamingoblomman men skålformade sina händer så jag skulle förstå hur blomman såg ut. Aha, ropade jag i min tur, det är en Kalla! (Calla på latin.) "Nej, nej, det är en Bocas de Jarro" och jag gav med mig helt vetandes om att det är det portugisiska ordet för Kalla. Vi pratade om samma växt men på olika språk. Sen sade jag att jag inte vet hur den har kommit hit. "Jag förstår det bara inte!"

Ceus!, ropade Z. och slängde glatt upp sin högra arm mot skyn.  Himlen är skyldig. Jag gillade tanken! 

En böna/fejão kom upp så där bara i en av krukorna...jag vet inte vilken sort det är ännu, om det är vermelho eller verde, röd eller grön. Den som lever får se, men själv är jag oskyldig till den i alla fall.

Sen gick vi vidare till bönan som också bara har kommit så där bara. Fejão! ropade Z. Ceus! ropade jag och slängde upp min högra arm i luften. Så vi skrattade! Så samma sak med tomaterna. Ceus! igen, sade jag och slängde upp armen. Jag har inte sått dem, varken Bocas de Jarro, Fejão eller Tomates. Det är himlens fel.😊Jag döper nog täppan till Ceus nu! 

Grande ou pequeno? Stor eller liten? Det är frågan det.
En portugis som i vanliga fall bor i New York såg att jag tjyvade tomatplantorna här om dagen och frågade över grinden av mig vad det var för en sort. Jag vet inte, svarade jag .
Han var säker på att det är körsbärstomater. Få se om han har rätt?
 Själv tror jag på större tomater. Få se om jag har rätt? 
För övrigt så presenterade han sig som Miguel född här på Madeira.
En mycket trevlig man som jag hade ett riktigt trevligt samtal med, både på portugisiska och engelska. Jag gick ut på gränden och presenterade mig jag också när han presenterade sig.
Caroline com kappa, Karolina med K, kallade han mig hela tiden😉 Karin är ett svårt namn för portugiser att uttala. Men lite rätt är det åt dem, tycker jag,  för portugisiskan är svår för mig också. 

                                                                     ****************

Så bra att ha något att skylla på när man inte vet vem som är den skyldige. Ceus! En skön syn på livet är det hur som helst. Jag tog den till mig på direkten, läraktig som jag är. 

Men allt är förstås inte Ceus/himlen skyldig till. Ibland har människan del i det också, för visst undrade jag när Z., med ögonen fulla av bus, fnittrande kom med en påse med tre plantor i som hon hade plockat åt mig i Porto Moniz. Nå, en mörk natt så ska jag också fnittra när jag planterar en eucalyptus i hennes täppa. Om hon undrar hur den har kommit dit så ska jag bara ropa Ceus! och peka uppåt med hela armen ...

Det är bra att ha någon att skylla på eller hur? 

Eucalyptus är ett stort, stort träd, som kan bli många meter högt, bara så ni vet. Det når själv upp till ceus utan hjälp. (Jag har en liten eucalyptusskog på gång...)

Det finns en kraftig maracuja/passion i lilla täppan också. Snart börjar strelitzian blomma..

           En trevlig fredag önskas er alla som tittar in här!

                                                    Caroline com kappa, Karin Eklund Funchal, Madeira