Historiens vingslag
"As asas da história/Historiens vingslag". Ni märker kanske att jag inte kan låta bli att översätta och söka fram samma betydelse av uttryck och ord på portugisiska så som många saker heter på svenska. Det går av bara farten och det fåniga är att jag inte ens vet om det är helt rätt. Jag har ju inte min lärare Melissa med mig stup i kvarten och till och med hon går bet ibland...
Språk är spännande och spännande är det att tänka sig att Quinta da Nora, ett litet stenkast ifrån oss, en gång har varit något helt annat än vad det är idag. Idag är det en ruin i stort förfall, en gång i tiden en vacker funktionell gård med allt vad det innebar.
 |
| Det här fotot har jag visat en gång tidigare men gör det igen. |
Jag kan inte låta bli att ta foton av gamla byggnader här, många gånger i förfall..nå, ni vet förstås vid det här laget att jag även tar foton av ett par byggnader under uppförande mittemot oss på andra sidan gränden 😊 men de får stå för undantaget som bekräftar regeln.
Jag känner historiens vingslag varje gång jag tittar åt quintans/gårdens håll när jag går förbi, oberoende av från vilket håll jag kommer. Jag tittar på fönster, jag funderar på vem som har stått där en gång och tittat ut, vem som har gått genom dörren/dörrarna, hur ursprunget såg ut, vad man odlade på gården.
Varför står quintan tom och ödelagd? Så går mina tankar och så tänker jag precis så där som Speleman på taket sjunger..."Om jag hade pengar" , så skulle jag låta renovera alla gamla vackra hus som sakta dör, lite mera för varje år, här i Funchal. Då med stor hjälp av skickliga hantverkare, pietetsfullt och i den gamla stil de en gång byggdes i, och som man ser tydliga spår av än.
Givetvis då med moderna, tidsenliga nödvändiga godkända installationer av olika slag osv...men man skulle inte märka att de är nya. Så tänker jag, så dagdrömmer jag och sen "bygger " jag nytt av allt det gamla som en gång var. De skulle renoveras så tidsenligt som bara är möjligt. Ja, jag behöver nog väldigt, väldigt mycket pengar men om jag hade dem så skulle jag göra allt för att föryngra och försköna det som förfaller. Sen skulle jag ge bort husen, gårdarna till människor härifrån som kan sköta om dem på bästa sätt. Jag har ju inte tid själv...jag läser ju portugisiska, som det ser ut, på livstid. 😉
Jag lever med i ett historiskt skeende både vad gäller det gamla som snart ska jämnas med marken men även med det nya som är under uppförande. Jag har hört viskningar om att det hus vi själva bor i, bara en kort bit upp från quintan, en gång har hört till just den gården. Om det stämmer vet jag inte, till det behöver jag ta reda på mycket, mycket mera men det är antagligen ingen omöjlighet att det är så.
 |
| Nedanför quintan ligger en stor parkeringsplats.. |
När man drog ny väg, så drog man den rakt igenom quintan, precis så där som man gör på många ställen i världen. Så var det på Åland, där vi bodde. En anrik gammal gård i byn hade delats i två delar av en landsväg när jag flyttade dit. Så har man gjort här också då Avenida Santiago Menor anlades, faktiskt inte alltför längesen. Allt detta är hörsägen, jag känner inte till om det till hundra procent är sant.
Jag ska nog ta en promenad till quintan igen, ta några foton till. Bananplantor finns det fortfarande. Hoppas att någon tar hand om bananerna om det blir några..synd vore det ju annars. Vår jurist som kom hem till oss i fjol berättade att quintan är såld till Continente, det stora livsmedelsföretaget.
Nu tänker jag njuta av det som fortfarande är; en atmosfär fylld av historiens vingslag.
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
Vi har ett antal övergivna hus i vår trakter också. Tänker som du, då jag ser dem: Tänk så fina de skulle kunna bli. Eller blivit. Förfallet har gått då långt att byggnaderna inte går att rädda.
Tack för ett intressant inlägg. Kram
I stora staden som ligger nära oss revs ett större område i centrala staden. Det protesterades en del men den enkla sanningen var att det hade gått alldeles för långt i förfallet. Man kan inte måla på ruttet plank så man skulle agerat tidigare. I dag tror och hoppas jag att det finns en lite bättre framförhållning.
Det finns skönhet i mycket och historiens vingslag är vackra i sig.
Önskar en fin torsdag!
Kram
det finns rätt många gamla ställen här som "självdör". Av olika orsaker men väldigt mycket p.g.a lagstiftningen om ägandet. Jag tänker inte gå in på den saken för jag kan den inte såå bra men det är en av de stora orsakerna, så mycket vet jag.
Tack! 😊
Kram!
det är vemodigt, så tycker jag också och i all synnerhet när ställena är vackra i sig. Det är precis som du skriver, en ren realitet, när förfallet har gått för långt så finns inte så många alternativ annat än att riva men här är det mesta av sten, av betong..grunderna i de gamla byggnaderna är ofta stabila. På vägen till vårt hål i väggen går vi förbi ett ställe som de renoverar så fint, förnyar och allt med den gamla grunden som bas. Men det handlar förstås om att ha råd många gånger.
Samma sak hände i Mariehamn också så som du skriver om det större området i den centrala staden. Tyvärr, där har inte ens ägandet i lagstiftningen samma tyngd som det har här i Portugal. Finns det flera arvtagare/ägare så räcker det med att en sätter sig emot de övriga så ...
Det finns till all lycka gamla hus och byggnader även här där man nog får renovera men då med tanken om att fasaden ska se ut som den gjorde. En slags kulturmärkning.
Jag önskar dig detsamma!
Häromkring fanns flera fina hus, Västerbottensgård. Per Albin torp och riktiga timmer hus. Inte fint nog, lösvirkeshus var finare. Yes jag går igång…
Gillar gamla hus, gammal bebyggelse och fina fönster 😄
När vägar bygdes här i Norrland så släppte man ut en ko och som den gick så drogs vägen fram 😜
Så sa min far alltid 😜
Tack för kommentarerna hos mig. Jag är inte ute efter att bli tyckt synd om… det behövs inte. Men jag kan behöva stöd för en långsiktig förändring.
/åsa
Visst, tänk om alla gick att renovera så att behövande kunde bo där ...
If I was rich man, som sagt ...
Nej, det är ngt mkt nedtagande med ödehus och ödegårdar. Man ser dem här också då man kommer ut en liten bit, och ja i Österbotten finns det ju en hel del också. Och förstås, i Sverige med. De finns överallt, och de ör lika ledsamma var de än står.
Det är så sorgligt att bara se ngt stå och förfalla. Men ja, riving kostar ju förstås ...
Kramar till dig!
jag läste högt för Uffe om kon som var riktmärket för nya vägdragningar. Jag förstår vad det handlar om...vi log båda igenkännande. Jag går också igång när det gäller hus och byggnader..
Härligt att läsa ditt engagemang här, jag gillar det.
Jag vet Åsa, det är inte så jag tänkte eller tänker ens vad gäller dig och din situation, det vet jag. Ingen människa växer av att "bli tycka synd om-person", men stöd behöver vi alla, människor som går bredvid och finns. Jag förstår detta med långsiktig förändring. Det är på långsikt som det oftast går att förändra också. Se framåt, ett steg i taget! Du fixar det, jag vet!
det är inte roligt att se ett vackert hus, en vacker gård förfalla någonstans, helt rätt. Jag blir kanske inte nedstämd, lite kanske men jag känner för att ta i, få gjort men jag vet ju att det inte går, i alla fall väldigt sällan. Här handlar det ofta om att någon av ägarna/arvingarna till ett ställe säger nej till de andra säger ja till, någon går inte att få tag på för att den finns någon annanstans i världen osv...Den portugisiska lagen är sådan när det gäller arv och ägande.
Så även om jag blev knökrik så där bara så kunde jag ändå inte göra någonting åt det här. Jag får inte köpa ...
Det är sorgligt med förfall men det är också sorgligt på ett annat sätt vad gäller förnyandet, nya fyrkantiga lådor/hus mitt bland gamla anrika...oj, nu går jag igång igen...
Kramar till dig över havet, snart mörkt och vågigt. Vi väntar på tungt regn, gul varning! Vi behöver regnet, så ja tack!
Ha det gott!
KRAM
ja, så är ju jag också, nyfiken och någonstans har jag sett foton..Lyckas jag få tag på foton från den tiden då det fortfarande var som det var då och inte som nu i förfall, så återkommer jag helt säkert.
Ha det gott du med.
KRAM
ja, det är mycket tråkigt. Du har helt rätt, det har med de portugisiska arvsreglerna att göra väldigt många gånger. Är det t.ex fem syskon som ärver så kan en enda av dem ställa allt på kant. Sånt händer här hela tiden..och om man inte får tag på någon som är utomlands är det samma sak. Allt blir stående och förfaller. Lite märkligt i och för sig ..
Att fotografera gammalt är inte helt fel, många sköna foton uppstår.
Kram!
vi är nog samma andas barn som det heter. Jag är likadan, vill rädda en förfärligt stor massa fallfärdiga hus jag också. Har det något med namnet Karin att göra? Ser framemot att få se lite bilder av tullhuset på Korsika.