Tja, var ska jag börja...?

Det blev en hel del fotografier tagna när min dotter N. var här och lite grann villrådig är jag. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja men kanske jag tar det från början helt enkelt? 

Den första dagen gick i lugnets tecken. Den dagen hade jag dessutom tenta i portugisiska, så jag var allt annat än trevlig som sällskap. Jag var fullt koncentrerad på pronomen, imperfekt, imperativo och så vidare. Så Uffe tog resolut i "tösabiten" och drog iväg med henne ut på stan, via hamnen till Catharinaparken, någon park mitt emot som jag har missat själv mera eller mindre och som jag ska söka upp vid tillfälle. Sen fick Stadsparken besök och även Luzia-parken. De, N och U, var inte "park-erade" precis, de rörde på sig från den ena till den andra vad gäller parker. N. är utbildad landskapsarkitekt så det är givet att hon skulle få sitt lystmäte mättat av allt det fina som finns här i Funchal. Det är hennes stora intresse helt enkelt. Sen kom jag hem och de kom hem. Andan hade gått ur mig efter tentan och de såg smått avslagna ut de också, även om ögonen lyste glatt. 

Vi åt kycklingmiddag med dessert (glass med lite rom på ) och så somnade vi efter tjejprat/skratt i dubbelsängen. Uffe knackade på och bad oss vara lite tystare, haha...Stackars karl😉

Det blev vår Valborgsmässoafton. Här vet man knappt vad det är alls, här tänder man inte eldar och sjunger in våren. Det hör till högre upp i Europa. Mjöd och struvor är som en saga, något som de där hedniska vikingarna högre upp i norden förlustar sig med. Bilden är ett minne från vår sista Valborg vi firade i Geta år 2020, framför vår kakelugn. Alltid gällde egen hemlagad mjöd och egna struvor. Vad annars? Jag gör allting själv från grunden. Det är sällan som jag köper något färdiglagat. Jag börjar bli sällsynt har jag förstått. 🙄Kanske jag borde kulturmärkas? 😉

Så kom den första maj. Förstås så firar man Arbetarnas dag även här. Den är ju internationell. Men vi, N och jag, drog iväg med bussen till Babosas, något jag nog tydligen får äta upp till döddagar, för den hulda modern som jag stod för, satte mig ner (satte oss ner) på fel busshållplats och väntade på buss 29. Något kändes fel men trevligt hade vi bland ortsbefolkningen ( jag är ju också en sån nu, en ortsbefolkning) när jag plötsligt kom på att Babosas-bussen har nummer 22 och där kom den på håll och körde iväg runt husknuten och försvann. Vi sprang efter bussen runt det stora, stora huset, blev påhejade av några skrattande taxichaufförer, som lovade att de fanns där för oss i all evighet. De har humor här...jag lovar! Kanske de är vana med kvinnor som springer efter bussen och som sedan landar i någon av taxibilarna till slut? 

Vi rundade huset (stort som ett kvarter ungefär) och bussen vi sprang efter hade ställt sig som brukligt är snett mittemot 29-ans hållplats, där vi nyss hade suttit. Vi hade sprungit helt i onödan men jag tröstade mig med att vi hade fått dagens välbehövliga motion. N. höll på att skratta ihjäl sig. Folket vid 29:ans hållplats skrattade lika mycket och skakade på sina huvuden..."utlänningar", haha..Nähä, jag är en madeirense nu. Väl ombord på rätt buss kom jag på att det var till Romeiros , 29 -an går. Den brukar vi ta när vi ska vandra levada längs de Tornos..Milda limpa! Nå, kul hade vi alla hur som helst. Ibland är det roligare att inte vara så där jättekontrollerad, livet blir mera spännande så. På köpet kanske man får lite extra motion och skratt lär ju förlänga livet. 

Men oj då! Har hon bitit i något surt? 

Vi hade ett mål för dagen. Jag ville visa Monte Palace Tropical Garden för N. och dit förde våra näsor oss. Det var mycket folk på gång men trädgården är STOR (70.000 kvm) så vi hade gott om svängrum hur som helst.

Den här trädgårdsvandringen tänker jag dela upp i två till tre olika inlägg under kommande vecka. Det blir bara för mastigt för både er och för mig annars. Om ni någon gång kommer hit till Madeira så ska ni absolut betala den där 15 € ( för vuxen) som inträdesbiljetten kostar. Varje liten cent är värd besöket i Monte Palace Tropical Garden, jag lovar. Ta hela dagen på er. Det finns ett par olika caféer där man kan förlusta sig, där man kan ta in lite extra energi för att man ska orka vandra vidare i allt detta underbara. 

Jag har gjort Monte Palace Tropical Garden mina besök tidigare, men det är ett tag sedan sist så en hel del nytt hade tillkommit, en del hade förändrats, omorganiserats till det bättre etc., så för min del var det nästan som att göra ett första besök igen. Krukorna, de stora, oerhört vackra som står än här, än där kände jag förstås igen. Det nya var den vackra antika bilen som körde folk upp och ner i trädgården. Som sagt den är stor trädgården, den är kuperad och om man inte orkar gå så kan man åka i en eldriven antik skönhet. Vi gick .....

Det finns mycket afrikansk konst i trädgården, lite här och där och överallt, allt insamlat via José Berardo, en son av folket.  

För att ta det lite mera från början,om tillblivelsen av trädgården som så, så började det hela med att Monte Palace Hotel, som lades ner 1943 i kurorten Monte, förvärvades av affärsmannen Berardo, som i sin tur donerade det till en stiftelse som bär hans namn. Utan att gå in på alltför mycket av det här så väcktes allt till liv igen efter en lång törnrosasömn. José Berardos stora intresse för natur, konst, portugisisk historia samt orientalisk och afrikansk kultur ligger till grund för den oerhört fina parken. Givetvis också p.g.a hans förmögenhet och hur han förvaltade den på bästa sätt till förmån för sitt Madeira. Hans fru Carolina har givetvis också en viktig del i allt detta. Kvinnan ska inte glömmas bort i sammanhanget. Bakom varje stark man står en ännu starkare kvinna..det vet vi väl alla? 

Givetvis så finns det många flera som har del i allt det fina som har skapats här.

Nu tar jag er med i exakt den ordning som vi vandrade i . Vi gick nästan allra först till den delen som visar en typisk del av Madeiras Laurisilva, där de flesta växterna är endemiska arter, karaktäristiska för Pärlan i Atlanten. Laurisilva på Madeira är en enastående relik från en tidigare utbredd lagerskogstyp. Det är det största överlevande området av lagerskog och tros vara 90% urskog. Själv känner jag mig lite tvivlande till den där 90 procenten men däromkring lär det vara.  Det är en unik uppsättning, inklusive många endemiska arter.

Detaljerna här ovan är några gångplattor gjorda av träd, orkidéer som växer i träd/av träd och den märkliga sista bilden visar hur de tar vara på trädstammar, ihåliga som fungerar utmärkt som vattenledningsrör för bevattning av växterna. Som ni vet så gillar jag återbruk av det här slaget och naturligtvis så fastnar allt sånt på min kameralins.

Mera krukor/urnor. I en så stor kan man ju nästan bo, åtminstone sova i. Locket på bara

Prydnader av olika slag finns det överallt..

                                            Jag använde själv lite grann samma idé när vi bodde på Åland. 

                                            Tog vara på det mesta och gjorde trädgårdskonst av det.

                                            Men förstås, så fint som det är i Monte Palace Tropical Garden lyckades 

                                            jag inte få till det. Men tanken, idéerna gillar jag..

      

               Jag avslutar det här inlägget med ett Clivia-hav!

              Hoppas ni vill komma med på den fortsatta vandringen!

                                                      Karin Eklund, Funchal, Madeira