Glädjen
i att kunna göra sig förstådd är snudd på omöjlig att beskriva.
Jättehärlig är den och då har jag ändå en väldigt lååång väg att vandra innan jag pratar portugisiska mera flytande. Jag är verkligen en nybörjare i ordets rätta bemärkelse men det går bättre och bättre för varje dag som går.
På de snart hundra timmarna som jag har gått på kurs ( säkert många flera hundra studietimmar hemma till på det) så är det ljuvligt att kunna stå vid köttdisken "i vårt lilla hål i väggen" och berätta vad jag vill ha för kött, hur jag vill ha det, till vad jag ska ha det och att diskutera lite smått om dittan och dattan.
***********
Att inse att jag blir förstådd, är nästan som att vinna högsta vinsten. Jag får det jag vill ha och föreståndaren/slaktaren är nöjd som bara den.
-"Hej du, nu pratar vi ju samma språk!" Ska du inte ha mortadela idag? Trinta fatias? (trettio skivor) .
"Não obrigada, mas proxima vez, nej tack men nästa gång"
I den affären får jag inte någonting om jag inte säger det på portugisiska.😊 De utmanar mig men med värme och en stor glimt humor i blicken. - "Okej, kom igen nu! Du kan nog! " Så jag får försöka få till det på bästa sätt. Jag trivs även om jag stundvis tycker att det är skitjobbigt. Till och med de andra kunderna hjälper till förutom några (tyvärr kvinnor) som fortfarande visar vad de tycker om "utländskan". Alltså , de tycker inte alls om mig.
Jag är en katt bland hermelinerna där, en främmande fågel men jag vinner mark för varje gång jag är där och handlar, även bland lokalbefolkningen som kommer dit samtidigt som jag gör det. De börjar känna igen mig, de ler och pratar några ord med mig, de märker att jag verkligen anstränger mig för att bli förstådd och att bli en i mängden. Ibland börjar någon av kunderna att prata engelska med mig men då säger personalen till! "Nej, nej, prata portugisiska med henne! " 😀
De där få kvinnorna, är som de är, de kan nog inte hjälpa det, tänker jag och tar själv plats ordentligt nu för tiden när de försöker tränga undan mig. Ja, exakt, de gör faktiskt det. Behandlar mig som om jag var luft, som om de inte ser mig utan går rakt på och helst igenom mig på ett tydligt och utstuderat småelakt sätt. Knuffas. Men jag är ingen vekling, jag är ett litet berg när jag bestämmer mig för det. Kom an bara!
Jag försöker alltid att vara vänlig trots att jag helst vill smocka till dem så att de skulle flyga ut genom dörren, rakt över gatan och in i muren. Splasch! Mentalt känns det bra att tänka så, men jag vill inte svara med samma mynt. Jag försöker att inte bry mig; med tiden kan vi bli riktigt goda bekanta där på butiksgolvet i trängseln. Det är nämligen väldigt trångt där.
(Uffe står alltid utanför och väntar på mig, när han är med)
Tack och lov så är de där "ragatorna" bara ett fåtal, men de finns och jag inser förstås att det är så här i alla länder. Det här är inte unikt på något sätt. Rasism njaa....jag vet inte, jag tror inte det, det handlar nog mera om rädsla för den främmande. Jag försöker förstå och sätta mig in i varför de fungerar som de gör..
Butikspersonalen ställer upp på bästa sätt, visar också för de där avigt inställda, att nu är det Karins tur, du måste vänta på din tur. Första julen jag var där och handlade så insåg jag att jag ställde till det för ägaren. Han blev trängd av kvinnorna som ansåg att jag inte hörde hemma där just då. De ansåg att de hade förtur framom mig. Helt klart och tydligt. Så jag gick därifrån utan att handla det jag hade tänkt handla. Det finns ju andra affärer längre ner i stan. Vi klarade oss ändå.
Han var oerhört glad när jag återkom mellan jul och nyår, han visste ju att jag kunde ha lämnat affären för gott. Jag gjorde inte det, jag ville inte det. Jag förstod hans dilemma. Hellre då att jag själv försvann ett tag, än att han tappade de andra stamkunderna, så tänkte jag .
Jag är snudd på ensam där som inte ser ut som en portuguesa. Jag sticker ut med mitt nordiska utseende.
Nu när jag kan göra mig mera förstådd fungerar det bättre för varje dag , även om det fortfarande finns några med stickiga ögon och som gör sig breda som ladugårdsdörrar/pansarvagnar när de ser och möter mig.
Jag försöker att ignorera dem helt och hållet och personalen visar tydligt att jag är välkommen. De ger mig kramar inför de andra kunderna och pratar och skrattar tillsammans med mig.
De visar att de vill ha mig där som kund. Även andra kunder gör det. Vi har riktigt roligt tillsammans ibland. Slår ihop våra mjuka rumpor i misstag men gör det på nytt på riktigt som för att visa att vi nog trivs tillsammans där i trängseln.
Det är verkligen trångt men jag drar mig för att ta foton. Ni får tro mig helt enkelt när jag säger att det är TRÅNGT. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum. 💗
Faktum är att det är intressant att vara med om det här också, lärorikt samtidigt. Beteendet är ju inte unikt alls, jag har själv varit med om att skämmas ögonen ur mig hemma på Åland när ålänningar har behandlat utlänningar på ett sätt som har varit under all kritik. Jag är annars den som inte håller tand för tunga, jag säger till men då ska jag kunna språket. Här får jag parera så gott jag kan ..tillsvidare.
Men varför skulle det vara annorlunda här? Till en viss del förstår jag också att det blir som det blir. Alla som flyttar hit är inte direkt gulliga precis och har svårt för att ta seden dit de kommer. Sen blir vi andra dragna över samma kam. Det är ju så det fungerar.
Idag blev det så här, jag kände att jag behöver berätta att det finns sidor här också som kan kännas jobbiga. Allt är inte guld som glimmar men tack och lov så är guldkornen övervägande och många flera i jämförelse med det som inte glimrar alls.
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
Ragator...ja, de finns! Tyvärr! Kram
det är så roligt när det börjar fungera lite grann.
Vi har nog varit lite grann som din väninna. Det tog två år innan vi började studera portugisiska på allvar. Vi försökte nog på olika sätt att få till lite prat, men kände att det var bra att förstå grunderna och det har det verkligen varit och är. Förstår gör vi också i text, men när de pratar så går det så snabbt många gånger att det är snudd på omöjligt att hänga med. Sen är det mycket beroende på de olika dialekterna. Fastlandsportugisiskan är lättare att förstå för min del.
Ja, ragator finns det överallt.
Kram!
Bra jobbat verkligen. 👋💪
Ha nu en fin eftermiddag.
ja, det känns väldigt fint att lära sig mera och att börja kunna prata lite mera.
Exakt, så är det; deras problem fastän de försöker göra livet surt för mig.
Tack!
Ha detsamma och hoppas att du är kry igen!
Jag läste ju portugisiska ett par år när vår son var sambo med en tjej från Brasilien. Hon kom från södra delen av Brasilien och där talade de ganska så tydligt. Min lärare kom däremot från Rio och det var mycket mycket svårare att förstå henne.
Lycka till och praktisera flitigt!
visst är det så, jag är fullt medveten om det och egentligen borde man inte ge dem mera energi som så men fenomenet finns inte enbart här. De är de, ragatorna, som har problemet.
Ja, om det behövs vill jag gärna klara av språket bättre än vad jag kan nu men jag är på G nu känns det som. Vågar släppa loss mera. Ja, det är stor skillnad på var man är med tanke på portugisiskan. Fastlandsportugisiskan här är tydligare än den madeirensiska..men man lär sig varje dag. Idag lärde grannen mig ett helt nytt uttryck. Só dinha...det var så litet ungefär.
Tack, ja, jag praktiserar flitigt nu...
Det där med språk är ju mycket lättare när man är ung, betydligt svårare när man är "pensionär" till exempel. Men du ger dig inte. Stor ELOGE!!!
Att det är kvinnor som "motarbetar" dig förvånar mig inte ett dugg. Kvinnor är mera missunnsamma än män, mera avundsjuka är de också.
Fåglarna är hur fina som helst. Har aldrig sett sådana fåglar förut.
VARM KRAM
ja, riktigt fina fåglar och jag är glad att vi fick två med färg. Svart är inte min melodi...
Ragator är säkert till för att man ska se alla dem som inte är det, tror jag.
Det blir som det blir, jag bryr mig egentligen inte men ville lyfta fram att det finns berg i alla byar; att även solen har fläckar..
Ha detsamma du med!
tack! jag gör mitt bästa för att lära mig mitt nya hemspråk och jag tycker verkligen att det är roligt med denna utmaning också.
Så ser jag det också, man ska ta seden dit man kommer.
Det finns undersökningar, vetenskapliga som säger precis tvärtom. Det är inte svårare att lära sig språk när man är äldre, att det är en myt. Man lär sig bara på ett annat sätt än när man var yngre. TACK igen BP! Jag niger och bugar och hela köret på en gång😊
Ja, det är ju synd att kvinnor KAN på det sättet..men så är det, bara att konstatera. Nå, förr eller senare så sitter jag säkert med dem på caféet bredvid och pratar med dem, det är min ambition. Nu med lite extra stor glimt i ögat förstås.
Här är den här typen av väggdekorationer rätt vanlig, jag har sett dem lite här och där vid infarter och vid dörrar.
visst är det trist men de hör ändå till undantaget som bekräftar regeln, bra nog. Den där typen av attityd får man säkert smaka på i alla länder i världen.
VARM KRAM
tack!
Jadå, jag känner till att det är bra att hålla hjärnan i trim med att lära sig språk.
Underbart att läsa det du skriver..
Nu går jag in för flera nya hjärnsynapser, portugisiskan här kommer jag! 😊
Mera hjärnsynapser åt folket!
Jag läste spanska på gymnasiet och hade då en del grunder och sedan kämpade jag på med olika kurser lokalt, via datorn och med hjälp av spanska vänner att förkovra mig. Och just genom att utsätta sig för att höra språket dagligen i vardagssituationer kom kunskaperna. Idag, har jag glömt mycket och förstår mer än jag idag kan prata. Men märker också att språket finns i bakhuvudet.
Tycker att du gjort det så bra. Stor eloge!
Dina fåglar är verkligen så fina och fyllda med stor symbolik-
Kram
ja, de är jättefina våra fåglar. 😊
Jag försöker förstå men jag har svårt att göra det vad gäller kvinnorna, men jag har sett liknande på Åland också
Det finns många sidor på ett järnspett som det heter och det beror säkert på hur de själva upplever att de blir bemötta kan jag tänka mig, säkert finns det fördomar etc...det kanske bara handlar om en bildning som saknas? Tack och lov så är de flesta väldigt rara och tillmötesgående, hjälpsamma och brukar bli glada när de får veta att vi har flyttat hit för att stanna permanent.
Känslomässigt är det svårt att förstå attityden.
Det kan ha med "glesbygden" att göra, jag fick känna på det även i Geta, när jag flyttade dit. Jag kom utifrån även om jag bara kom från Mariehamn och var född åländska. Det finns nog överallt det här ragata-beteendet. "Vi var här först-attityd". Någon form av missunnsamhet kanske?
Intressant på sitt sätt, även när en man anser att man som kvinna inte klarar av det man klarar av bara för att man är kvinna.
tack! 😊
Språket öppnar upp, jag tycker om att få en annan kontakt med lokalbefolkningen.
Jag förstår inte heller den attityden, alltid lär man sig någonting som är till nytta, men vi är olika, det är bara att konstatera.
Jag gissar att ditt Torrevieja var så blandat av olika nationaliteter, där ni bodde. Jag går ju till en liten butik där det bara finns lokalbefolkning, det är sällan att man ser främlingar där överhuvudtaget. Hela den delen av stan är som en liten egen by med lokala människor. Utlänningar finns det inte alls där. Jag är en främmande fågel där, går jag några kvarter längre ner mot centrum ändrar det, det blir mera turistiskt. Nivåerna här gör att stan blir som många småstäder/byar. Men det där förstår du säkert som har varit här. Men som sagt, nu nämnde jag undantaget som bekräftar regeln. De flesta är mycket vänliga och tillmötesgående.
Här hjälper de också mera än gärna till och vill att vi ska bli införlivade i kulturen och i språket. De där tre, jag nämnde är undantaget.
Tack Ditte, det känns så bra nu när det börjar lossna lite mera.
Fåglarna är fina, mycket!
Kram
du lägger nog tummen på det här väldigt elegant! Och du har rätt, jag tar plats givetvis, jag viker inte undan. Mycket duktigare vet jag inte att jag är alls, har inte ens ambitionen, men jag sticker ut.
Vi har olika vidgade vyer, absolut. Men lärde de känna mig lite bättre så är jag inte alls särskilt mycket annorlunda alls. Vi är ju alla lite grann av samma skrot och korn men du beskriver det väldigt bra. Fint att ventilera även sånt här på bloggen, jag får också upp ögonen för min egen del i det hela. Tack Paula! Ja, spännande är det verkligen och jag gillar det.
Uffe skulle nog ha trevligt tillsammans med dig där ute vid lyktstolpen på andra sidan gatan. Ni kunde ju prata om er gemensamma nämnare , Svenska teatern i Helsingfors medan ni väntade på mig. 😉