Glädjen

i att kunna göra sig förstådd är snudd på omöjlig att beskriva. 

Jättehärlig är den och då har jag ändå en väldigt lååång väg att vandra innan jag pratar portugisiska mera flytande. Jag är verkligen en nybörjare i ordets rätta bemärkelse men det går bättre och bättre för varje dag som går. 

På de snart hundra timmarna som jag har gått på kurs ( säkert många flera hundra studietimmar hemma till på det) så är det ljuvligt att kunna stå vid köttdisken "i vårt lilla hål i väggen" och berätta vad jag vill ha för kött, hur jag vill ha det, till vad jag ska ha det och att diskutera lite smått om dittan och dattan. 

                                                      De rädslor som du inte möter, blir dina gränser

 

***********

Att inse att jag blir förstådd, är nästan som att vinna högsta vinsten. Jag får det jag vill ha och föreståndaren/slaktaren är nöjd som bara den. 

-"Hej du, nu pratar vi ju samma språk!" Ska du inte ha mortadela idag? Trinta fatias? (trettio skivor) .

"Não obrigada, mas proxima vez, nej tack men nästa gång"

I den affären får jag  inte någonting om jag inte säger det på portugisiska.😊 De utmanar mig men med värme och en stor glimt humor i blicken. - "Okej, kom igen nu! Du kan nog! " Så jag får försöka få till det på bästa sätt. Jag trivs även om jag stundvis tycker att det är skitjobbigt. Till och med de andra kunderna hjälper till förutom några (tyvärr kvinnor) som fortfarande visar vad de tycker om "utländskan". Alltså , de tycker inte alls om mig. 

Jag är en katt bland hermelinerna där, en främmande fågel men jag vinner mark för varje gång jag är där och handlar, även bland lokalbefolkningen som kommer dit samtidigt som jag gör det.  De börjar känna igen mig, de ler och pratar några ord med mig, de märker att jag verkligen anstränger mig för att bli förstådd och att bli en i mängden. Ibland börjar någon av kunderna att prata engelska med mig men då säger personalen till! "Nej, nej, prata portugisiska med henne! "  😀

De där få kvinnorna, är som de är, de kan nog inte hjälpa det, tänker jag och tar själv plats ordentligt nu för tiden när de försöker tränga undan mig. Ja, exakt, de gör faktiskt det. Behandlar mig som om jag var luft, som om de inte ser mig utan går rakt på och helst igenom mig på ett tydligt och utstuderat småelakt sätt. Knuffas. Men jag är ingen vekling, jag är ett litet berg när jag bestämmer mig för det. Kom an bara! 

                                 Försök inte att stilla stormen! Stilla dig själv! Stormen kommer att dra vidare!

Jag försöker alltid att vara vänlig trots att jag helst vill smocka till dem så att de skulle flyga ut genom dörren, rakt över gatan och in i muren. Splasch!  Mentalt känns det bra att tänka så, men jag vill inte svara med samma mynt. Jag försöker att inte bry mig;  med tiden kan vi bli riktigt goda bekanta där på butiksgolvet i trängseln. Det är nämligen väldigt trångt där. 

(Uffe står alltid utanför och väntar på mig, när han är med)

Tack och lov så är de där "ragatorna"  bara ett fåtal, men de finns och jag inser förstås att det är så här i alla länder. Det här är inte unikt på något sätt. Rasism njaa....jag vet inte, jag tror inte det, det handlar nog mera om rädsla för den främmande.  Jag försöker förstå och sätta mig in i varför de fungerar som de gör..

Butikspersonalen ställer upp på bästa sätt, visar också för de där avigt inställda, att nu är det Karins tur, du måste vänta på din tur.  Första julen jag var där och handlade så insåg jag att jag ställde till det för ägaren. Han blev trängd av kvinnorna som ansåg att jag inte hörde hemma där just då.  De ansåg att de hade förtur framom mig. Helt klart och tydligt. Så jag gick därifrån utan att handla det jag hade tänkt handla. Det finns ju andra affärer längre ner i stan. Vi klarade oss ändå.

Han var oerhört glad när jag återkom mellan jul och nyår, han visste ju att jag kunde ha lämnat affären för gott. Jag gjorde inte det, jag ville inte det. Jag förstod hans dilemma. Hellre då att jag själv försvann ett tag, än att han tappade de andra stamkunderna, så tänkte jag . 

Jag är snudd på ensam där som inte ser ut som en portuguesa. Jag sticker ut med mitt nordiska utseende. 

Nu när jag kan göra mig mera förstådd fungerar det bättre för varje dag , även om det fortfarande finns några med stickiga ögon och som gör sig breda som ladugårdsdörrar/pansarvagnar när de ser och möter mig.

Jag försöker att ignorera dem helt och hållet och personalen visar tydligt att jag är välkommen. De ger mig kramar inför de andra kunderna och pratar och skrattar tillsammans med mig. 

De visar att de vill ha mig där som kund. Även andra kunder gör det. Vi har riktigt roligt tillsammans ibland. Slår ihop våra mjuka rumpor i misstag men gör det på nytt på riktigt som för att visa att vi nog trivs tillsammans där i trängseln. 

Det är verkligen trångt men jag drar mig för att ta foton. Ni får tro mig helt enkelt när jag säger att det är TRÅNGT. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum. 💗

Faktum är att det är intressant att vara med om det här också, lärorikt samtidigt. Beteendet är ju inte unikt alls, jag har själv varit med om att skämmas ögonen ur mig hemma på Åland när ålänningar har behandlat utlänningar på ett sätt som har varit under all kritik. Jag är annars den som inte håller tand för tunga, jag säger till men då ska jag kunna språket. Här får jag parera så gott jag kan ..tillsvidare. 

Men varför skulle det vara annorlunda här? Till en viss del förstår jag också att det blir som det blir. Alla som flyttar hit är inte direkt gulliga precis och har svårt för att ta seden dit de kommer. Sen blir vi andra dragna över samma kam. Det är ju så det fungerar. 

Idag blev det så här, jag kände att jag behöver berätta att det finns sidor här också som kan kännas jobbiga. Allt är inte guld som glimmar men tack och lov så är guldkornen övervägande och många flera i jämförelse med det som inte glimrar alls. 

De här fåglarna fick vi av Ligia, född här på Madeira och en vän sedan år 2007. Hon hade dem med sig åt oss när vi träffades här hemma hos oss för ett par veckor sedan. 

De ska hänga så att folk ser dem fick vi veta, gärna i närheten av ingången, vid grinden eller här uppe vid dörren...då vet folk att de är välkomna. 

Det lär vara en tradition här. 

Oftast är fåglarna svarta men hon ville ge oss lite färg..Hon känner oss.

 

Det är så bra att ha någon härifrån som kan berätta om traditioner, om kulturen mera ingående. Vi har fått svar på många frågor och en betydligt större förståelse och insikt tack vare henne. 

Hon pratar portugisiska med oss men kan engelska väldigt bra. 

Så när vi går bet så växlar vi språk. 

Ja, tillsvidare så gör vi det ofta😉väldigt ofta.

Och vi funderar på var vi ska hänga upp fåglarna. Jag ska snart borra hål i väggen någonstans.

Tur att jag har tagit foton på var eldragningarna går.  

                                                    Karin Eklund, Funchal, Madeira