Så här började vårt liv på Madeira

Uffe var här med sin exfru C. och han föll som en kägla för ön i havet. Året var 1998, C. var sjuk i cancer och alla behandlingar som följde i och med det, behövde få vila, få distans. De behövde båda två något  annat att vara med om, så Uffe bokade biljetter rakt av åt dem. En fin upplevelse fick de båda två och i dag är vi båda glada för att C. fick uppleva allt detta positiva som hon fick vara med om medan hon levde. Hon dog drygt ett år senare.  Så  mycket kan jag berätta, resten är förseglat för eviga tider i och med den tystnadsplikt jag har. 

En daglig vy från vår hotellbalkong

Jag tyckte mycket om C., väldigt mycket💗.  Vi blev bekanta i och med att jag jobbade som stödperson inom cancerföreningen, så jag visste förstås om deras resa hit och fick också senare se foton från Pärlan i Atlanten. 

Det var min första mera ingående kontakt med Madeira. Tidigare hade jag helt kort läst om Madeira i skolan, noterat att det fanns en ö i Portugal som hette så och som var autonom på samma sätt som Åland är och så hade jag även smakat på Madeiravin i  nattvardssammanhang, men desto mera än så hade jag inte en susning om den här ön annat än att den var som rena blomsteraffären i sig själv. 

Så är livet som det är. Uffe och jag hittade varandra så småningom och vi bestämde oss mitt i vårt arbetsamma företagande liv att vi måste ha semester minst två veckor per år för att orka med allt vi hade lagt oss till med. Vi hade svårt att tacka nej till alla uppdrag som vi fick med påföljden att vi aldrig tog ledigt och sånt är absolut inte bra i långa loppet. Vi insåg att vi behövde "lura oss själva" med att boka en resa varje år en viss tid så vi kunde säga nej åt våra kunder. Vi hade en legal orsak kändes det som.😊😉 

Uffe som hade varit här tidigare ville visa mig Madeira och han ville se om jag klarade av höjder. När han var här med C. visade det sig att han snudd på fick bära bort henne från levador då hon stelnade till och inte kunde röra sig av rädsla. En hemsk känsla i sig.  

Så för Uffe var det viktigt att jag skulle klara av att vandra levada tillsammans med honom. Därför skulle jag testas. Så vi drog iväg hit i mars år 2007 och redan på inflygningen hit när jag såg Funchal, visste jag att jag kom hem. HEM. 

Vi hade inte landat ens och jag bara visste det. En härlig och märklig känsla. Det var första gången för mig och jag bara kom hem redan i luften när jag såg Funchal för första gången. Äntligen! kändes det som. 

Sen visade det sig att jag klarade av höjder hur bra som helst. Åland är ju platt i jämförelse så testet var nödvändigt. Uffe har skrattat många gånger åt mig när jag har stått på utsatta ställen utan räcken med tårna på utsidan och tittat rakt ner över djupa raviner och undrat "att varför har de inte några räcken här då? Det borde de ju ha.." Själv har jag inte känt någon höjdrädsla, bara en gång har jag varit med om den känslan och den frammanade jag själv långt innan. Men nog om detta. 

Vi har en fin utsikt från vår balkong...

Vi köpte en timeshare-lägenhet redan första veckan vi var här, en dag då regnet stod som spön i backen, för att ha ett ställe att återkomma till vecka fyra och fem varje år. Helt perfekt tid för oss var det då som behövde ta oss bort hemifrån företaget.

********************** 

Vi har alltså varit i vår timeshare-lägenhet från och till de här två senaste veckorna. Ja, vi behöver den sannerligen inte själva längre men det finns barn, barnbarn och här i vår lägenhet finns inte mycket utrymme för andra att bo i, så vi har inte sålt de tidsbundna veckorna som vi har i time-share-lägenheten.  Det var meningen att tre av mina kusiner plus en fru till en av dem skulle bo där i år men så blev kusinfrun sjuk och resan inhiberades så vi tog själva in på hotellet. Nu har vi tillgång till den för familjemedlemmar, släkt, vänner eller för egen del sju år till. Sju år är ingenting, vi ids inte sälja den längre. Villkoren kan ändras men vi har inte låtit våra villkor ändras och i och med det så är det ingen dyr historia för oss.

Uffe har varit på gymmet där, lyft skrot och liknande medan jag har simmat och tittat på från mitt håll. Han har sett mig guppa på som en liten kork, påstår han. Vi har kopplat av men likväl har jag varit på mina kurstillfällen, jag har varit till min tandläkare Edgar som har stora planer för min mun, så liten den än är.  Vi har även sovit hemma en natt, kommit hit nu och då för att tvätta kläder, vattnat blommor och kollat posten.

Vår lägenhet finns på andra våningen. Här är jag i hissen med utsikt mot havet, på väg upp mot nionde våningen. 

 Men vi har också gjort stan på andra sidan stan, träffat vänner som har kommit till vår "sommarstuga", vi  har varit till Ribeira Brava, till Tabua  osv osv...vi har levt som vi brukar leva men lite lyxigare. Jag har inte bäddat sängar alls, kan ni tänka er 😊 Andreia och hennes flickor i servicepersonalen har skött om oss på bästa sätt. Jag har känt mig som en pascha, fastän jag inte vet hur sådana känner sig egentligen men jag kan ju ana.. Jag har som alltid läst mycket, jag är en bokslukare och det är längesen jag har givit mig den tiden av en känd orsak; den portugisiska språkkursen. 

Dombeia

De butlers som har lärt känna oss genom åren alltsedan år 2008 då vi bodde där första gången har roligt åt oss när vi är på väg ut och berättar att vi ska gå hem. De tycker att vi är helknäppa men de trivs och jag får kramar och till och med pussar nu och då. När vi går förbi där även under andra tider på året ropar de in oss och så ska det kramas och pratas. Nu även på portugisiska till en viss del. Även Andreia tittade stort på mig i år när jag talade så mycket portugisiska med henne som bara var möjligt. Hon hjälpte mig på många sätt, var så glad över att jag håller på att bli en portuguesa som hon sade och kramade om mig. 

Ja, det är där vi har varit och nu har jag berättat det också. Snart vet ni allt om mig, haha..nåja, det finns en hel del till innan ni vet allt. Jag vet ju knappt allt om mig själv ens. Jag har bara börjat att upptäcka mig själv lite lite mera för varje dag som går...

Livet är spännande minst sagt. 

                                      Karin Eklund, Funchal, Madeira