I repris, hos bildoktorn, andra och sista delen

"Normalt" ägnar jag mig att skriva om mina jobb som har varit på torsdagar , men eftersom jag inte är hemma som vanligt den här veckan så blir det en repris, en fortsättning på tisdagens repris, istället. 

🚗🚙🚗🚗🚗🚗

Glädjen med att bli hastigt arg, är att det går fort över, åtminstone för min del. Sån är jag i de flesta fall fastän jag måste tillstå att det finns undantag. Det skrev jag om i tisdagens inlägg då jag var arg i minst 45 kilometer. Givetvis kan man fråga sig om man kan glädjas över sitt eget humör när det tänder till så snabbt som det gör och att den s.k. stubinen är kortare än kort? Kan man glädjas över att man inte är långsint? Absolut, säger jag själv som tror på försoning och att ta första steget. 

Ett salt och peppar-par som vi fick senaste lördag

Detta med kommunikation är inte så enkelt alla gånger även om jag tycker att det borde vara det. Jag fick ett samtal ett par veckor efter det första besöket hos bildoktorn då jag blev en argspik. En packning fanns som väntade på mig fick jag veta. Med höjda ögonbryn funderade jag förstås varför och var jag behövde en sådan, men sen föll polletten ner . 

Det handlade förstås om Virtanen och fortsättningen på historien om drivknut, packhus och argspik. Jag fick välja vilken dag som passade mig bäst att komma till bildoktorn med bilen. Onsdag, torsdag eller fredag. Fredag passade mig perfekt, så klockan ställdes på tidig ringning och jag for iväg glad i hågen för att få ordning i oordningen. 

                                              Åklagarerum kan man läsa så här också ÅK Lagare rum😁

Det höll på att gå galet med en gång när jag väl kom fram. Virtanen var inte inbokad och ingen visste vad som skulle göras. Gissa vem som kände sig som om hon inte visste om hon skulle skratta eller gråta? Neeej, inte nu igen!? Återigen en dag utan att bilen skulle bli åtgärdad. En helt onödig uppstigning och färd till stan igen. 

En resignerad småilsken gråt poppade upp inom mig och jag funderade på vad alla bildoktorer runt omkring mig skulle säga om jag skulle börja gråta? Det gör väl aldrig karlar i sådana här fall? Men jag kände att nu sätter jag mig ner och tjuter, gråter, skriker, blir hysterisk ...Sen kom jag på att de nog skulle komma springandes med smutsigt välinoljat trassel för att torka min tårar, så gråten upphörde innan den ens hann ta fart. Här gällde det att ta det hela som en kvinna,

Doktorn som hade ringt om packningen var inte på plats. Tydligen såg jag ut som barfotabarnet som hade tappat sin papperslapp, där det satt på handlarns trapp så ensamt och övergiven,  för doktorn som var på plats tog tröstande hand om bilnyckeln och mitt telefonnummer så att de kunde ringa och berätta hur det skulle gå om det skulle gå. Jag upplevde ett slags de javu. Det där hade jag varit med om tidigare, bara två veckor innan...

Då jag satte mig ner och bestämde mig för att inte gå någonstans. Jag borrade ner rumpan i stolen som ett trotsigt barn. Så där satt jag stadigt tills rätt doktor, han som hade ringt, kom tillbaka. 

Han såg lika förvånad ut som när jag kom dit gången innan och frågade om bilen var klar. Nu undrade han varför jag var där. Jag skulle komma först nästa fredag, om en vecka fick jag veta. 

-"Det sade du ingenting om när du ringde", blev mitt svar..

Då började vi nästan tycka synd om varandra. Han, för att jag kom dit i onödan igen och jag för att han hade glömt bort att berätta vilken vecka jag skulle komma. Vi kände helt plötsligt sympati för varandra. Så tokigt det kan bli! Kommunikationen hade inte fungerat igen. 

- "Jag går inte ut på stan i det här vädret och vandrar i sex timmar."

-"Du kan låna en bil och köra runt istället medan du väntar"

-"Men jag har ju en bil redan och tänker köra hem"

-"Nej, vi ska laga bilen åt dig idag. Det ordnar sig..." Han insåg att han hade brustit i kommunikationen och bestämde sig för att fixa till det hela. Bra så! 

-"Milda Moses, då sitter jag kvar och väntar här..."

Det var uppåt väggarna men det höll på att ordna sig...

Så blev det och hur konstigt det än låter så blev det en jättefin väntan. Medan Virtanen fick den läckande packningen utbytt så läste jag en intressant artikel om en kille som heter Kristoffer Nilsson  (etikettkonstnär) och om Ebba som blev kastad in i alla containers i Stockholm, som hon och hennes mamma gick förbi, när Ebba var liten. Det kunde ju ligga spännande fynd i dem som måste tas om hand och när mamman inte kunde se vilka skatter som fanns i de stora lådornas djup, så vips in med ungen över kanten. Hon i i sin tur kastade saker över kanten åt sin mamma på trottoaren som tittade på dem innan hon tog beslut om att ta vara på eller inte. Ett bra samarbete eller hur? Det kan vara glädjen med att ha en behändigt liten dotter som tycker om rostiga burkar och dylikt. 

Inredningsdetaljer i bildoktorns vänterum.

Ja, det blev en hel del annat läst också som jag inte skulle ha läst om jag inte hade suttit där jag satt och de måste ju gå förbi drivhuset för att komma till packhuset på Virtanen eller hur det nu var och det tog sin tid. 

Dessutom befann jag mig plötsligt en trappa upp i verkstaden uppflugen på en hög barstol med en stor balja svart kaffe i handen i trevligt sällskap med sex oljiga bildoktorer. 

Vad vi pratade om? Pensioner! Det är sånt bildoktorer pratar om på sina kaffepauser, utifall att ni undrar. Vi hade så trevligt så bossen- huvuddoktorn, måste säga till på skarpen om att det väntade arbeten på verkstadsgolvet en trappa ner. Tiden bara försvann...

Snart var Virtanen fix och färdig för hemfärd och när jag tågade ut från verkstaden hade jag blivit både bästis och bundis med hela billäkarkåren kändes det som. Jag bestämde mig för att fara tillbaka igen någon dag med nybakade bullar åt dem lagom till kaffetid .

Förstår ni att det finns en glädje med att inte vara arg särskilt länge? Förstår ni att det finns en glädje i att ha en väldigt kort stubin? Ibland är den så kort att det till och med är förargligt, för ibland vill jag vara långarg, men så går det ändå inte hur mycket jag än anstränger mig. Plötsligt så sitter jag där skrattande och kommer inte ens ihåg varför jag skulle vara arg.

Dessutom är det ett helt äventyr att fara med Virtanen till doktorn. Förutom allt oväntat som kan hända så finns det många punkter att fästa ögonen på medan man väntar på att få bilen fixad.

Förbud enligt lag 17/5 1940 mot tillträde, fotografering mm. Det är förbjudet för obehöriga att beträda, fotografera eller eljest avbilda eller beskriva detta område eller inom detsamma inneha sprängämnen. Överträdelse bestraffas med dagsböter eller fängelse

På vägen ut så såg jag skylten! Jag tröstar mig med att jag inte var innehavare av sprängämnen längre. Stubinen brann så snabbt så ingenting hann hända.

Nu är Virtanen i bra skick igen, pisspojken fungerar, packboxen är hel och vinterkängorna har bytts ut mot sommarsandalerna. Allt är i ordning och humöret är som det ska vara.

 

Naturligtvis så fick de färska bullar nästa gång jag tog mig till stan..

Inte bara en gång utan någon gång till

                                                               ******************

 Om en vecka på torsdag så skriver jag om min jobbresa genom livet, igen när jag vandrar i minnenas kvarter.

                                                     Karin Eklund, Funchal, Madeira