Bankfröken
Nu har det redan gått två veckor sedan jag skrev om Mathis.. alltid Mathis.
Fortsättning följer idag vad gäller mina jobb i livet. Så här långt😉
Det är dags att ta mig tillbaka till den tiden då jag var mellan 16 och17 år och var på väg till gymnasiet i Ålands Lyceum för att skriva in mig. Jag tvekade fortfarande vid det tillfället om jag skulle välja språklinjen eller matematiklinjen även om jag alltid har tyckt om matematik. Det lutade mot språklinjen. Jag var lite skoltrött men jag behövde ta ett beslut om min framtid , komma igång.
När jag gick ut femman, realskolan, så var jag säker på vad jag skulle utbilda mig till. Jag tänkte mig att bli telegrafist och siktade på Ålands Sjöfartsläroverk men blev avrådd av min morbror som var sjökapten. "Det yrket har ingen framtid", sade han åt mig. Jag trodde på honom men blev samtidigt osäker på vad jag egentligen ville, så gymnasiet var en bra lösning under tiden som jag skulle fundera.
Jag gjorde sällskap med en väninna som skulle gå till Ålandsbanken för att söka jobb och just innan vi skulle gå åt skilda håll, så tyckte hon att jag kunde komma med in på banken tillsammans med henne innan jag gick vidare till Ålands Lyceum..."du har ju tid ännu!" Sagt och gjort! Hon blev banken trogen ända fram till sin pensionering. Bravo Inger! 😊Applåder!
Fotot till vänster hittade jag på Internet och det har inget med mig att göra annat än att det är Ålands Lyceum som finns i bakgrunden, skolan jag hade tillbringat min tid i under flera års tid.
Kontorschef Rudolf Söderlund övertalade mig hur lätt som helst.
Pang bom, jag blev bankfröken och fick jobba bakom betjäningsdisken en bit in rummet vid ett skrivbord, som biträde till en av huvudkassörskorna. Margot Adolfsson hette min chefskassörska. Hon var jättebra att ha att göra med och hade förmodligen också Ålands vackraste ben. 😉Japp, hon kunde ha gjort karriär som fotomodell...
Hon lärde mig att räkna på en stor räknemaskin utan att jag såg var jag lade fingrarna. Jag skulle se på siffrorna som fanns på pappret framför mig och kunna slå rätt utan minsta tvekan. Jodå, jag klarade det efter lite övning. Jag blev snabb och jag kunde min sak som den typ av kassakontroll jag var. Det var viktigt att hålla koncentrationen där den skulle finnas. Att sitta där och tänka på dans och killar fanns inte på kartan.💃💃 Fast visst åkte tankarna iväg mot roligheter i alla fall....naturligtvis.
Kassan skulle stämma varje kväll när banken stängde och huvudkassörskan stod för ansvaret och jag var henne behjälplig. Ibland fick hon lägga till slantar, ibland hade hon för mycket och allt måste redas ut innan vi kunde gå hem. Ibland gick det inte att reda ut och då fick kontorschefen ta sig ett varv via kassan och så lades pannorna i djupa veck, det funderades noggrant vem som hade varit på banken den dagen. Allt var ju dokumenterat. Oftast gick det att reda upp, Fanns det slantar över som inte skulle finnas, så lades de i en speciell pott för eventuella upptäckter senare eller så använde man dem då det saknades pengar. Annars fick kassörskan ta fram sin egen plånbok. Men allt detta hörde ändå till undantagen, för det mesta stämde kassan på centen som man säger nu. Då handlade det om mark och penni.
Det var ordning och reda och Margot höll mig i herrans tukt och förmaning men med en varm glimt i ögat. Den andra huvudkassörskans, fru Ingegerd Enebergs biträde satt mitt emot mig och vi hade rätt roligt faktiskt där vi satt och knappade in siffror för brinnkära livet. Finaste Lotta och jag blev senare i livet nästan grannar i Geta och vi har även träffats här på Madeira. Vi har inte tappat vår kontakt, tack och lov.
Det fanns en tredje huvudkassörska också, som hette Gurli Eriksson. Det var tider det. Lite annorlunda då än nu. Alla sparbössepengar som kom in fick vi gå till bankvalvet med för att räkna plus alla mynt från affärer och liknande som anlände i små tygpåsar. Där hölls vi bakom galler, alltid två i taget, jag minns inte att vi någonsin var ensamma där. Kanske det var en säkerhetsåtgärd, jag tänkte inte på det då utan först långt senare. Så med andra ord kan man säga att jag har suttit bakom galler men nog med möjlighet att ta mig ut på frivllig väg. Faktum är att det luktade inte särskilt gott om pengarna..bara unken metall eller så. Livet i bankvalvet kändes dammigt.
Unge herr Sven-Åke Löfström som förde värdepapper och annat till Posten på andra sidan Torggatan brukade göra oss sällskap nu och då. Sven-Åke var gulliga vaktmästaren Konrad Westerholm behjälplig. Konrad var som en extrapappa åt oss alla, varm och god, samt ordningsam. Det hände att jag fick en kram av honom nu och då. Senare blev Sven-Åke själv vaktmästare på banken, vad jag vet ända fram till sin pensionering.
Det fanns en manick som vi lade alla mynt i och så vevade vi runt så att alla mynt i olika storlek/valörer skramlade ner i de hål de skulle ramla ner i. Troligtvis så räknade vi sedlar också men jag är inte hundra procent säker på den saken. Oftast var det huvudkassörskorna som gjorde det...
Sparbössan till vänster i bild hade jag aldrig att göra med men den blev omtalad i många år efteråt på banken också då jag fanns där.Vi hade det bra vi bankfröknar, vi fick arbetskläder av banken, kjol och väst, i ett par olika färger och omgångar; lönen var skaplig för att vara på den tiden och till julen fick vi dubbel månadslön. Inte illa alls för en vanlig arbetarfamiljs flicka som jag var. Jag minns att jag kunde köpa matsalsbord med utdragsskiva och fyra stolar åt mina föräldrar och även en "kristallkrona " till deras vardagsrum, min första jul som anställd på banken. Då bodde jag fortfarande hemma hos mina föräldrar.
"Kristallerna" bestod av vackra slipade glasprismor. Möblemang och takkrona betalade jag 1200 mk för. Det var mycket pengar på den tiden. Tre månadslöner ungefär. Lampan "lever" än i denna dag skulle jag tro, hos ett av min bror Freds fyra barn. Stolarna och matsalsbordet blev mina så småningom när min bror Krister inte ville ha dem längre och gav dem till mig. Vi lämnade dem kvar i köket i Geta när vi flyttade hit till Madeira.
Så den jullönen har hållit måttet med andra ord. Vilka minnen jag har lagrat! Det är dags att damma ut allt gammalt ur hjärnkontoret och låta annat nytt ta plats.
Vi fick äta i matsalen ett par trappor upp i bankhuset och hade alltid tillgång till god och vällagad mat.
Vacker konst hängde överallt på banken, biblioteket fick jag senare även tillgång till på ett särskilt sätt. Konst har ju alltid intresserat mig, böcker detsamma. Jag mådde bra i bankmiljön utan minsta tvekan.
Ett särskilt minne från den här tiden har jag av min f.d. svenska lektor i Ålands Lyceum, Vidar Sjöblom, kallad Sjobba. Han hade velat att jag skulle fortsätta i gymnasiet men fann sig förstås i att hitta mig på banken. Jag blev uttagen till luciakandidat på Åland under den här tiden i mitt liv. Vi hade ett särskilt förhållande han och jag, ett slags samförstånd trots att vi båda hade mycket humör och hade gått i närkamp rent ordligt ett antal gånger, ganska många gånger egentligen, som lärare och elev. Men vi gillade varandra, han hörde till en av mina absoluta favoriter bland lärarna. När han kom till Margots kassa så jag gick förstås dit när hon ropade på mig. "Lektor Sjöblom vill tala med dig Karin!".
"Jag vet vem jag ska rösta på" sade han åt mig; "jag ska rösta på Torpflickan."
Torpflickan , då hon blev luciakandidat |
Margot såg förvånad ut; "vem är Torpflickan? Ska lektor Sjöblom inte rösta på Karin?"" Nej, jag ska rösta på Torpflickan", fick hon till svar. De var väldigt korrekta och hövliga på den tiden.😊 Sen log han och tittade på mig med en varm blick. Margot fick aldrig veta att det var jag som var Torpflickan.
Under en svensk lektion i lyceét fick vi i läxa att läsa två verser utantill av Torpflickan ur Fänrik Ståls sägner.
Jag är som jag är, jag kunde inte välja vilka två verser jag skulle lära mig utantill, jag funderade hit och dit, läste och läste och plötsligt så kunde jag alla fjorton verser utantill. Jag var garderad. På lektionen fick vi elever i tur och ordning ställa oss upp vid katedern och läsa våra två verser högt och jag läste förstås alla fjorton, utan att stappla. Det glömde Sjobba aldrig bort och efter det kallade han mig alltid för Torpflickan.
Det här är ju lite utanför ramen så att säga men det hände på mitt jobb som bankfröken på Ålandsbanken. Senare fick jag andra sysslor på banken, Jag "steg i graderna" en aning men det tar jag en annan gång, kanske om en vecka eller två.( jag har varit inne och "snusat" lite grann på fortsättningen redan men inte på allting) .
Fotot av mig, Torpflickan, tog fotograf Folke Rostén i samband med Luciavalet. Jag blev en av tärnorna Så kul vi hade det tillsammans. Minnen för livet bär vi med oss allihopa och har även roligt när vi träffas, eller träffades. Nu är jag lite på sidan om som har bytt ön i Ålands hav mot den här ön i Atlanten. Möjligheten att träffas är inte så stor längre men mitt i allt kommer någon av de andra i gänget hit på semester. Man vet aldrig vad livet har i beredskap för en.
Bankfröken Karin Sommarström, numera Eklund, Funchal, Madeira😊
Kommentarer
Vackert efternamn, Sommarström.
Och ditt lucia foto. Så fin frisyr som även satt på de flesta flickor ett bra tag. Så mycket som finns bak i minnet till dess någon som du ger en puff så här. Tack för intressant läsning.
tack! 😊
Ja, Sommarström är ett vackert namn. Det var sommar och en strömfåra rann genom byn Sommarö...därav kom släktnamnet en gång i tiden.
tack! Så var det ju, lite fint att vara bankfröken😊
Du var postfröken, det var också fint minns jag...
Det var ordning och reda, det var det. Undra på att man är som man är ännu i denna dag. Ibland var det bättre förr, åtminstone i fråga om ordning och reda, jag upplever det på samma sätt.
Så skulle man ju se ut på den tiden. Vi blev alla friserade i samma stuk, om det gick med tanke på hårlängd etc. Tuperingar och spray i massor. 😁 Jag har ett minne av att frissan som friserade oss tidigt på morgonen innan Luciaframträdandet hette Sääski i efternamn. Sen bar det iväg ut på äventyr, uppvaktningar med ljus och sång. En rolig dag att minnas är det också.
Så kul att jag puffade igång minnen hos dig också.
Tack snälla du!
tack! 😊
ja, jag är som du , man går nästan aldrig in på en bank längre. Det måste man ibland här, för att uppdatera sig, Lissabon håller ett extra öga på utlänningar som flyttar hit😉, men myskänslan är inte nu som den var då. Då var allt så mycket mera familjärt på något sätt.
Ha en fin torsdag du med!.
Kul att få jobba på bank som ung och sen avancera. Det är inte alls dumt att ha lite skinn på näsan när det behövs
Underbar bild på folkabussen och människorna. Svart, vita bilder är så fina tycker jag
Tack för en härlig berättelse.
Ha en fin dag
Kram från Malin
Sommarström och torpflickan❣️
Du har haft ett omväxlande liv.
👋/ åsa
tack snälla! 😍
Jag blev aldrig vald till Lucia, men tärna var jag och det var verkligen en rolig tid.Då gjorde vi också en resa till Enköping..😊och uppträdde där i kyrkan samtidigt med Enköpings Lucian. Vi hade nog alla med lite längre hår liknande frisyrer, det var den tidens melodi.
Skinn på näsan behöver man genom hela livet, absolut.
Ja, bilden är underbar, jag vet inte vem som har tagit den men fin är den.
Tack själv Malin, ha en fin dag du med!
Karin-kram
tack! Jag gissar att vi får fundera livet ut. Men som sagt, jag tror inte på slumpen...allt har visat sig ha en mening med vad jag har halkat in på. Bananskal har det funnits gott om hela tiden för min del. Ja, jag har haft ett omväxlande liv, mycket mycket efter banktiden också.
Ha det gott Åsa! 🤍
tack!
Så kan det förstås vara men banktiden gav mig inte språngbrädet som ett gymnasium ger...inte att förglömma. Ibland har jag funderat hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade valt att inte gå in på banken. Visst är livet spännande eller hur?
Sommarström är vackert, absolut. Ribeiro de Verão på portugisiska.
Ja, här regnar det rejält, har gjort redan i några timmar och mera är utlovat. Hoppas att ni får några flera droppar en de fyra. Kram
tack! 🤍 Ja, det har jag nog haft men å andra sidan så tror jag att alla ålänningar upplevde det så. Åtminstone förr, nu vet jag inte hur det är längre. Men samhället var litet, alla kände alla mera eller mindre.
Ha detsamma du med!
Torparflicka, bankfröken, lätt att recitera dikter.
Karin, så selfmade. Härligt.
Tänkt vd kul för dina barn och barnbarn att de får läsa detta. Helt underbart vad de får med sig genom din blogg också.
Det är roligt att tänka tillbaka och jag kan tänka mig att du snabbt avancerade där på banken.
Och så jättefint foto av dig, den unga Karin!!
Kramar!!
tack! 🤍
Det är i huvudsak för dem jag skriver det jag skriver, givetvis för mina bloggvänner och alla som tittar in men allra främst för mina barn och barnbarn.
Ja, det är otroligt egentligen vad allt man hinner vara med om i ett liv om man får vara vid liv😊. På fotot är jag 18 år.
Kramar till dig med Annika!
ja, du har nog gjort det många gånger redan. Nu skriver jag egentligen mest om mina arbeten, privatlivet skymtar igenom men syns inte ändå...men en arbetsbiografi blir det nog i alla fall, helt rätt. Jag är ju bara i början ännu, haha...
Tack BP!
Kram
tack!
kram! 🙂
Och oj vilken bravad att klara av hela Torparflickan utantill! Jag förstår att Sjobba röstade på dig!
Tack!
Ja, forna tiders bankfröknar, det var tider det. Du har rätt, det var ett lugnare och mera harmoniskt tempo på den tiden. Så upplever jag det också. Nu har alla så bråttom, förstår inte varför för vi kommer ändå inte längre än vad vi kommer....
Sjobba, gullingen! 💗
Lustigt hur man liksom slinker in på olika jobb. Jag har arbetat med många olika saker och har egentligen bara en gång sökt arbete, resten har jag snubblat in i av olika anledningar.
Intressant med hur det fungerade på banken då. Lite annorlunda mot nu.
Så fin luciakandidat!
Ha det fint!
Margaretha