Mathis alltid Mathis...

Sommaren efter min ÅCA-sommar befann jag mig i Mathias Erikssons livsmedelsbutik på Torggatan i Mariehamn. I folkmun kallad Mathis..alltid Mathis. Sade man det så visste alla vad det handlade om och vart man skulle gå och handla.😊

Jag har verkligen försökt hitta ett foto av affären men inte lyckats. Men bakom knuten låg den..

Det märkliga är att jag inte ens minns att jag sökte sommarjobb där men där fanns jag i alla fall, tillsammans med föreståndaren Affe H., hans syster Rea plus en syster till som jag inte minns namnet på längre. Där fanns Allan, hans fru Margareta och så förstås Tobias, en av sönerna till Mathias E.. han som hade grundat hela affärsrörelsen. Några till fanns där, men jag minns bara ansiktena och inte namnen längre. Sen känns det nästan förläget för jag tror att det var en av mina kusiner som ordnade jobbet åt mig men jag är inte alls hundra procent säker på det. Jag får skylla på åldern nu....skönt är att ha något att skylla på...

Ålder är ju bara en biverkning av att jag lever! 

Ett fint gäng var det och väldigt vänliga var de allihopa som fanns runt omkring mig och lärde mig både det ena och det andra som jag har haft nytta av hela livet.

På något sätt gick den sommaren mig förbi utan desto mera minnen av vad jag sysslade med. Jag vet att jag fyllde på hyllorna med varor inne i affären och paketerade olika produkter i bakbutiken samt hjälpte till att sammanställa beställningar etc.  men desto mera intryck tycks inte jobbet som sådant ha gjort. Jag var där en kort tid och mitt jobb var att se till att det fanns varor i butiken och att bakbutiken skulle vara i bra skick, snygg, städad och ren. 

Ingen hylla skulle stå tom och den biten av det praktiska föll på min lott. Affe skötte om beställningarna. Det var i den vevan som Mariehamn blev ett begrepp vad gäller kött. "Filé-svenskarna/Stockholmarna tog dags-färjan över Ålands hav, för att köpa bra och billigare kött i Mariehamn än vad de fick hemma. På vägen hem tillbaka kunde de köpa olika spritprodukter, tobak, parfymer och godis med sig till tax- free-priser. En win-winresa med andra ord. Ålänningarna i sin tur tog färjan över till Kapellskär och Stockholm för att handla kaffe, socker och smör. 

Det här är en liten ost i jämförelse med dem jag hanterade

Men jag glömmer nog aldrig bort de stora runda ostarna som vägde många kilogram, riktigt hur många kg minns jag inte exakt men någonting mellan 15 till 20 kg. De var tunga, stora och otympliga. Dem fick jag hämta från skeppshandeln på bakgården till livsmedelsbutiken. Jag hade fullt sjå att få dem därifrån över gården till bakbutiken, ett par trappsteg upp och in genom dörren. Pust, pust..Undra på att jag har långa armar än i denna dag. 

Även om jag kände för att rulla ostarna framför mig på marken så kunde jag förstås inte göra det. När Tobias, en av ägarna såg mig digna under en av dem;  jag var bara en liten skit på den tiden, mellan 43-45  kg, så kom vi överens om att han hämtade dem åt mig (t.om. han stönade och såg lidande ut ) och lade upp dem på bänken där den varma ståltråden fanns som jag kunde dela osten i bitar med. Jodå, jag brände mig ibland och sjuttsingen så ont det gjorde. Men av skadan blir man vis, man gör inte om misstaget igen. Jag lärde mig den hårda vägen. 

"Jäkla ostar", tänkte jag många gånger om. Bänken var hög, jag var kort...men det gick. Jag är ju envis som synden så givetvis fick jag till de där bitarna som skulle skäras i ungefär lika stora trekanter. Att skära till de rektangulära ostarna var som rena barnleken. Sen skulle bitarna plastas in, få etikett och prissättas.

I Skeppshandeln på innergården fanns en bror till Tobias som kallades Kucke...Jag tror att man skrev namnet så. Det var där jag första gången kom i kontakt med kackerlackor. Varorna kom ofta utomlands ifrån och i emballaget fanns det både det ena och det andra som inte skulle vara med i transporten men så var det och så är det. Sanering pågick hela tiden. Jag var själv med och slog ihjäl dem med stor iver...pang, pang på dem bara, men för det mesta var det till andra metoder man tog...och då skulle man hålla sig på avstånd. 

Vad minns jag mera från den sommaren? Jag minns att fru Harriet Ehn brukade komma dit och göra skyltningen i fönstret. Hon var jättebra på att få till reklamskyltar, fantastiskt bra egentligen. Hennes målade grönsaker var enormt naturtrogna. Sånt minns jag. 

Jag minns också att jag passade på att äta hjortron direkt ur en av de tio kilos hinkarna som hade anlänt under en av de där sommardagarna, troligen från Sverige.  Ingen fick äta varken hjortron eller hjortronsylt men ni vet ju hur det är. Det förbjudna smakar bättre än någonting annat. Jag slevade i mig och njöt medan Affe var ute på stan och gjorde ärenden. Brottet är preskriberat sedan länge. Jag var inte den enda i personalen som gillade hjortron 😉Småtjuvar var vi mera eller mindre allihopa vad gäller just det guldet. 

En dag fick jag sällskap av en rödhårig okänd man. Än i denna dag vet jag inte vem han var, troligen en  försäljare från fastlandet. Där satt vi, på varsin upp- och nedvänd hink och åt hjortronsylt, den rödhåriga karln och jag .Kanske han bara hade kommit rakt in från gatan utanför? Vad vet jag? Jag kunde ju inte fråga någon annan, då hade jag ju avslöjat mig själv.  

Nå, hjortronen hade sin tid, en väldigt kort tid, sen blev det inte mera hjortron förrän flera år senare, då jag upplevde en slags Déjà vu men dit kommer jag så småningom...då hamnade jag också i en stor kyl med en karl och hjortron som den gemensamma nämnaren. Sånt är livet! 😂

Minns jag något mera? Jag har tänkt hela huvudet runt men tydligen blev hjärnan proppad av hjortron då och jag har förträngt det mesta från den sommaren, annat än att jag en dag tillsammans med Affe avslutade dagen när alla andra hade gått hem. Affe bad mig låsa ytterdörren och jag gick för att göra det. En mörk man, en afrikan, (en neger som man  fick säga på den tiden), kom för att handla...

Jag försökte på stapplande skolengelska berätta för honom att det var stängt..(jisses amalia på den tiden såg man bara färgade människor på film, inte i verkliga livet.) Jag fick tunghäfta och så stod den tjusiga färgstarka mannen där och skrattade glatt åt mig och frågade mig på perfekt svenska vart han kunde gå istället. Vilka fördomar man hade på den tiden...Jag tar mig för pannan..

Jag kan samtidigt berätta om hur livet på en liten ö i havet kunde se ut när ryktet (djungeltelegrafen)  gick att denna man hade stigit i land på vår lilla ö. Min goda vän Maggie berättade om hur det gick till hemma i hennes by. Alla i byn slängde sig in i hennes pappas buss och for till stan för att se på den främmande fågeln. Oj, så Maggie och jag har skrattat åt oss själva i efterhand.  De fick aldrig syn på honom men jag kunde kontra med att det hade jag gjort, jag hade till och med pratat med honom. Det gäller att vara på rätt plats i livet när det händer något spännande. Haha..

Nej, det fanns ingenting rasistiskt i detta, det var pur och ren och väldigt snäll nyfikenhet att få vara med om någon som var annorlunda, inget mera än så. Jag var stolt som en höna för att jag hade fått vara med om honom som alla talade om. Så är det när stora världen knackar på den lilla världen. Så var det då, nu har allt tack och lov blivit mera gränslöst.

 

Den sommaren var jag också en s.k. lillvärdinna på ett konfirmationsläger i Saltvik. Jag hade själv konfirmerats under våren och av någon anledning, en sökande anledning kanske ?, så fick jag vara  lillvärdinna på skriftskolelägret tillsammans med en annan tonårstjej. Jag hade en pojkvän från Saltvik och jag gissar att det var en av orsakerna till att jag hoppade på det tåget. Den andra var det här med kristendomen. Men det får nog bli ett eget inlägg någon gång när andan faller på. Det var hur som helst ett oavlönat sommarjobb detta med lägret. Lärorikt, ja, väldigt lärorikt på många olika plan. Faktum är att jag nog aldrig har haft det riktigt tråkigt i mitt liv, det inser jag nu. Det har varit rena rama swingfestivalen från början och ända tills nu ...Ja, festivalen är i full gång hela tiden. 

I det här läget var jag 16 år gammal och efter lägret den sommaren var tanken att jag skulle börja gymnasiet. Hur det gick med den saken tar jag nästa gång. Kanske om en vecka, är osäker på den saken i skrivande stund, annars om två veckor. 

                                                      Karin Eklund, Funchal, Madeira