Främmande...
 |
| Elin och Elina |
är det förstås att se rådjur i snön här.
Det finns nämligen varken det ena eller andra av den sorten här på ön i Atlanten.
Snö ibland högt uppe bland topparna, men sällan..
Rådjur aldrig men när vi bodde på Åland var rådjuren vårt ständiga besök.
Under vintern varje dag flera gånger om
Jag är så glad för att jag har fått vara med om dem och på så nära håll som på vår tomt framför våra ögon. Ja, jag vet...men inte alls för min del. De var inte jobbiga alls. Jag njöt av dem alla dagar..
de kände sig trygga med oss, hos oss, vi trivdes tillsammans. Nej, de åt inte någonting i trädgården när vi var hemma. Reste vi hit till Madeira, så hjälpte de till lite grann med att hålla "bergenian " i skick.
mat i till dem, så visste de att maten var serverad. Några minuter senare var matgästerna samlade
"Vår " fina Tajger längst till höger..
Lite komik finns det inblandat i detta med mitt slag mot hinkbotten som de tog som den signal det var om att maten var serverad. Grannen, 250 meter längre västerut, gick ut på sin gård med kastrullock och slog ihop dem för att skrämma iväg rådjuren, men det blev helt fel...de kom dit istället.
I tron att maten var serverad. Vi skrattade åt det tillsammans senare när vi förstod varför det fick motsatt effekt.
Givetvis så var de vaksamma, alltid vaktade någon lite extra,
höll ögonen på trafiken och på människorna som gick förbi på vägen nedanför oss.
Rådjuren åt dem gärna...
Rubriken främmande?
Min vän Christel och jag diskuterade ordet främmande härom dagen.
Så sade man, för inte allt för längesen när man frågade om det var ok
att komma över till någon för att hälsa på .
"Nej, inte nu för vi har främmande" hette det ibland och då kunde främmandet vara nära släkt,
vara vänner osv men främmande i den meningen att man hade gäster.
Säger man överhuvudtaget så nu för tiden? Att man har främmande?
hem till oss...
Tre skärfläckor står nu på vår bänk i matrummet och tittar ner på den söta lilla kattungen som fick
sällskap i lådan av en liten gullig mus.
Vi njuter för fulla muggar av det fina tovade konsthantverket.
Vi gav oss själva de här fina skapelserna till julklapp i år.
Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
ja, den ena ville att de skulle komma, den andra att de inte skulle göra det.
För vår del var det lyx att ha dem så nära.
Tack och tack detsamma!
Margaretha
Ja, det där med främmande, det har vi väl nästan aldrig. Dumt uttryck. Nästan alla som kommer in i ens hus, det är ju vänner och bekanta.
Vi har rådjur ganska ofta i vår trädgård. Lite tråkigt närd e äter av växter på sommaren. annars är de välkomna. Tror att d et var ett lodjur som lurade vid vägkanten idag, då vi körde hem från Värnamo. Har bara sett ett sådant djur en gång tidigare. Såd et är ganska främmande. Kram
Så roligt säger jag i min tur att du känner till Lisette. Hon gör så fina saker. Allt är väl med henne i alla fall. Uffe har kontakt med henne nu och då.
ja, de är fina fåglarna och katten är också en favorit, som vi faktiskt har döpt till Lisette..musen heter Mian.
Ja, så är det ju, det är vänner, släkt som kommer in...men främmande sade man tidigare.
Vi hade det bra med rådjuren också på sommaren, de åt inget i trädgården så länge gammelbocken Tajger levde och han blev gammal, självdog. Det var nästan som att vi hade en deal.
Vi matade höst, vinter och vår..sen drog de iväg och åt på andra ställen men låg nog ofta i trädgården nattetid.
Lodjur är rätt skygga av sig. Vi hade också sådana i vår närhet en såg dem aldrig..bara deras spår men aldrig i vår trädgård. Kram
Min bästis Yvonne har också rådjur i sin trädgård. Hon är inte så värst förtjust i dom, då de älskar äta upp en massa blommor hon sådd. Så nu lägger hon över hönsnät...
rådjur är gott. Rådjursstek, sadel är rena läckerheterna. Svartvinbärsgelé till ojojoj...
Naturligtvis så är det inte roligt om de kommer in i trädgården och äter upp det man har sått och odlat. Det gick bra för oss...men vi matade dem på ett annat ställe och det bidrog säkert till de lät bli att äta det vi odlade.
du ser katten eller hur? En liten Lisette med musen Mian. Så ljuvliga...där bland de långbenta.
Vilken ljuvlig julklapp ni har köpt till er! Väldigt fina fåglar och söt kattunge!
Kram!
ja, det är väldigt vackra djur, väldigt individuella också, personliga och sociala. Vi köpte renfoder åt dem, hel-vete och så gammalt bröd, äppel etc..
viltvård kallas det.
Ja, vår julklapp är jättefin.
Kram!
Vilka ljuvliga varelser som flyttat in på bänken! Verkligen jättefina som jag förstår ni njuter av. Och nu har ni en pälskling också :D
Kram och en glad lucia!
tack och lov så är det så för de flesta i dagsläget. Främmande är förlegat men så sade man som sagt inte för alltför längesen. Både på Åland och i Skåne, verkar det som.
Ja, de är ljuvliga de där ulliga varelserna, så välgjorda och så exakta. Nu har vi en pälskling vi också 🤗
Kram till dig också lucian i Orique!
Mina föräldrar tog också emot för fritt vivre tillresande predikanter, så gjorde alla församlingsmedlemmar. Men dessa räknades inte till främmat. Så hade vi hyresgäst/er (en eller två) uppepå andra våning. Så gjorde man.
Oj, nu fick du igång mig.
Rådjur har jag mött väldigt många på min färd till jobbet, när vi bodde långt ute på landet.
Någon av finsk börd sa till mig på tal om min kamp med den trasiga axeln, att jag har finsk sisu. Du kanske förstår. Barnen säger att jag är enveten som synden. Haha.
Trevlig lucia och kram!
ja, just det. Främmat sade man på landsbygden även på Åland. Främmande i stan. Det var vanligt och det handlade inte om okända gäster, bara någon som inte hörde till hushållet annars.
Så kul att du minns till Gerd, för visst, det var inte bara vid matbordet det fanns plats, det fanns alltid en säng också om så behövdes, madrasser på golvet etc...nu fick du igång mig i din tur.
Ja, du har finsk sisu...det är lite mera än vanlig envetenhet, men sådan är bra när den verkligen gör skillnad. Lycka till!
Tack detsamma med varm kram!
Det var ju då jag tyckte att ditt liv var som en Disneyfilm.
Ni bodde ju så att ni så fint kunde mata dem. Jag har en granne, min allra närmsta, och hon matar hjortarna här. Jag gillar inte det riktigt, tycker inte hon borde eftersom vi bor i en förort. Men på landet är det ju lite annat, min mormor matade också rådjuren.
Varje kväll kommer hjortarna till grannen, säkert 7 på rad. Det är ju lite kul att se förstås. Jag vet att hon även matar rävarna. Älskar rävar, men jag vet inte om det är rätt av henne att göra det hon gör. Vi får ju hit tvättbjörnar också, och möss. Och kråkor och korpar. Kanske råttor också, men jag har aldrig sett ngn sådan i grannskapet.
På landet är det ju annat såklart. Jag tycker det är fint att du matade dem där, och att de visste att de skulle få mat. De ser så välmående ut också, Pettasrådjuren.
Älskar era skärfläckor på bänken. Vilket vackert hantverk.
Främmande minns jag att vi använde förr hemma. Men sen tror jag att man lika ofta sa gäster. Här märker jag att det är mina svenska kompisar från Norrland som använder ordet.
Jag säger det aldrig.
Luciakramar till dig idag från mig!!
för vår del handlade det också om s.k. viltvård. Som jägare så skjuter man inte bara av rådjursstammar eller vad det handlar om; man sköter om djuren när det inte är jakttider också. Det är viktigt att de är i gott skick, att de mår bra så att inte onödiga sjukdomar tar sig in stammarna. Men givetvis "våra" rådjur ville vi inte skjuta, de var ju våra vänner.
Jag förstår dig väl vad gäller din grannes matande. I och för sig så håller hon djuren borta från trädgårdarna runt omkring men även jag tänker som du, en förort är en förort...där måste man ta hänsyn på ett annat sätt. Vi bodde i skogen och det är en stor skillnad, bodde för oss själva. Och visst drar det råttor till sig, så gjorde det hos oss också under fågelbrädet..vissa år, inte alla år. Inget är svart och vitt.
Skärfläckorna är så vackra! Hon är så skicklig Lisette Friberg.
Främmande börjar verkligen kännas främmande att använda
Luciakramar till dig från mig också!
ja, främand har jag också hört men då i Österbotten.
Vieras, javisst där har vi främmande igen.
Skärfläckan finns på Åland, jag har sett den i Geta någon gång och nu här då förstås på vår bänk. Den sista tonen kanske är utdragen? Ja, gudarna ska veta men diktaren tar sig toner på sitt eget sätt, gissar jag. Ja, en väldigt vacker sång, jag kanske sjunger den för våra skärfläckor när jag känner för det.