Hoppa på tåget/ 43/ Böna

En mamma och andra kunder i affären bönade och bad den där ungen som låg på magen, mitt på golvet i mjölkbutiken på Köpmansgatan i Mariehamn, att sluta skrika och att inte vara ledsen. Ungen viftade med armar och ben, hon grät-skrek så tårarna sprättade vida omkring för att hon inte fick den största chokladasken som stod högst uppe på hyllan över bröddisken. Just den där asken med ett vackert vinterlandskap på, så typiskt för Finland och som det stod Fazer på, den ville hon ha, den skulle hon ha!  

                                                                 

Mitt i all denna dramatik, så kom herr Svahnström in i butiken, han med den snygga yllerocken och alltid med hatt på det vackra vita håret, samt en fin spatserkäpp i höger hand. Han gick raka vägen fram till ungen som låg på golvet och skrek. Med svung 💥 slog han ner käppen som hade en beige gummifot, mitt framför näsan på henne och sade "HU, unge! Upp med dig!"

Där gällde ingen som helst bön även om hon hade bönat om det.  Ungen, runt fyra år, stod på fötter innan hon ens hann blinka och faktum är att hon aldrig någonsin sedan dess har legat på golvet någonstans, viftat, skrikit, krävt eller bönat om varken det ena eller andra på samma sätt.

Det blev en läxa för livet, något hon aldrig glömmer. En gränssättning som satte sig ordentligt och som har suttit sedan dess. Mamman och de andra tackade  herr Svahnström så innerligt för hjälpen med den där besvärliga varelsen på golvet 😂

Ja, ni förstår väl vem den ungen var? 😉 Jag minns än i denna dag hur gummifoten på käppen såg ut och hur det lät när käppen slogs ner mitt framför näsan på mig. På den tiden fostrade man varandras barn, ingen tog illa vid sig vid det annat än eventuellt barnen då. 

Kaffebönor

Att jag ett tiotal år senare låg på samma golv bakom en disk tillsammans med Annea och vi höll på att skratta ihjäl oss, kramandes varandra, frustandes, är en annan femma.  Men den gången låg jag/vi där av helt andra orsaker än en chokladask,  sommarjobbande tonåringar som vi var och det  handlade inte alls om att böna och be om något annat än att möjligen inte spricka av återhållet skratt.😂. 

Orsaken, tja, ett fall från en hög stege rakt ner i en stor, över två meter hög låda med papperssopor i. Chefens fötter som stack upp över kanten på den, svordomar som hördes längre ner i lådan och så vidare när vi, Annea och jag,  med gemensamma krafter hjälpte henne upp ur lådan. Vi ståendes på varsin stege.  Det var för dråpligt.  

Ibland behövs det inte mycket för tonårsflickor att få skratt-fnatt. Jodå, chefen G. klarade sig hur bra som helst men riktigt glad var hon inte på oss som låg på golvet bakom godisdisken, när hon måste ta hand om kunderna ensam. Vi klarade helt enkelt inte av den saken, vi fnissande, höll fortfarande på att spricka. Hennes bön var att vi skulle flyga och fara så långt vägen räckte, det såg vi tydligt på hennes blickar.  Hon var arg på oss en hel vecka efteråt. Tur att hon inte kunde påverka våra låga löner.

Annea och jag skrattade åt det många gånger senare i livet när vi träffades igen, jag liggandes på hennes behandlingsbord och hon som kinesiologen som tog hand om mig. Ett skratt förlänger livet sägs det och jag tror på det. Åtminstone så blir livet roligare att leva. Åter kramade vi om varandra , jag med Annea liggandes tvärs över mig, hysteriskt skrattande innan vi tog tag i själva orsaken till att jag besökte henne. Härliga minnen! 

Det här var den nostalgiska avdelningen  för dagen.

                                                                ******************

Nu till NU-tid. 

    Den smög sig upp längs terrassen. Så nära, så nära och så skickligt. 

    Jag höll andan. Givetvis så gick det bra. De kan det där, chaufförerna, jag kunde andas ut. 

    Terrassen klarade sig. 

  

Bönsyrsan ser ut som om den snart tar sats och hoppar...

Jag tyckte att jag kände igen rörelserna....

Ja, jag vet att det är en aning långsökt men faktum är att jag spontant tänkte på en bönsyrsa för en lördag sedan, när jag fick se betongpumpsbilen parkera här hos RIM på andra sidan av gränden

(klicka på RIM, så får ni se hur det kommer att se ut längre fram och vad det kostar . Nej jag har ingen provision, jag vill bara ha trevliga grannar, egoistisk som jag är)  

Det kan väl vem som helst se att det finns likheter mellan betongpumpsbilen ( heter det så förresten?) och bönsyrsan. Stödbenen är utsatta på dem båda, färgerna njaaa.....men vad då? 

Lite fantasi har ni väl? 😉

De rör sig väldigt lika också, långsamt och metodiskt, svänger och vrider sig mycket kontrollerat och smidigt, både bönsyrsan och betongpumpsbilen. För min del är det inget som helst problem att se likheten . Betongpumpsbilen har blivit döpt till Bönsyrsan nu, bara så ni vet. 😊 Snart kommer Bönsyrsan på besök igen, jag vet det. 

Bönsyrsan, den riktiga, träffade jag på Rhodos i september 2016. Hon, jag tror att det var en hon ,fanns ofta på väggen vid dörren till vårt hotellrum. Jag fick alltid en känsla av att bli noggrant mätt från topp till tå -"månne hon duger att äta den där varelsen?". 

Bönsyrsan är ett riktigt rovdjur men jag behövde inte böna om nåd.

Även en bönsyrsa har sina begränsningar. Tack och lov! 

Ibland är storleken faktiskt avgörande....

Men hon som var en "besvärlig" unge en gång, har också odlat bönor för att hon gillar alla typer av bönor. Bönor hör till här hos oss, nästan dagligen. 

Faktum är att det fanns bönor överallt i de trädgårdsland hon en gång hade. Hon har även funderat på att ha bönor på terrassen här men ja, det har bara blivit funderingar. Det är så mycket enklare att gå till vilken liten Horta/ Frutaria  som helst och köpa så mycket som det behövs..

En golfbana anlades för bondbönor ( fava) och gröna bönor (feijão verde) 

Rådlös är brödlös som det heter. En familjemedlem var golfare på den tiden och ibland blev golfklubborna ratade av någon okänd anledning och då fick jag dem. Perfekt! 

    Praktiska är golfklubbor som duger till så mycket annat än att spela golf med

                        Efter ett tag såg man inte klubborna men de gjorde sin nytta där i all grönska. 

 Jag kan lugnt påstå att vi blev bönhörda för vi fick mycket bönor varje odlingssäsong. De räckte hela året om tills det var dags att så bönor på nytt igen. 

    Jag älskar bondbönor, här kallar man dem fava . Skalen i bunken bredvid gick till komposten...

     

Bönor på förvällning inför mjölksyrejäsningen som väntade, det osaltade bönvattnet blev alltid extra gödsel för växter i krukor på trappan. 

Givetvis, jag är som de flesta andra människor. Jag ber någon bön jag också nu och då, när jag känner att jag behöver det . Rätt så ofta faktiskt för att vara helt ärlig. 

Ibland måste jag be om ursäkt också, kanske inte direkt böna om en sådan men att be snällt är ingen sak för min del. Jag gör bort mig jag också. Konstigt nog🤔😏😉

Så här långt idag, jag har många olika böna-tankar som jag kunde ha tagit med i inlägget men det får vara en måtta med allt. Nu gör jag avbön och stannar min tågresa för idag.

Så här ser fortsättningen ut i Hoppa på tåget-temat: 

                       02 dec       Lampa

                       09 dec       Fönster

                       16 dec       Detaljer

                       23 dec       Minne

                       30 dec       Resumé och så stannar tåget. Temat blir nedlagt. 

De som också brukar vara med nu och då eller alltid har jag länkat till här nedan: 

Anki,  Anna i Portugal, Carita,  Karin, Ordodlaren, Paula, Stefan, Znogge, Åke, Åsa

En skön lördag önskar jag er alla !

                                                        Karin Eklund, Funchal, Madeira