Ett aha! & nostalgi
Givetvis så handlar det om andra sidan igen, våra bygg-grannar. (RIM) Jag har ju varit med från "första spadtaget" och är fortfarande med varje dag.
Jag minns skeendena, vad som hände där, när det där blev till, när det spikades där, där det spikade inte finns längre, vem som spikade, väderlek, stämning, hur jag själv kände det då.. Jag lever med och jag lever i , är en del av allt känns det som, är engagerad.
Försök låta bli att vara det den som kan när man har allt detta "fina" framför ögonen varje dag från morgon till kväll, ja även nattetid. Men då är jag ensam om det för det mesta när jag går ut på terrassen för att titta på stjärnorna. Ja, här ser man också Plejaderna, Karlavagnen och alla de andra..
 |
| Rätt många olika hus fastnar på min kameralins när jag är ute på mina snabba små kvällsvandringar |
Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av hus. Varför vet jag inte men så är det. Kanske för att pappa körde ut virke till olika byggen på landsbygden när jag var barn? Jag fick vara med honom ibland och agera grind-öppnare. Som en jojo åkte jag upp och ner, ut och in i den stora lastbilen, öppnade grindar, stängde grindar när bilen var på rätt sida om dem. Grindarna fanns för att inte kor och får skulle ta sig ut i det fria. På vissa ställen kunde det finnas upp till sju grindar. Då är det bra att ha en liten dotter med sig. Någon som han kallade till Kajsa Kavat. Någon grindslant fick jag aldrig. Jag var nöjd ändå.
 |
I vår närhet här finns detta "vackra" hus, Quinta Nora, snart ett minne blott. Jodå, ni ser rätt, RIMs bygge syns till vänster i bild och så lyftkranen förstås. Fotot tog jag den 30 juli i år. Snart byggs det nytt här också. Vi får nära till Continente, har jag förstått. Hmmm, jag går nog till Sopronto, Minimercado Brasileira också, som vanligt. Mitt favorithål i väggen en bit högre upp i stan. Jag gillar närbutiken där ortsbefolkningen finns. Där lär jag mig portugisiska, där finns värmen, närheten och många varor från Madeira. De håller ordning på mig, både butiksägaren, de anställda och de andra kunderna. Jag blir rättad om jag säger fel och får inte köpa någonting innan jag har sagt det rätt på portugisiska. Om jag gillar det? Hur mycket som helst. 😊 De talar enbart portugisiska med mig, inte ett ord engelska och har lätt till skratt och med glimten i ögonen. Jag stortrivs. |
Ni skulle ha sett mina skolböcker!
Jag hängde bra med i skolan, läste det som skulle läsas, lyssnade på mina lärare och under tiden ritade jag hus i i skolböckerna, i marginalerna. Ibland blommor, rankor och stora träd men för det mesta hus. I olika vinklar, med skorsten, utan skorsten, med många olika typer av fönster, trappor, verandor, altaner, balkonger, vinklar och vrår och med stora träd i omgivningen osv. Ibland en sjö bredvid med en brygga där en liten båt låg och guppade. Alltid i västerläge...av någon underlig anledning.
Jodå, jag fick tillsägelse av mina lärare; "Karin, andra ska ha dina böcker efter dig, du kan inte rita hus överallt!" Men det kunde jag ju, bevisligen..😏
Synd att jag inte har några böcker kvar att visa er. De var smockfulla av teckningar, ritningar. Vanliga hus, runda hus, höga hus med torn och tinnar. Jag gissar att jag tänkte bättre när jag ritade. Inbillar jag mig i alla fall. Eller så tänkte jag inte alls
 |
| Från min barndomsgård i Mariehamn, där jag sprang upp för trappan otaliga gånger från det jag var 1 år tills jag blev 19 år. Då lämnade jag föräldrahemmet .Huset/husena finns inte kvar längre, nya modernare har tagit plats . Tack och lov. Båda husen byggdes i rask takt enligt amerikansk modell. Isolering? Nada, bara lite sågspån här och där i väggarna som "satte sig". När temperaturen kröp ner mot 30 grader minus utomhus, så var det så lagom roligt att bo där men många roliga minnen har det också fastnat ..som jag återkommer till |
 |
| Så elegant var inte vår telefon men lite ditåt i varje fall. Bakelit säger väl allt? |
Likadant var det när jag pratade i telefonen, ni kanske minns de där stationära, svarta tunga pjäserna? Hade jag haft en sån nu så skulle jag slå den i huvudet på Putin. Ok, det behövs många sådana till många som borde få en i huvudet.
Vårt telefonnummer var 12367, det sitter som berget än i denna dag. Medan pratet gick med någon skolkompis, så ritade jag hus och blommor så det stod härliga till på blocket som skulle användas till minnesanteckningar, telefonnumror etc.
 |
| En bit härifrån till oss. Bombeiros |
Pappa var frivillig brandkårist och plutonchef. Anteckningsblocket skulle finnas där om det hände något och det gjorde det rätt ofta. Vid en uttryckning gick trådarna varma, från mun till mun, via telefonen. Alla hade sina speciella personer de skulle ringa vidare till när brandchefen hade larmat. Bertil hette han för den delen. Där och där brinner det, iväg iväg! Hoppa på ettans brandbil, kunde det låta, den kommer just fram till bussplan...eller ta trean, den kommer längs Ålandsvägen om tio minuter.
På vårt anteckningsblock fanns det många olika typer av hus mellan alla brandkåristers telefonnumror. Kan ni tänka er? Hur det nu kunde komma sig? Och så blommade det både här och där. Jodå, jag tog också emot larm och förmedlade vidare när pappa och en av mina äldre bröder klädde på sig för utryckning, väldigt ofta i jultid, då stearinljus och nylongardiner i otäta fönster ställde till det.
Hos familjen Sommarström ( min familj) luktade det ofta släckta bränder i hallen, då pappa och min bror Krister kom hem från släckningsarbetena. De fick inte komma längre in än så innan mamma stod där och beordrade dem att klä av sig nakna och sen direkt ner till bastun. Kläderna åkte ut på balkongen innan de blev tvättade. Hårda puckar för trötta brandmän!
På anteckningsblocket med alla numror och hus, slog det upp några eldslågor också, husen brann, jag levde med, ibland stod en brandman där med en spruta. Till och med min penna glödde😄
Pappa suckade. Sen fick jag renskriva anteckningarna igen. Då suckade jag. Men snart hade jag mina hus där igen, hjulet är runt, det rullade på hela tiden i samma banor.
Och vet ni vad, jag fungerar nog likadant ännu, bara att nu använder jag bloggen som nödvändig ventilation medan jag läser läxor, nu har jag ett husbygge på gång på andra sidan gränden, jag tar foton och lägger dem i "marginalen" här på min sida av gränden. Mitt i allt fick jag ordning på uppsatsen som min hjärna jobbar med lite på sidan om medan jag minns annat. Att jämföra Madeira med Åland på portugisiska med högst hundra ord är knepigt, men pertence och conhecida sitter där det ska sitta nu. 😉
Det måste nog till ett några hus-inlägg ännu medan jag lär mig portugisiska. Tror jag. Jag samlar på hus, har många fotografier..oj, oj, oj..
Så kan det bli ibland när ett barackpaket kommer flygandes förbi våra fönster. Hjärnan sätter fart...de små grå börjar mala. Hos mig mal de på sitt speciella sätt.
Karin Eklund, Funchal, Madeira.
Kommentarer
Intressant att läsa om din uppväxt. Undrar om man kunde rädda några byggnader med det systemet. Otroligt! Funderar på hur brandkåren funderade hos oss på femtio-sextiotal. Har ingen aning!
Borde kunna gå att få reda på.
Gamla övergivna hur, det är sorgligt att se. Finns några vackra i vår omgivning.
God måndag!
ja, det mest märkliga kan sätta igång de grå ..och när jag är på det humöret så tar jag till pennan.
Jag är uppväxt med brandkåren, Mariehamn var litet, är det fortfarande, alla kände varandra och djungeltelegrafen fungerade utmärkt på den tiden.
Säkert har någon dokumenterat hur brandkåren fungerade även hos er.
Ja, det är vemodigt att se gamla hus stå och förfalla, bra mycket bättre då att någonting annat kommer istället. Helst skulle allt renoveras och se ut som det en gång såg ut men sånt kostar extra mycket och tiden är inte sådan.
God och glad måndag! Kram!
Minns också mitt barndoms telefonnummer 13152. Kul med en nostalgitripp och jag tycker det är bra att de som jobbar i hålet i väggen kräver portugisiska av dig, underbart när de tar sig tid till att hålla ordning på dig. Kram!
Lycka nu till med att fortsätta "bygga" upp dina kunskaper i portugisiska.
det är sååå vackert. Men vi har fått veta att det ska bli ett stort Continente med tiden, att stället är sålt. Quinta Nora fanns även på den här sidan då det begav sig men sedan drog man Avenida Santiago Menor och allt skingrades .
De kan inte prata engelska ens och det är jättebra, jag vill ju klara av portugisiskan. Många roligheter har det medfört förstås. Jag har kommit hem med helt annat än jag hade tänkt det från början, haha..
Kram!
Vilka minnen ditt inlägg väckte. Jag minns fortfarande min familjs tidigare telefonnummer, och numret till min barndomsbästis.
Det där med att rita i skolböcker hade jag en kompis som ägnade sig åt. En drottning på omslaget till historiaboken fick limegrön ögonskugga minns jag.
exakt, lite åt det hållet är det märkligt nog med tanke på mina egna husdrömmar.
Oj, nu väckte du minnen hos mig i din tur. Lego, ja, jisses amalia. Nog har jag byggt alltid. Istället för arkitekt blev det mycket annat,handel,ekonomi, pedagog, konsthantverkare och en del annat till, samt sist och slutligen entreprenör med många aktiviteter på gång.
Problemet med mig är att jag är intresserad av det mesta.
Det var frivillig brandkår som gällde på den tiden. Nu är det annorlunda.
Tack! :)
ja, de är verkligen goa i ordets rätta bemärkelse, hjälper mig så gärna och i all synnerhet nu när de vet att jag verkligen vill lära mig portugisiska. Språket är svårt så jag behöver mycket hjälp ännu.
Jag är en sifferoman, finns ett sånt ord? Jag har väldigt lätt för siffror och att komma ihåg dem. Minns alla mina telefonnummer genom livet. Varför kan man undra och till vilken nytta, men men..haha..
Hjärnan är ett märkligt instrument.
Ja, jag är nog inte ensam om att ha ritat i skolböcker, jag vet att det är många som gör det och har gjort det. Skulle vara roligt att veta varför men gör sånt. En psykolog kanske måste till)
oj, så glad jag blir att få läsa det här. Men jag har ju själv märkt att jag plötsligt får ordning på det mesta när jag "klottrar". Tack för din kunskap i ämnet. Jag gillar dina kilometerlånga kommentarer men förstår att du har mycket annat att stå i. Det känns trösterikt att det är s.k. normalt.
Skoj att höra att du också "kluddade" som man säger. Det gjorde jag också, men inte nu längre. Jag kluddade inga hus men väl kvadrater, trianglar och rektanglar. Aldrig nåt runt, utan allt hade kanter. Rätt roligt egentligen.
Arkitektur har jag alltid gillat, men i och med mitt jobb på Svensk Byggtjänst blev jag barnsligt förtjust i allt från armeringsjärn till byggkranar:-)
tack för att du tycker om mina minnen. Min barndom var fin och lycklig även om det fanns malört i den bägaren också liksom hos de flesta.
Det är första gången jag har varit med om ett bygge så nära som nu. Men jag är glad att jag får uppleva det med allt vad det innebär.
Förstår nu , efter psykologutläggandet från Märtha att det finns människor som fungerar som jag gör, som kluddar, ritar och har sig för att kunna hålla koncentrationen på det som den ska hållas på. Jag har ett par vänner till som fungerar så...Tydligen hör du till den skaran också. Vi är kanske riktigt många när det kommer till kritan, men enligt Märtha är vi nog bara en del.
Jag ritade runda hus också...lite kul är det egentligen, att hus blev mitt gebit, en annan kvinnlig vän höll sig till kvinnoporträtt..
Nej, arkitekt eller byggmästare har jag nog aldrig tänkt mig att bli, det räcker gott och väl med att jag ritar hus för att hålla koncentrationen på annat. Jag har flera andra områden som är mina. Men liksom du ser jag skönheten i allt runt byggen. Vi är nog nördar på ett märkligt sätt. Tror jag.
jag var som du, satt och kluddade i marginalerna så det stod härliga till. Mest blomrankor och "modeller" i snygga kläder, tror jag.
Karin, arkitekt hade du nog kunnat bli! Du har ju verkligen ett stort intresse för hus.
Minns också telefonnummer, vårt eget, min mormors, kompisarnas från förr.
Men idag kan jag typ tre nummer i huvudet, mitt eget, Peters och Karolinas ... Resten, inte ens susning ... allt ligger ju redan automatiskt i mobilen.
JADU, den killen på första bilden är verkligen huvudlös. Passar perfekt inga på Halloween!
Kramar från mig till din (idag) regniga ö!
Att inte du blev arkitekt?
Ha en fin kväll, här har regnet vräkt ner hela dagen och de hotar med att det ska övergå till snöfall om några timmar.... Imorgon måste jag sätta ut snökäpparna som visar vart muren går.
Ja, jag vet att du är en sucker, nostalgisk som få och jag gillar det förstås. Det är ju inget som helst fel i det.
Det var frivilliga brandmän, på den tiden var brandkåren frivillig, numera har killarna som är anställda ordentlig lön och utbildning. Visst gick de kurser på den tiden också, rökdykarutbildningar etc. men nu är det annorlunda. Röklukten var en sak men kombinerat med vatten, uuusch. Jag förstår att mamma krävde att de genast skulle gå i bastun och att kläderna kastades ut på balkongen innan de rengjordes.
Jag har nog aldrig ens tänkt tanken på att utbilda mig till arkitekt, aldrig. Intresset finns men på ett annat plan..
Kanske för att jag redan har andra utbildningar i bagaget. Tror att man kan bli vad som helst egentligen om man sätter sig på den.
Idag är telefonnumrorna så mycket längre än då. 12367, 15083, 32634..så var mina numror medan de fortfarande var korta, sen blev det mobila telefoner. Ok, jag kommer ihåg dem också, haha. Knäppt eller hur.
Lite spökligt måste jag ju få till det, en kväll som denna.
Kramar till dig med Annika, nu från en solig ö. Igen. Det växlar ..
tack! 🤍
Jag blev inte det, har aldrig ens tänkt tanken..märkligt nog med tanke på alla hus jag har ritat.
Oj, snökäpparna ut, nu har ni vinter där norrut. Här skiner solen igen. Ha det gott! Krama Busan !