När utomlands blir hemland nummer ett

Härom dagen fick jag en fråga om hur man kan lämna sina barn och barnbarn när man flyttar utomlands, så där som jag har gjort. Det var Femfemman som frågade.  Ordet man i det här sammanhanget är stort och mångsidigt och kan gälla så många med helt andra åsikter i frågan, men för min egen del vet jag hur jag har tänkt och tänker. 

Frågan har jag fått redan tidigare men nu dök den upp igen så kanske det är dags att försöka ge ett svar? Tack Anna-Lena för att du frågar, jag gillar det! Kram! 🤍

(Nu med facit i hand så blev det ett mycket långt inlägg. Jag gick igång, "pennan" glödde.  Hoppas vi får till en bra diskussion av det på något sätt!) 😊Vi har ju alla olika erfarenheter, olika åsikter om detta. Jag står för min fullt ut. 

En stor bukett med den vackra Kapamaryllisen Belas-Donas fick vi till vår två-årsdag här hemma på   Madeira. De goda grannarna Elsiebritth och René överlämnade den när de kom över för att fira dagen tillsammans med oss
*****

Jag har förstås tänkt till  en hel del på frågan efter det att jag fick den. Jag kommer säkert att tänka på den flera gånger om och hitta ännu flera svar men en tanke som föll mig spontant och naturligt är att jag som ö-bo i själ och hjärta, inte ens har förväntat mig att mina barn skulle stanna kvar på ön där jag bor eller bodde i det här fallet. 

För min del har det också varit väldigt viktigt från första början att mina två barn skulle utbilda sig och få ett yrke, kanske flera som de kan leva bra och självständigt på. Det finns inte skolor i den mån som man har i ett större land, på en liten ö i havet som Åland är. Alla som har ambitionen att gå längre i sina studier, att söka in till universitet och högskolor måste söka sig utomlands efter studentexamen. 

En vacker regnbåge sedd från land  i skärgårdskommunen Vårdö på Åland, horisonten lite på sniskan
😉 Förmodligen är skatten så tung där regnbågen visar att den finns så allt tyngs ner lite extra just då just där. Jag bestämmer mig för den förklaringen. Jag gillar den helt enkelt. Varför krångla till det ?

Det är bara så och en självklarhet är att när "barnen" blir så pass vuxna att de ska lämna skolan på Åland för vidare studier , så vet varje förälder att det blir en resa över havet antingen västerut  till Sverige/Norge eller österut i Finland, om inte ännu längre bort, beroende på ambitionerna, önskemålen och möjligheterna.

Samma sak gäller även här på den här ön i havet. Många är de madeirensare som studerar bl.a i Lissabon när de har tagit studenten här hemma på ön. Det uppstår en naturlig separation, en separation som kanske blir för livet. Alla återkommer inte till sina barndomsöar för att bo och leva där, de hittar andra vägar i livet att vandra, så blev det för mina barn. 

För egen del har jag alltid vinnlagt mig om att mina barn ska följa sina egna hjärtan och att de ska bli självständiga starka individer. Jag har verkligen pushat dem till det. Det har varit väldigt viktigt för mig att de ska kunna stå på egna ben, ta egna beslut utan alltför stort inflytande av mitt tyckande, min drivkraft.  Givetvis hade det varit fint att ha dem närmare mig många gånger än vad jag har haft dem rent fysiskt men mina barn har verkligen följt mitt råd.  

De har följt sina hjärtan, inte mitt, vilket är helt rätt enligt mitt förmenande, trots att jag har haft invändningar emellanåt men genast fått äta upp dem med "att mamma, du har alltid sagt att vi ska följa våra hjärtan". Så rätt så, så sant så. Mamman har tystnat och nickat gillande istället. 

De är vuxna människor nu, jag äger dem inte, jag har aldrig känt det så. Jodå, jag var också en riktig hönsmamma åt mina ägg och kycklingar när de var små, inte tu tal om annat. Men det var då, nu är nu och de har varit vuxna länge redan. Att det sedan bor en tigrinna i mig som skulle kunna gå över eld och vatten, ända in i döden för dem är en självklarhet. Om det skulle behövas så finns det ingen som helst tvekan...Ingen.

På väg ut i livet, storasyster och lillebror 

Dottern, Nann, har studerat i Sverige och på Malta, sonen, Jon, i Norge men också i Paris, i Egypten mfl ställen. Jag har bott på Åland under den tiden, där jag har haft mitt yrkesverksamma liv.  Att följa med barnen har inte funnits på kartan ens. Vi har haft en ständig och tät kontakt på det sättet som vi har haft möjlighet till och även besök har gjorts över haven. Givetvis. Det är egentligen ingen större skillnad på att bo på andra sidan Ålandshav eller Atlanten.

Förbindelser finns det att ta sig över från punkt A till B och vice versa, vilket vi också har gjort när det har funnits tillfälle till det. Då är glädjen och närvaron stor och många kramar fyller vi på varandra med för kommande tider. Vi fyller på förrådet, lagrar upp, det är fest från morgon till kväll med allt vad en intensiv närvaro kan bjuda på. Kvalitetstid när den är som allra bäst.

Mina barn bestämde sig för att lämna Åland redan i unga år. Av nödvändiga studieskäl men också för att de sedan har skaffat sig jobb på andra orter, bildat egna familjer etc.  Visst har det funnits dagar då jag mera än gärna hade tagit flyget över till dem för att kunna vara med barnbarnen när de var mindre, för att kunna hjälpa till men när jag själv har varit mitt i karriären och haft egna företag, jobb och politiska uppdrag mm som har slukat mig till hundra procent så fungerar det inte rent praktiskt. Inte ens om man har ett löne-jobb fungerar det.  Alla har sitt ansvar att ta för att vardagen ska fungera där man befinner sig. En enkel ekvation att rätta sig efter. Att kunna försörja sig är viktigt.  

Det är något som mina nu vuxna barn har varit helt medvetna om; de har tagit eget ansvar för att få sin vardag att fungera med sina familjer. De har själva tagit det avgörande steget bort , de har själva insett att de inte kan förvänta sig att få hjälp på samma sätt som när man bor nära varandra. De har ordnat sina liv efter bästa förmåga, samtidigt som de har blivit vuxna, starka och självständiga. Givetvis med mitt stöd men också från sin fars håll. Deras far och jag skilde oss för snart trettio år sedan men i och med det så har vi kunnat erbjuda flera vuxna runt dem istället. Han är också omgift och de tycker väldigt mycket om Irina🤍, liksom de tycker om Uffe.🤍 

När jag och Uffe tog beslutet att avsluta vårt företag och sälja allt vi hade på Åland för att flytta hit till Madeira, var både dottern och sonen de första att gratulera oss till beslutet att våga ta steget till ett nytt liv, en ny framtid. Visst upplever vi alla att det är långt emellan oss ibland, visst längtar vi efter den där riktiga kramen men å andra sidan har vi t.om bättre kontakt nu än när vi bodde närmare varandra och vi har ju möjlighet att träffas. Det går flyg alla dagar. Internet med allt vad det betyder i fråga om kontakt är rena underverket.  Faktum är att det tar ungefär lika lång tid med flyg att ta sig hit som det gjorde till Åland med färja.  Givetvis det var enklare, det var billigare men det är inte svårt att resa mellan Sverige, där barnen bor och Madeira där jag/vi bor. 

Jag tänker på hur många hade det tidigare, när familjemedlemmar drog iväg ut på de sju haven för att försörja sina familjer. De hade långt ifrån samma möjlighet till närhet som vi har i dagens läge. Min äventyrlige farfar kunde vara borta över ett år ibland, men inte tappade familjen bort varandra för den skull, även om det finns många dråpliga minnen från den tiden då min farmor tappade tålamodet och tog första bästa båt till Amerika för att söka upp farfar i den stora myrstacken och få honom med sig hem. Det gick lite si och så, men hon hittade honom efter ett år (kvinnor kan) och under den tiden blev min far till så jag får ju vara glad för att hon var en handlingskraftig kvinna...😊Tack saliga farmor för att du agerade som ett eget Internet! 💕Utan din insats hade jag förmodligen inte suttit här och skrivit..

Nej, farfar kunde inte leva utan att ha fartygsdäck under sina fötter, han seglade ombord ända tills segelfartygen knappt fanns längre. Som 73 åring gick han i land, segelmakaren...

                                                     ************

Det är en verklighet som jag har vuxit upp med, en verklighet som är många öbors verklighet. När barndomen är över väntar det vuxna livet med allt vad det innebär av eget ansvar för det egna livet utan att ha en tanke på att en mormor eller farmor ska skynda till och ta hand om barnbarnen om man har ett hav emellan sig. Missförstå mig inte, jag vill gärna vara med mina barnbarn men när livet är så här så  kan det inte bli en daglig närvarokontakt annat än via Internet och per telefon. Vi väljer våra liv och anpassar oss efter varandras val utan att tappa bort varandra. 

Vi har också valt att bli madeirabor för att Uffe behövde en annan temperatur att leva i än den vintriga kalla, efter att han fick sin stora stroke. Valet var enkelt. Madeira fanns redan i våra hjärtan. 

Barnbarnen har redan varit hit och vi hade jättefina dagar tillsammans. Alla fortsätter vi att träffa varandra. Flygen går hela tiden  Vi har kontakt, vi följer varandra var än vi är i världen. Vi har planer..

Jag vet inte om alla har lika långa känslospröt som jag har men både dottern och sonen har det, vi känner av varandra, vi har osynliga mycket starka broar mellan oss, broar som når överallt, broar som alltid finns där men som blir tydligare vissa stunder. Det behövs inte telefoner eller liknande, vi vet ändå. Ofta kan den känslan också bli en orsak till att vi tar ett kort samtal till varandra bara för att förvissa oss om att allt är som det ska vara, på grund av känslan som har givit sig tillkänna. Så har det alltid varit mellan mina barn och mig. Vi känner av varandra, tar kontakt i tanken, i känslan. Vi är aldrig ensamma. Vi har varandra. Ett slags mantra som vi brukar upprepa nu och då när vi har muntlig kontakt. 

Vi har bott här i bara två års tid nu och om livet vill så blir det många år ännu när vi har möjlighet att träffas. Barnen är medelålders nu, barnbarnen är i varierande ålder men vi har mycket bra kontakt med varandra. 

En  nybadad Wilhelm , med storebror Timothy i bakgrunden på den tiden då de hade "stuga"  på Åland.

"Mormor" kan du lära mig baka dina kanelbullar? frågade barnbarnet Wilhelm för ett tag sedan. Och visst kan jag det. Det kostar inget att prata kanelbullebakning via Telegram, Messenger, Skype etc...linjerna går heta här emellanåt. Barnbarnspojkarna ( det finns ett par flickor, Noemi och Nour, också) bakade bullar så det stod härliga till. Lika är det när dottern eller sonen ringer. Vi pratar, pratar, pratar. Ibland alla samtidigt i respektive familj.

Ibland måste en mammaröst till för att ge lite extra styrka, ett öra som har tid att lyssna och att ta in, att kanske kunna ge ett råd på vägen, torka mentala tårar. Är man äldst så har man en annan livserfarenhet, man har lärt sig att tackla livets puckar av varierande slag på ett helt annat sätt än när man var yngre. 

Men givetvis så blir jag också fostrad, får lära mig nya saker, andra synvinklar. Jag har kloka vuxna barn, härliga barnbarn, alla självständigt tänkande, de allra bästa vännerna, de vuxna med stor kunskap inom sina respektive yrkesområden.

Min farfar, som alltid sade "att vi är vänner för livet du och jag Karin.

Kan man vara bästa vän med sin förälder? Jag tycker att man kan vara det, jag vill inte att vuxna människor ska känna sig som barn, även om de är mina barn. Jag vill visa dem tillbörlig respekt, på samma sätt som de också visar mig respekt. Integriteten är viktig, respekten måste finnas. Sonen var bara ett litet knytt i världen när han berättade för mig att jag inte ägde honom. Vilket han i och för sig hade helt rätt i men jag kunde bestämma för honom så länge han var omyndig. Vi hade många långa diskussioner om den saken redan då och har det ännu nu när han själv har familj. Men inte alls på samma sätt längre utan numera i tankarna om att ha en tonårsdotter i familjen, som han har, med allt vad det innebär😉

Så har det alltid varit. Vi har varandra hur mycket som helst. Jag som mamma bär dem alltid i mitt hjärta, alltid. Det är en gränslös kärlek det handlar om, en kärlek som bär hur långt som helst, som avstånd och gränser inte kan ta knäcken på. Jag är långt borta från dem men ständigt närvarande ändå. 

Sedan är jag inte den som skriver mycket om familjen som så här på bloggen eller någon annanstans Familjen är väldigt privat för min del. Nu har jag skrivit massor helt plötsligt men ändå mera allmänt och några foton av barn och barnbarn ser ni sällan här på nätet. De vill ha det så och jag respekterar det, givetvis. Det är deras liv och deras beslut det handlar om.                                                   

Ja, precis så här är det, det går bra att flytta utomlands från barn och barnbarn. 

Vi gör alla på vårt sätt, vi är olika, men det betyder inte att man är sämre eller bättre än någon annan för att man tar steget ut och gör en helomvändning i livet. Livet jag har är mitt, livet mina barn har är deras. Respekten för varandras liv är stor. 

Vy från höjderna av Madeira, en vy som Timothy upplevde när han var här i början av året.

Så mycket mera än så här tänker jag inte orda om detta att vara långt borta från barn och barnbarn. Vi har våra liv, vi gör det vi kan för att vi alla ska må bra. 

Själv är jag mera levande än jag någonsin har varit och det uppskattas av dem som bor i fjärran land, de som älskar mig för att jag är den jag är och jag som älskar dem för vad de är. Vi är varandra ständigt närvarande, trots det geografiska avståndet. Det finns en kärlek över alla gränser. 

"Att våga är att förlora fotfästet för en sekund. 

 Att inte våga är att förlora sig själv"

 Sören Kirkegaard.

                                     

                                                          Karin Eklund, Funchal, Madeira.