En regnig måndag
så passar det bra att sätta sig ner vid datorn för att "städa" i bildarkivet.
 |
| Näten ligger gömda under snön |
Jag hittade vintern!
Årstiden som jag verkligen tycker mycket om, även om den numera finns i minnenas kvarter, men som jag så behändigt kan plocka fram när jag vill.
Vi såg spåren, då vi gick till isvidderna för att vittja våra nät som vi hade lagt ut för att hålla oss med färsk fisk. "En stor bock ", sade Uffe. Någon dag senare såg vi ett par andra spår som liksom dansade sig fram tillsammans med de större spåren i nysnön. De var mindre, mera feminina. De hade nyss gått samma väg som vi var på väg för att vandra.
Vår "kärlekshistoria" med Tajger och hans Elin började där, i slutet av november anno 2009.
 |
| Tajger en dag i mars-10 |
Vi matade skogens djur hemma på Skoltomten från höst till vår, ända tills de själva lät bli att besöka oss när det åter fanns tillräckligt med mat i naturen.
Vi såg vi dem på ett annat sätt men då mera på håll.
De hade sina legor i vår trädgård på sommaren, ofta i det stora örnbräkenbeståndet , ibland under flädern...
Men mat höll de sig själva med, våra växter i trädgården lät de bli att äta.
På något sätt kändes det som om vi hade en deal.
Vi matade dem på vintern och de lät våra växter vara ifred. Åtminstone så länge som Tajger var kungen i den senare stora rådjursflocken
och det var han i flera år.
Men till en början var det bara han och Elin...
Så kom våren, försommaren och en liten Elina föddes
I slutet av juli kunde vi se föräldrarna tillsammans med lilltösen i grannens åker nedanför oss.
Där lekte de med henne, där åt de, där sov de under kvällstid.
Vi kände att det var så idylliskt som det bara kunde vara.
Än så länge.
Jakttiden närmade sig, bocktiden allra först.
Men Tajger klarade sig med glatta livet i behåll.
Senare under åren som kom och gick ansågs han vara en väldigt bra avelsbock.
Jaktlaget ville inte skjuta bort honom.
Rådjursstammen skulle hållas stark.
Elin sparades också för att hon väntade nya killingar igen, givetvis, så är livets gång.
Elina var i farozonen men även hon klarade sig, kanske för att Elin inte släppte henne ur sikte alls.
Det där sista är mina spekulationer...
Vintern kom i slutet av november och vi höll andan. Än var det jakttider men det såg lovande ut....
Elina blev väl vaktad av Elin i alla lägen. När Elina åt stod Elin bredvid och vaktade, tittade åt alla håll och kanter.
Tajger gäckade jaktlaget...det var ett par år innan det bestämdes att han skulle sparas för kommande släktled. Han dök upp så där lägligt när jakten för året var slut och vi pustade lättade ut.
Då visade han sig fullt synlig igen. Ibland undrar jag om han spionerade på jägarna och jakthunden och visste var de hade sin gång. Antagligen...
Vi som befann oss på insidan huset hade fin utsikt så gott som dagligen.
De kom förstås för att äta och krafsade fram maten som låg under snön.
Så här långt idag! Jag kommer att visa flera bilder av rådjuren som "bodde" hemma hos oss på Skoltomten. Flocken blev stor med åren och vi fick uppleva väldigt mycket,
lära oss om hur sociala och familjekära de också är men också mycket mera.
Nästa vecka blir det ett nostalgi-inlägg om rådjuren hemma hos oss igen.
Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madeira.
Kommentarer
De är så vackra! Tänk att ni bodde så fint med dem omkring, gav den fina namn.
Rörande! Vinter!
Tack för denna och ser fram mot nästa nostalgitripp.
Kram
Å du har nog rätt, rådjur kanske "har det på känn" när det är jaktsäsong.
Med detta sagt - rådjursstek är en av mina favoriträtter...;-)
God kväll!
tack, jag vaknade tidigt i morse med att hjärnan höll på att skriva ;. Så regnade det idag och då lät jag den skriva tillika som jag städade i arkivet.
Rådjuren är väldigt vackra djur. Vi kände igen dem alla och såg genast när någon kom utifrån till flocken. Namn fick de också...givetvis.
Tack själv Tove!
Kram!
ja, jag vet och skrattar åt det själv. Det är kontraster detta.
Båda har sin charm och vi visste ju att vi flyttade till en storstad, en viss skillnad mot att bo i skogen med havet inpå knutarna och alla djur.
De rådjur som hade varit med om jakttider visste nog, utan minsta tvivel.
Jag älskar rådjurskött jag också och dessutom är jag jägare, men har förstås lagt vapnet på hyllan och har inget jaktkort längre. Jag hörde till jaktlaget liksom Uffe gjorde också. Så tala om kontraster ;)
ja, det var en jättefin tid att ha dem så nära inpå sig och lära känna dem även om de förstås aldrig blev tama, tack och lov. Men de kände sig trygga på vår tomt och de visste att de fick mat där.
Go kväll önskar jag dig också!
Och inte minst att igen få möta era vänner bland djuren- Minns fortfarande "Filip Fasan" och co och många andra. Härligt med deras namn-
Vackra bilder.
Tack för denna berättelse och ser fram emot mer nostalgi och annat fint från fina Åland.
Kram
Tack! Det blir återblickar nu och då när jag hittar foton som jag aldrig har använt tidigare. Ett bra sätt för min egen del att ta till mig allt det fina vi fick vara med om just då. Det var ett enormt rikt liv på fina upplevelser i naturen och med alla människor som vi fick möta via Pettas. :)
Kram
Om du tycker om vintern, passar du på att besöka den någon gång om året?
Idag är passande besöksdag..🙂❄️❄️🌨
Hade gärna bytt snöovädret mot ett riktigt regnväder. Kram
djur är livet för min del, både vilda och tama. Känner de trygghet så känner de sig hemma, vågar vara :) Det är min upplevelse.
Vi har bott här sammanhängande sedan 14 sept-21 nu, så vi har inte känt för att flytta på oss ännu men givetvis så blir det säkert så längre fram. Barnen med familjer bor i Sverige :)
Kan tänka mig att du har mycket snö idag, läste om det i tidningarna och såg det på tv. Förstår dig, synd att vi inte kan växla om så där bara i ett huj;)
Jag tycker mycket om vintern men den lämnade jag bakom mig i och med flytten hit, den snörika kalla vintern. Här finns det också vinter men av annat slag. Snö kan jag få se högre upp i bergen och på topparna men det är inte den nordiska vintern för min del, där vi skottade snö, gjorde snöänglar, gick på isvidderna, skidade etc etc.
En av de stora orsakerna som vi flyttade hit för är att Uffe inte klarar av kyla och vinterväder längre, trots att han tycker om det lika mycket som jag gör. Han får spatsmer, kramper av kyla efter att han hade stroke år -16. Något som kan drabba strokepatienter. Här känner han ingenting av detta.
Men vi får uppfinna den där katapultknappen som du och jag kan skjuta oss till varandra med, när vi vill byta väderlek för en stund :).
Kram från regnvädret, också väldigt skönt.
Kram
Ingrid
Märtha,
tyvärr är det sådant som hände oss också ett antal gånger med följden av att rådjuren dog, bilen blev demolerad. Bl.a därför är det bra med avskjutning av rådjur, som inte får bli alltför många. Vi är ju båda jägare, eller var jägare och hörde till jaktlaget så vi känner väl till den biten av "historien" också. Vi hade inget problem med att ha dem i vår trädgård, kanske för att vi matade dem? Tror så. Viltvård kallas det också, andra jägare gjorde detsamma när vintrarna var hårda och snörika. Det handlar inte enbart om att ta, det handlar också om att ge i jaktsammanhang. Men det vet du säkert.
Vitsvanshjortarna vet jag att är ett plågoris enligt många, de finns även på Åland men inte i desto större omfattning, de har hållits efter hårt, de få som har synts till.
För mycket skämmer allt. Jaktlagen hjälper till att hålla mängden nere på en bra, bättre nivå.
Vi är inte de enda som har haft en deal, många som matade djuren vintertid märkte samma sak, de åt inget i deras trädgårdar. Hungern driver och finns det inte mat så äter de vad de hittar. En ganska enkel ekvation. De veckor vi har här på Madeira och vi inte var hemma och matade, så åt de upp bergenian i trädgården. Vilket i och för sig inte gjorde särskilt mycket, den kom igen och bor man i skogen så bor man i skogen. Värre är det när rådjuren tar sig in städerna, där de inte hör hemma alls. Så givetvis ska stammarna hållas på en bra nivå för allas trivsel. Och gott är köttet, jättegott!
tack! Det kändes bra. Så småningom blev de många fler under kommande vintrar.
Och givetvis så blev många nedlagda under jakten, det hör till men likväl så ska de ha det bra medan de lever, det hör också till :).
Ja, det är roligt att se på tider som har varit, fina tider, fina minnen.
Tiden rinner iväg, det ser man i all synnerhet när man gräver i arkivet.
Kram Ingrid!
Karin
Må så gott!
Kram från vintern i Järvsö!
Tack, ja, de var verkligen fina, familjen Tajger.
Må så gott du också!
Kram från våren i Funchal!
så praktiskt och bra! Du vet ju att vi hade en stor tomt och de höll till vid skogsbrynet där vi lade ut mat. Trädgårdslandet lät de vara. Men jag håller med dig om att i förorter och inne i städer hör de inte hemma. Då har det blivit trångt om utrymmet för dem i deras naturliga omgivningar.
Jag tycker numera inte om vinter. Kan ha med åldern att göra, men erkänner i smyg att en riktigt fin vinterdag med några minusgrader, en klarblå himmel och en decimeter nysnö kan vara bedårande vacker. Fast det få vara måtta på vintern.
Tack! :)
Jag håller med, vintern är bedårande vacker men även med det kan det vara en viss måtta. Nu har ni mycket vinter i Sverige har jag förstått.
tack!
ja, man blir det! Jag minns att ni brukar ha besök ni också, t.om små killingar under vårväxterna vid en vägg. Det är en sällsynt fin känsla när de vilda djuren har förtroende för en. Vi kände oss också väldigt tacksamma när vi bodde på Åland. Här är förstås livet helt annorlunda men bra likväl.