Varför bloggar jag?
Ja, varför bloggar jag? Det är en fråga jag har ställt mig själv ganska ofta den senaste tiden. När jag tänker bakåt i tiden så vet jag förstås varför jag började blogga (år 2007)
Allt startade med Pettas ekologiska bageri & hantverkscafé. Företaget som så hade också flera ben att stå på, som catering, översättning, kurser m.m.,som hjälpte oss att överleva lågsäsongerna. Företaget blev vårt liv, vår livsstil.
Ekologi, miljö fanns och finns på första parkett för oss båda och har alltid gjort det. Att vi sedan båda två har många ben att stå på tillsammans vad gäller utbildning, arbetslivserfarenhet och annan livserfarenhet samt intressen, har varit ett stort plus för vår del, samspelta som vi också är på de flesta områden. Vi jobbade hårt i många år, men hittade vila och balans i naturen som fanns runt knutarna och så tog vi ett par veckors semester under lågsäsong här på Madeira. Allt detta bloggade jag om på olika sätt, vi var ett företag och vi ville förmedla vårt liv, vår livsstil och vårt Pettas, numera ett härligt fint minne. Bara om Pettas skulle det finnas underlag att skriva en hel bok.
Nu har vi vänt blad men bloggandet ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, trots att det blev ett lite längre uppehåll i och med flytten hit med allt vad det innebar med avslutet hemma på Åland och nystarten här på Madeira, numera vårt hemma. Vårt enda hemma.
Jag har börjat att rannsaka mig själv lite närmare om varför jag bloggar. Först och främst är det för att jag vill skriva, jag mår bra av att skriva. Jag har gjort det så länge jag har kunnat hålla i en penna och kunnat lägga ihop bokstäver till ord.
En annan härlig sak med bloggandet är alla bloggvänner som man får som en extra fin bonus. Bloggandet som så skulle inte vara lika roligt om man inte fick respons på det man skriver. Flera av bloggvännerna genom åren har jag/vi också träffat och gjort många trevliga saker tillsammans med. Man blir vän med många när man följer varandra genom åren som går och har gått. Vi vandrar tillsammans genom glädje och sorg.
Är det här min dagbok? Nej, det är det inte alls, jag skriver inte om varje dag, jag skriver inte om allt som händer eller om människor jag träffar. Jag berättar det jag känner för att berätta och visar gärna foton jag har tagit
Det har hänt att vi har fått (spekulativa) påståenden av märkligt slag, som att vi vill vara för oss själva, att vi är osociala enstöringar. Så ungefär.😏 Vi har skrattat gott åt detta.😃 Det är så långt ifrån sanningen som det kan komma. Vi har ett rikt socialt liv med flera vänner vi trivs med och umgås med på olika sätt. Ibland undrar man var folk får allting ifrån?
Jag skriver sällan om vårt sociala privata liv. Det är snudd på heligt även om jag ibland gör och har gjort undantag. Men alla våra vänner som vi umgås med vet att de inte hamnar på bloggen utan att de vet om det och har godkänt det. Barn och barnbarn godkänner också allt som jag lägger ut om jag vill ha dem med på någon bild. T.om med killarna på andra sidan gränden (RIM) känner till detta ;) Så där göre sig ingen besvär om ni förstår vad jag menar 😉
Idag kände jag för att skriva så här!
Alla foton av magnolia har inget som helst med innehållet i inlägget att göra annat än att jag är den gemensamma nämnaren som amatörskribent och amatörfotograf.
Allt gott önskas er alla som tittar in här !
Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
:)! Tack! Just så enkel är ekvationen. Vi har många likheter Anna, absolut!
Usch, att du är snorig, inte kul alls. Det är farligt att komma till Madeira eller fara härifrån. Jag köper det sista själv ;).
Varm kram till er båda också, krya på dig!
Detta med att en vill skriva är ju en viktig del, likaså alla bloggvänner en får där många också har blivit vänner långt utöver bloggen-
Just som du, skriver jag det jag vill i bloggen och om det jag vill. Och att vänner, familj och andra tillfrågas innan de med i text eller på bild har alltid varit viktigt och kommer att fortsätta vara det.
Härligt med magnolian. Såg att våra magnoliaträd på innergården här hemma har knoppar. Känns hoppfullt.
Kram
Härligt att läsa dina rader, för det stämmer så bra med mitt tänk. Jag började blogga i mars 2006 pckså för att jag alltid har älskat att skriva.
Men, då har serndet stoppat mig rn del på sistone och som extra minus kom mitt stora trauma med axeln. Är mycket mindre på sociala medier men så tacksam över alla fina bloggvänner som jag fått. Läser mer än gärna dina fina inlägg❤️
Stor kram, Gerd
tack! Jag antar att vi alla som bloggar känner så eller borde känna så, att man bloggar för sin egen skull och inte för andras skull. Jag tror att det är lätt att "tappa" bort sig själv ibland när man känner att man måste prestera för att man får för sig att andra vill att man skriver si eller så. Att skrivandet blir till ett måste.. Så vill jag inte känna, jag vill vara jag och skriva min egen melodi.
Så ska det vara också, precis så som du skriver Ditte och som jag också känner att jag vill skriva. Vi är ju våra egna personer, personligheter...och det är just det som berikar en när man har tillgång till att läsa andras bloggar.
Tänk ändå att ni har magnoliaträd på innergården i Stockholm, som är så vintrigt just nu. Men givetvis, en innergård är en innergård :). Våren är i antågande. Snart är det dags för dig att bli opererad. Tänker på dig!
Hälsa Bosse!
Kram
Hej själv Gerd!
Tack! Du är ju verkligen dig själv på din blogg, härlig att läsa! :)
Vi börjar ju bli riktigt "gamla" på bloggen både du och jag, du ett år äldre där.
Ja, du har haft och har en tuff tid just nu med seendet och olyckan. En tuff tuff tid.
Du har stor förståelse för att du inte är lika aktiv längre. Allt har sin tid och det tar tid att rehabilitera sig och komma igen.
Tack snälla du! Ljus och kärlek, för att använda dina fina ord!❤️
Stor kram till dig med!
När det sedan gäller vad man avhandlar i en blogg är det upp till var och en men det är väldigt viktigt att inte låta andra bli en ofrivillig del av den. Det är en självklarhet och extra viktigt när det gäller att publicera bilder.
Jag har träffat flera bloggare under resans gång och det har bara varit positiva erfarenheter.
Kram
Nu kan jag absolut inte visa upp en så imponerande cv som du och Uffe kan, men min blogg är lite som din - inte direkt en vardagsblogg, men ändå en "stolp-blogg" om man vill kolla vad som hänt en viss dag en viss månad och ett visst år.
Men huvudsaken är också för mig att kunna "skriva av mig". Lite av en tramsblogg i mitt fall, men det gillar jag och bjuder på med ett stort leende.
Å visst är Blogglandia fantastiskt! Så mycket jag har lärt mig om saker jag inte visste att de fanns. Så många bloggvänner jag har lärt känna utan att träffas irl.
Nu är jag lika osocial som du/ni, men konstigt nog föredrar jag att vara "anonym". Fråga mig inte varför, för jag har inget svar. Egentligen är jag nämligen den mest sociala varelsen man kan tänka sig. Men några få "bloggmöten" gjorde mig bara besviken, så...
PS. Det blev ett långt svar - suck;-) DS.
lusten att skriva måste vara grunden, drivkraften. Det är ju det som är vitsen med att blogga.
Visst är det upp till var och en, exakt. Du skriver det bra, detta med en ofrivillig del. Mitt i prick.
Så har det varit för min del också under årens lopp. Enbart positiva erfarenheter har jag också haft av att träffas i verkliga livet.
Kram
Underbart med magnolian!
Varm Kram!
Tack! :)
Vi är snudd på lika gamla i bloggvärlden då! :)
En stolp-blogg, låter bra i mina ögon/öron. Bloggen är ju en utmärkt källa till att kolla upp vad som hände då och då.
Att skriva av sig handlar det om, väldigt många gånger.
Jag gillar din blogg, det du själv kallar tramsblogg.
Vi är väl lite tramsiga allihopa som bloggar men på ett bra och trevligt sätt, tycker jag. De bloggar man inte gillar kan man ju bara låta bli att gilla :). Blogglandia är en bra värld. En egen värld. Bloggvänner är det där fina extra man får på köpet.
Jag förstår dig BP, det är ju helt ok att vara "anonym". Så skulle nog jag ha varit också om det inte var för att bloggen startade med vårt företag. Det handlade om att göra reklam på ett trevligt och informativt sätt.
Vi är de facto inte osociala alls, trots att vi trivs med ensamheten/tvåsamheten samtidigt som vi har ett stort umgänge.
Du får gärna ge långa svar. Jag gillar det!
så är det ju; annars skulle man inte blogga.
Givetvis så väljer man vad man vill dela med sig, så ska det vara enligt mitt förmenande. Ja, det är plusset med blogglandia, alla vänner man har fått via bloggandet.
Det är magnoliatider nu :)
Varm kram!
Vänner behöver inte alltid komma med på bild...men jag skriver gärna om dem.
Jag kan förstå tanken, både från dej och från dem som ifrågasätter. Blir en större helhet om man berättar om det sociala.
Man gör olika.
Magnolia är vackert. Kram
vi är olika. Så enkelt är det och var och en på sitt sätt som det heter.
Jag skriver också om vänner, t.om. i det här inlägget men jag namnger dem inte, jag lägger ingen bild på dem om de inte själv vet om det eller har godkänt det. Jag berättar om det sociala, det har du säkert märkt själv när du har läst min blogg, men som sagt inte alltför "avslöjande" så att säga. De som ifrågasätter är inte många, tvärtom, men ifrågasättandet är väldigt spekulativt och inte överensstämmande med vår egen sanning. Vi är långt ifrån osociala, det är det som är poängen med den lilla passusen i inlägget. Vi har ett stort umgänge.
Så här har jag alltid bloggat alltsedan 2007 och kommer att fortsätta så. :)
Det är min stil helt enkelt. Och som sagt ibland händer det att jag lägger in bilder på släkt och vänner men då med deras tillstånd. Det ena förtar inte det andra.
Det är skönt att vi kan vara olika och skriva utifrån oss själva. :)
Det är magnoliatider nu och de är så ljuvliga, skira, vackra.
Kram
Tack! Jag gissar att vi alla tänker lite grann lika i det här fallet.
Ha det gott du med och fortsätt blogga, detsamma säger jag! :)
tack! <3
Ja, det är en förunderlig tillvaro detta med bloggen, man träffar så trevliga människor. Vi hade fina dagar tillsammans, absolut. Oförglömliga! Bloggosfären är en fin sfär att vara i.
Jag brukar också alltid fråga folk om dom vill vara med i min blogg innan jag skriver eller fotar. Njuter nu också av dina vackra blombilder mellan texten.
Tack för att du delade med dig
Stor varm kram
Jag känner precis som du, jag vill skriva och älskar det. Så länge det är roligt, och jag har något att berätta, så fortsätter jag.
Kommentarer och läsare ÄR a och o. Utan dem skulle jag inte skriva på det här sättet.
Sen gillar jag att du alltid skriver svar på de kommentarer du får. Älskar den kommunikationen i kommentarsfältet.
Vet inte hur vi fann varandra en gång? MEN jag har följt dig LÄNGE! Och det är jag så innerligt glad för.
Pettas var det så roligt att läsa om, er fina bostad, era fiskturer, alla djur som kom till er (brukade ju skriva till dig att det var som i en Disneyfilm, hihi), allt du bakade, era fina prydnader i trädgården. MEN jag tycker ni gjorde rätt som tog pension på Madeira. MKT modigt. Det ger inspiration till mig också att kanske tänka om totalt om några år.
Någon gång har folk sagt till mig att bloggen är som en dagbok, men det är den INTE. Jag skriver en sådan varje kväll och det är en dagbok, haha. Bloggen är reflektioner över annat. Jag vill vara personlig, men inte privat.
Skriver inte heller om allt jag gör, precis som du.
Min blogg började jag skriva i maj 2006, och det var ett lyckokast.
Jag har fått så många vänner via den, och de bloggar jag läser. jag har varit på många bloggträffar genom åren och det har varit så roligt.
länge leve bloggarna, det är det bästa av alla sociala medier.
TACK för att du bloggar, Karin!! OCH hoppas att VI kan ses någon gång.
Kramar till dig och till Uffe!!! OCH håll i er i stormen!!!
Just nu är det onekligen mest resedagbok hos mig, men jag har ju också blivit så glad när jag planerat en resa och hittat en blogg som gett mig tips! Samma sak med trädgårdsbloggar som också ger mig mycket.
Innan jag började med min blåblogg hade jag bloggat i ett slutet forum och den vägen lärt känna säkert 50 andra. Det är verkligen inte lätt att få nya vänner i vuxen ålder, men av dessa 50 har jag träffat drygt 40 och flera av dem har blivit goda vänner. Sedan har det ju blivit ännu fler i o m blåbloggen! Man kan umgås på så många olika sätt numera och det gillar jag.
Gillar också att vi hittade varandra så här lång tid efter mitt besök på Åland :-)
tack Malin! <3
Pettas-tiden är någonting som vi inte glömmer bort så där bara.
Det är ett livsverk som vi gjorde tillsammans.
Jag vet att du är noga med att fråga om lov innan. Jag har lagt märke till det genom åren.
Tack tack så mycket för alla dina snälla ord!
Stor varm kram till dig med!
det är ju därför man skriver. Man kan inte låta bli helt enkelt och att blogga är ett utmärkt sätt för mig och också för dig, jag vet! :)
Respons av andra är oerhört roligt och viktigt för att man ska trivas ännu bättre.
Vi är likadana där, Annika, vad gäller kommenterandet och att svara. Det är ju ett samspel, en diskussion, givetvis så ska man svara. Så känner jag det. Respekt är ett annat ord för det.
Vi har följt varandra länge, absolut alltsedan jag började blogga. Du kom in rätt snart. Minns inte heller hur det gick till men gick till gjorde det :) Tack och lov!
Jag kan hålla med om att Pettas-tiden var lite grann en Disneyvärld med tanke på djurlivet och allt annat. En jättefin tid.
Jag vet att du skriver dagbok och beundrar dig för det . Även jag har börjat fundera på att åtminstone notera vissa saker varje dag. Man glömmer så lätt.
Bra sagt, personlig men inte privat. Exakt så känner jag det också.
Länge leve bloggarna! Jag tycker att de har fått ett uppsving igen!
TACK för att du bloggar, Annika! :) Vi får hoppas på det! Mitt i allt så händer det! :)
Kramar från oss båda. Det har inte synts till någon storm ännu? Den blåste kanske förbi på norra sidan av ön? :)
ja, funderingar finns :). Vi är nog ganska så lika i vårt tänkande, vi som bloggar, utan tvivel så är det så.
Dina resor är outstanding. Så fina, så annorlunda och så inspirerande. Du ska ha stor eloge för din resedagbok. Den är wow!
Det är verkligen inte illa att ha träffat så många av dina bloggvänner som du har gjort. Jag har faktiskt ingen aning om hur många vi/jag har träffat på "riktigt". Måste nog tänka till lite nu tror jag :)
Ja, det är verkligen roligt att vi hittade varandra, jag är väldigt glad för det! Tack för att du tog kontakt!
Dessutom tycker jag om att skriva.
Det bästa kanske ändå är alla nya bekantskaper som besöker min blogg och som jag besöker. Många tips har jag också fått genom åren. Både motiv, platser och uppslag.
Började ju själv 2006 med en agenda som sen utgick och gick över till denna blogg.
Jag trivs ypperligt.
Är ju även kul att läsa andra bloggar och därigenom få ta del i andra människors vardag, inte dumt alls.
Ha nu en fin kväll.
det kan jag mycket väl förstå. Det känns lite meningslöst att ta foton och bara ett fåtal som får se dem. Mycket klokt att du lägger ut dina foton så att andra kan njuta av dem. Att blogga är riktigt roligt och precis som du skriver
så får man nya bekantskaper och också många tips. Att blogga är ett bra sätt att umgås också.
jag förstår dig till fullo, det måste förmodligen ligga en vilja att skriva för att man ska blogga. Givetvis finns det bloggar mera eller mindre utan text men de flesta vill skriva.
Att blogga är en livsstil på sätt och vis. Jag trivs ypperligt jag också.
Givetvis så är det kul att läsa andras bloggar, läsa hur andra har det. Mycket inspirerande är det många gånger. Du har lärt mig mycket om skollivet bl.a. :) Tack för det!
Ha nu en fin kväll.
Ha det så bra och tack än en gång för ett mycket bra inlägg!
Kram från ett varmt Thailand
det är frågan, det som Hamlet sade ;). Var får folk allting ifrån? Det handlar om okunskap, spekulationer osv. Enklast är att lägga dem på sidan om, exakt.
tack! :)
Jag antar att vi alla har sådana stunder, känner att vad håller jag på med, vad vill jag med detta? När jag hade min långa paus på grund av flytten etc, så tänkte jag ett tag att jag slutar helt och hållet men plötsligt fanns den där igen, den rätta känslan och så var jag igång igen. Men ibland är det helt nödvändigt att ta lite paus. Skrivandet tar ju tid, det kan man inte komma undan. Ibland tänker jag att jag ska göra som Lena i Wales, bestämma mig för lördag och onsdag och that´s it men så blir det inte så i alla fall. Det får bli som det bli, tänker jag sen och så får det bli tills jag tänker annorlunda.
Jag hoppas innerligen att det bara är en tillfällig dip du har, din blogg är mycket vacker och tänkvärd, intressant, lärorik; ni är ju med om så mycket i era olika världar.
Du behövs med din blogg, lägg inte av, ta det bara lite easy ett tag, få bloggenergin tillbaka.
Ha detsamma Veiken, tack själv än en gång!
Kram från ett småvårligt Madeira. Vintern är snart över här...
Hos mig gäller det att jag firat 10 år som bloggare och skriver om hur det började och fortsatte med ändrad inriktning och betydelsen av alla bloggvänner man får. Ni bloggvänner är viktiga. Jag är också aktsam om att ha med bilder av vänner och familj.
Ha det bra!
jag nämnde dig alldeles nyss i min kommentar till Veiken.:)
Lustigt är ordet, jag ska komma över på besök till dig!
Bloggvänner är väldigt viktiga.
Ha det bra du med!
Tack! :)
Ja, varför inte?
Jag gissar att de flesta av oss som bloggar har en stark drivkraft. Alla kan ju inte skriva böcker, javisst vi kan förstås, men hur skulle det se ut?/det finns tillräckligt många som ska överleva på sitt författarskap utan att behöva ha konkurrens av oss bloggare. Tror och tycker jag. Att blogga är ett helt ok forum för min del. Dessutom får man ju respons nästan genast.
Jag kan erkänna att jag också har varit politisk, kritisk och gnällande men jag har lämnat den biten bakom mig. Det tar ju på att vara sådan ;).
Mycket roligare är det så här och att få visa de foton man tar. Du har så rätt, många foton är värda att dela med sig av. Synd är att bara spara allt i ett arkiv som raderas förr eller senare. Leva nu gäller!
Jag slutade jobba 2005 och det första dottern gjorde var att hon kom släpande på en dator och fixade ett domännamn. Jag protesterade om än lamt...
Som du så vackert skriver så vandrar vi bloggvänner genom glädje och sorg tillsammans, ibland öppet o ibland lite mer diskret. Jag har träffat så många bloggvänner i riktiga livet och aldrig blivit besviken. Det är inget självändamål, man kan bli goda vänner utan att någonsin ses, men visst ger ett möte en extra dimension.
Jag är mycket öppen om mitt o-sociala liv, och om min familj. Det beror förstås på att min dotter bloggade om sitt liv i många många år, långt innan jag började och jag har liksom bara fortsatt i samma anda. aldrig har jag upplevt något negativt med det, men jag förstår fullt ut att alla inte gör likadant.
Jag hoppas vi fortsätter vårt bloggerimakeri i många år till, det berikar ju våra liv, alltid lika kul att hälsa på, hälsar hon i pörtet
absolut så är det så, en livsstil. Jag skulle inte hinna med Instagram, Facebook och annat i dagsläget. Jag hinner knappt med att blogga så mycket som jag vill egentligen men det går ...och jag trivs med det.
Du har en klok dotter Paula! :)
Jag har också träffat många vänner på riktigt och aldrig blivit besviken. Den där extra kryddan blir det.
Det behöver inte alls vara negativt och jag hoppas att det inte uppfattas så heller med tanke på vad jag har skrivit, att vara öppen om det privata. Så har ju jag varit också på mitt sätt, öppen. Men när man beskriver sitt café och sin rörelse, så kan man inte , åtminstone inte jag , skriva om vem som har varit på besök etc. Det där ligger kvar hos mig. Mina barn och barnbarn och många av våra vänner vill inte synas på bloggen utan att bli tillfrågade, vilket givetvis ska respekteras.
Man kan vara personlig fastän man inte är alltför privat och det passar mig bäst, då med full respekt för att andra tänker annorlunda.
Jag hoppas detsamma, Paula, vi riktar in oss på det, ett berikande bloggliv i många år till.
Kram från gränden!
Som åter nypåstigen i blogglandia så läser jag ju med glädje!
Egna tankar och funderingar att finna min väg denna gången så känner jag att det bär.
Sköna bloggböna tack så mycket. Kommentaren skulle kunna bli längre - men jag har redan sagt så mycket så 😃😎
Kram och tack för fin blogg-gemenskap.<3
du har så rätt, alla bloggår, tankar, vägar är berikande både för dig, för mig och alla andra. Viktigt är, jag vet också för din del, att det är det egna skrivet som gäller, de egna orden, de egna tankarna.
Att skriva för sig själv är också det jag tror att det är den enda vägen att gå för att man själv ska må bra. Jag tror också att läsarna upplever det så.
Härligt att du är back to the basic! Välkommen!
Bloggböna, tack! Ett så härligt ord. Jag sänder det härliga ordet tillbaka som en bumerang full med värmen.
Kram och tack själv, nu har vi varit bloggbönor i många år redan och ska så fortsätta. <3