På konstrunda med 12-åringen
Orsaken till min bloggpaus är bland annat kärt besök av barnbarnen Timothy och Wilhelm. Det kändes som evigheter sedan som vi hade träffats när de landade här på ön. Timothy hade två goda vänner med sig så vi fick rå om fyra härliga killar i flera dagar. Wilhelm bodde hemma hos oss och eftersom vi är trångbodda fick de större killarna i tjugoårsåldern bo på hotell. Men tolvåringen var "vår" på heltid så att säga medan de andra dök ner till oss lagom i middagstid. Jag har njutit fullt ut att få vara mormor och laga mat åt dem alla dagar. Det är ett bra sätt att umgås på över ett dukat bord med mat på tallrikarna. Ett bra sätt att vara tillsammans på.
Wilhelm har alltid varit intresserad av att skapa och har också visat sig ha riktigt bra talanger när det gäller att teckna så för både hans och min del var det helt naturligt att vi gjorde en liten konstrunda på stan. Vi har gemensamma intressen i de här sammanhangen.
Vi styrde stegen till Rua Santa Maria där konstnärer har fått fria händer att måla dörrarna längs gatan. I många år har det varit så fastän det från början inte var tänkt precis så; det skulle vara ett engångstillfälle, men dörrarna blev populära och folk vandrar mera än gärna dit för att se på dem. Under årens lopp har många konstverk flagnat sönder av väder och vind men nya skapelser uppstår där det behövs. Det var dags även för min del att se hur dörrkonsten såg ut i dagsläget.
Det är bara ett litet svep jag visar av allt som finns att titta på där längs gatan. Svepet består av den konst som Wilhelm ville att jag skulle fotografera och så blev det förstås.
Vi har rätt så lika smak kunde vi konstatera. Dörren till vänster gillade vi båda skarpt. Den var häftig tyckte W. Den till höger föll Wilhelm mera för än vad jag gjorde men visst är den också väldigt fin.
(klicka på fotona så blir de större)
"Hmmmm," sade Wilhelm. "Just det", svarade jag som gillar ödlor. Men den var nog hmmm...
Den till höger gillades skarpt av tolvåringen. "Jodå", tyckte jag.
"Okej, du kan väl ta bild på de där kvinnorna mormor?, men oj, så fin den där sjöjungfrun är! Den är wow!" Jag bara nickade och höll med. Vi var helt överens
"Vilken fisk!" Wilhelm gick snabbt förbi och tittade hellre på följande dörr där det åter fanns en sjöjungfru med i bild ser det ut som. "Vilken fångst!," sade mormor.
"Åter en fiskare, väldigt fin. En sån dörr kunde jag också tänka mig". "Hmmm", sade Wilhelm igen "men ta foto du"! "Tjaa", sade vi båda om följande dörr men foto skulle jag ta, tyckte W.
"Den där är väl kul ?",tyckte jag. Mannen lagar poncha men Wilhelm hade redan hittat sin favorit fastän en bil stod så tätt framför att jag inte lyckades få hela dörren med, bara den övre delen. Jag håller med Wilhelm om det där med favorit.
Det blir en fortsättning på konstrundan om någon dag igen.
Njut och betrakta den här konsten till att börja med bästa ni, utvald av Wilhelm, 12 år.
Fotograferad av hans mormor, många år äldre.
Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
Fina bilder du tagit, svårt att säga vad som är finast, allt har sin charm, men den sista där som en bil stod i vägen för, den ser fantastisk ut!
Ha det gott!
Kram
tack!
ja, det var verkligen härliga dagar, vi har setts på Internet och digitalt men inte i verkliga livet på drygt ett och ett halvt år så det kändes underbart att få träffas och kramas.
Tack! Det är jättesvårt att hitta en som man kan kalla finast men liksom du så blev den bakom bilen min favorit.
Ha det gott du med!
Kram!
Det har jag verkligen gjort - och all konst bör ses två gånger så jag kommer åter :-)
Det är mäktigt och fint att få uppleva så med sitt barnbarn 💕
Kram och snart god natt!
du skulle gå i spagat över allt detta om du såg det i verkligheten! Det finns mycket att se när det gäller konst i den här stan. Wilhelm gillade det verkligen. Vi gillar konst vi båda, han var en av dem som gillade min "ateljé" allra mest alltsedan han kunde gå själv. Fastnade där bland alla tyger, knappar...
Kram och god natt till dig med!
Konstrundans del 1 ger absolut mersmak. Ser mycket fram emot del 2 kan jag säga. Mina favon bland alla fina konstverk är nog den vita dörren med ödlorna och målningen bredvid. Kontraster som jag gillar.
PS. 12-åringen är väldigt lång för sin ålder:-) Lika bra att 20-åringarna sov på hotell. Gissar att de festade en hel del, vilket ungdomar i den åldern ju gör... DS.
Vi är lite konstnördar Wilhelm och jag. Trivs bra tillsammans :)
Wilhelm blir ofta tagen för äldre på grund av att han är lång för sin ålder.
Faktum är att de tre äldre inte festade alls har jag förstått. De gick långa levadavandringar på topparna och var utmattade när de väl kom ner till byn, precis så där lagom att de kunde sätta sig ner och äta sig mätta innan de somnade. Ungefär. Tidiga morgnar blev det för dem för de ville uppleva soluppgången på topparna och då blev det uppstigning kl. 06.00. Men vad vet jag egentligen, de är ju vuxna och kanske det blev någon kväll som blev lite mera festlig än de andra. Men de trivdes gott. :)
Så roligt att gå rå om barnbarn. Tänker ibland, då jag läser din blogg, att det måste kosta på att bo så långt från barn och barnbarn. Men nu fick du vara tillsammans med dem en längre tid i stället. Ha det fint! Kram
Och sedan konstkännaren Timothy som vi kunde läsa om alldeles nyss, under Ålandslivet, då han var en liten toddler.
Och så alla denna fantastiska dörrkonstverk på det!!!
ja, de är jättehärliga dessa offentliga konstverk. De bjuder på konst i det här samhället på många olika sätt, helt perfekt för min del.
Det var underbart att få vara med varandra på riktigt och inte enbart via det digitala livet. Hela jag var sprickfärdig av att få kramas ordentligt och att få diskutera, argumentera osv...det är många diskussioner på gång med W och också med T som är den äldre. Jag kände mig hel.
Tack Anna-Lena! Kram!
ja, tappad haka får man lite med jämna mellanrum nu för tiden. Det blev lite omvänt med pojkarnas namn i din kommentar men jag förstår vad du menar. Timothy är 21 år! Kan du tänka dig att de snart är lika gamla som jag är. Så svänger vi på siffrorna och så står den 12 åriga Wilhelm där och ser på konstfulla dörrar tillsammans med mig. Ingen toddler längre. Vart tar tiden vägen?
Tack Karin!
tack! Det är gött att vara i den här världen igen även om jag är småhalkande tillsvidare. Men snart så...Vi trivdes som fiskar i vattnet, Wilhelm och jag. :) Hoppas ni gör detsamma!
Santa Maria besökte jag många gånger under mitt besök på Madeira, och jag tyckte att jag såg något nytt varje gång. Det är verkligen en plats jag gillade, så jättekul att få komma tillbaka via ditt inlägg.
Så skönt, skönt med ledighet från bloggvärlden ibland, och FFA då man reser eller har besök. Då är det givet.
Gud så mysigt med barnbarnen.
Dörrarna i inlägget ÄR fantasitska.
Precis som du och W så älskar jag sjöjungfrun!! Men vad härligt att vandra bland alla de där fantastiska dörrarna! Vilket gatugalleri!!
Tänk att du har så stora barnbarn, minns ju då de var ganska små!
Så himla mysigt ni haft med goda middagar och mkt prat. BÄSTA!!
Karin, varmt välkommen tillbaka!!!
Kramar!!!
Er konstrunda WOW ��
/åsa
Sjöjungfrurna föll även mig i smaken, liksom den gamla fiskaren och dörren med sjöstjärnor, underbar!Antingen den eller poncha-mannen får min röst bland alla vackra dörrar! Kram
tack! Jag tänkte först att jag inte skulle ha bloggpaus men insåg i nästa stund att det var det enda kloka och jag är glad för att det blev så. 100 procent till barnbarnen och vänner som vi har haft och har på besök gäller.
Det är det som är roligt med rua Santa Maria, den byter om inte helt men delvis skepnad nu och då när det behövs.
tack! Jadå, jag är tillbaka om inte riktigt fullt ut men på väg är jag absolut.
Jag har varit så totalt frånkopplad så det är snudd på svårt att koppla in sig i det här ledet igen men sakta mak så...
Dörrarna är fantastiska och det är roligt att göra besök där nu och då, för det är förändring på gång lite nu och då där det behövs.
Gatugalleri är ordet, det roliga är att det börjar uppstå små sådana också på andra ställen i stan.
Ja, det är ju lite otroligt att barnbarnen är så stora nu som de är.
Tack igen Annika!
Kramar!
kom kom...dörrarna väntar på dig och din kamera! :)
Det har varit härliga dagar men skolorna väntade, nu är de tillbaka i den världen igen.
Kram
det var en bra lösning för oss alla att ha Wilhelm här och de andra på hotell.
Tack, så roligt att du tittade in här! :)
tack! Dina förhoppningar överensstämmer med verkligheten. Det har varit underbart att få rå om killarna lite närmare ett tag.
Ja, det är fint med dörrarna på rua Santa Maria, en sevärdhet och upplevelse.
Kram
Vilken fin konstrunda du och Wilhelm gjorde. Jätteroligt att ni föll för så många liknande dörrar- Väldigt fina bilder.
Har svårt att välja en favorit vbland dörrarna för de var så olika. Men flera blev det-
Och nu när han varit på besök så kommer jan nog snart tillbaka på egen hand.
Förstår att du ville ta helt ledigt med de dina på besök och givetvis var det fokus på dem- Bloggen och vi läsare finns ju kvar.
Ser fram emot nästa runda.
Kram
ja, väldigt roligt var det att ha dem här.
Att vandra längs rua Santa Maria är en upplevelse.
För min del så är det en sak som gäller i taget om det ska bli någorlunda kvalitet av det. Nu för tiden vill jag inte stressa alltför mycket, den tiden är förbi. Tack Ditte!
Kram
ja, från början, för över tio år sedan, var det tänkt som ett tillfälligt konstjippo men det föll i god jord och blev en dragningskraft för allmänheten som tog sig dit i stora skaror. Nu är det en etablerad konströrelse där staden går emot och ger bidrag åt konstnärerna för att hålla gatan konstfull och vacker. En winwin-situation helt enkelt. :)
Vilken konstutställning på dörrar, helt fantastisk och det känns som man fick vara med i och med dina fina bilder. Vad roligt att barnbarnet har konstnärlig talang. Då måste han ha njutit av utställningen. Jag ser fram emot fortsättningen
Ha en härlig dag
Kramar från Malin
tack! :)
ja, det var väldigt fint att ha dem här, nu är de åter hemma i Sverige och i sina respektive skolor.
Ha detsamma!
<3
gissade det att du har varit på den här konstrundan redan :).
Jadå, Timothy och Wilhelm är bröder. De större var hurtbullar, utan minsta tvivel, tog genast sig upp i bergen och vandrade.
Här har vi gul varning till imorgon, få se om varningen är befogad här hos oss. Ingen lyckad kombination hos er, usch, is och vatten, brrrr---
ja, de var kloka nog att låta det bli permanent. Det bästa av allt och samtidigt ett understöd till konstnärerna, till kulturen och turisterna.
Kram