Pedregal levada, del 3
Vandringen med början i Pedregal fortsatte. Plötsligt så visade pilen åt ett helt annat håll än tidigare..
Levadan fortsatte mot Cabo, vilket också betyder udde men av en annan karaktär. Så småningom kommer ni att få se den i det här inlägget längre fram.
Här hittar du del ett av vandringen
Här hittar du del två
Sen stod vi där och pallrade med tjurkalvarna en lång stund innan vi såg att det inte var kossor.
Vi vandrade vidare och neråt, neråt, starkt lutande. Är man på höjderna får man räkna med att det bär av åt andra hållet efter ett tag och vet ni? Det kan vara väldigt mycket jobbigare än att gå uppåt.
Vi hade siktet inställt på capela Nossa Senhora da Boa Morte, där skulle vi ta en liten paus för intag av energi.
En gammal dörr kom med hem..
Tänk att man ändå lägger dit posten samvetsgrant när den bärs ut?
Det är ju bevisligen ingen hemma
Om ni klickar på länken får ni ser flera bilder från det lilla kapellet
Jag tror att vi kände oss lite "mjölksyrebefäktade" allihopa så det var verkligen dags för energiintag...
Det var något arbete på gång där också men vi bestämde oss för att inte gå dit ut när vi tittade på klockan. Vi hade en timme på oss att komma fram till den restaurang där P. hade bokat vår middag, så...
För övrigt så betyder Nossa Senhora da Boa Morte, rakt översatt, vår fru av den goda döden.
Säkert kan man få till lite bättre svenska än det? Förslag?
Direkt utanför ingången till kapellet hittade jag skyltar på en skylt, BP!
Men jag visar dem idag och inte på söndag ;)
Vi vandrade vidare igen efter våra små intagna energikickar men nu lade jag ner kameran i min ryggsäck. Vi hade nämligen lite bråttom helst plötsligt. Skulle vi nå restaurangen i tid så fanns inte tid att ta bilder.
Jag tog en bild på vägen som vi skulle vandra vidare längs med.
Ni kan se den som ett streck som försvinner till vänster bakom kullen lite högre upp i bild.
Den kringeli-krokade sig än hit och än dit, uppåt och neråt, vi gick förbi en utkiksplats och kom slutligen fram igen till utgångsplatsen där bilen snällt stod kvar och väntade.
Drygt tio kilometer gick vi men det kändes som minst 15 km tack vare uppåt- och nedåt-gåendet innan och mot slutet. Vi var tre mot en som tyckte så, så då gäller det eller hur? ;)
P. hade stegräknare på sig och kunde berätta hur långt vi bevisligen hade gått men det där trodde vi förstås inte på vi andra tre. Det är väl känslan som räknas? ;)
Okej, kameran kom fram en liten stund igen.
Jag kunde inte motstå detta skjul gjort av gamla oljefat där jag satte mig ner en stund för att vila det
trötta benet till vänster på min kropp.
Sen hoppade vi in i bilen och drog iväg en kort bit till restaurangen som heter O Forno.
Jag har "lånat" bilden från deras fb-sida.
Vi åt den rekommenderade fisksoppan som hade ett medelhavsstuk över sig
med lök och tomater, våra vänner delade på en fisksoppa de också men åt också kycklingspett
och calamari. Allt var gott och mycket smakligt.
Jodå, vi åt nog lite grann av det vi också.
Vi brukar vara sådana vi fyra när vi kommer samman.
Äter av varandras mat för att veta hur allting smakar.
Smaknördar som vi är.
På vägen till Ribeira Brava där bussen som skulle ta oss hem till Funchal igen väntade, gjordes en sväng med bilen till Farol. Klicka på länken så får ni se fyren och utsikten från fyrplatsen. Fotot här ovan har jag också "lånat" från Internet.
När vi kom dit var det fullt med ungdomar där, ca 200 st. Jag är som vanligt ett litet kontrollfreak och räknar ...precis så där som när jag räknar klädnypor.
Överallt satt de på klipporna och murarna för att se när solen gick ner i havet. Jodå, vi var där när solen gick ner bakom molnen, vackert var det också på sitt sätt men kameran låg där den låg i ryggsäcken i bilen på parkeringsplatsen och jag kände mig väldigt lat just då. Det går flera tåg tänkte jag...
Bara för någon dag sedan skrevs det här i tidningarna om att det är ett stort problem detta med alla som tar sig ut på farliga klippor och ställen vid Farol och inte förstår hur nära deras solnedgångsstunder kan bli nära döden-upplevelser eller t.om det sista de får uppleva.
Nå, nog om det, vi kom till vår buss och tackkramade varandra för trevligt sällskap och så drog bussen igång med en väldans fart, rusandes genom natten på slingriga serpentinvägar i mörkret.
Ett fullständigt äventyr bara det i 1½ timmes tid med alla fönster och takluckor öppna.
Där flög nog allt vad ev. covid heter rakt igenom, så det sjöng om det.
Själv hade jag fullt upp med att hållas kvar på den galon-försedda sittplatsen.
Än slank jag hit, än slank jag dit.
Nästa gång ska jag försöka ta bilder från den spektakulära bussresan
Det är en upplevelse av guds nåde varje gång vi har varit åt det hållet och tar sista bussen hem.
Vi var hemma innanför vår egen dörr igen kl. 23.42, ganska möra .
Vi tvättade av oss resdammet, föll i sängen och där blev vi till morgonen.
Tack för att ni har orkat vara med på vår vandring !
Eller sover ni? 😉
Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
ja, vi fick en toppenfin dag och lång. Somnade sött, ovaggade.
Jag förstår det inte heller eller jag förstår att de inte förstår hur farligt det är. Här har det varit flera olyckor än någonsin på levadorna, 68 stycken från årets början, av varierande art, med dödsfall och skadefall. De har aldrig varit med om någonting liknande här på ön tidigare. Flera med selfies som orsak.
Och den där brevlådan. Den skulle man ju kunna fantisera ihop en hel roman om. Gör det! Omslagsbilden har du ju redan!
Ja, undrar hur många räkningar som låg i den överfyllda brevlådan. Den där bussresan hem låter lite vansklig, tur du inte är åksjuk!
Tack för att vi fick vara med på håll!
Kram
nedförsbackar är jobbiga, i all synnerhet när de är branta och långa.
Du fick nästan igång mig nu Karin...ja, omslagsbilden har jag. :)
exakt. Korna var tjurar :)
Många många räkningar, ihopssmälta av regn, lite grann papier mache.
Ja, jag är väldigt glad för att jag inte blir åksjuk. Det måste vara mardrömmen för en så blir det att åka just den kvällsturen.
Tack för att du var med!
Kram
Japp, en tidig Skyltsöndag denna torsdag tackar jag för. Det gäller länken också.
Det där med att hålla isär kossor och tjurar har jag också svårt för. Jag menar när man bara ser huvudet så...
Nossa Senhora da Boa Morte - Our Lady of Good Death på engelska låter inte bättre heller. För en död är ju inte god direkt...
Att åka buss på Madeiras serpentinvägar är INTE roligt. När vi var på ön hyrde vi bil. Det var nog det mest skräckinjagande vi gjort. Var vettskrämd många gånger bland annat vid rödljus i 40 graders lutning...
ja, det beror på. Ibland är uppåt förstås jobbigt men det kan vara väldigt mycket jobbigare på vägen ner, beroende på hur brant det är. Nu har jag till all lycka starka ben och knän, men mjölksyran gjorde sig påmint i nerförsbacken och då blev benen lite spagettiga...Hade jag haft vett att inta min energi lite tidigare hade jag säkert klarat det bättre. Man lär så länge man lever...eller har lever som en bekant läkare sade åt mig.
Ett märkligt namn på ett kapell, inte precis uppiggande. Gissar att det har med Maria, Jesus moder att göra och korsfästelsen utan att veta desto mera. Jag bara spånar nu...Vore jag mera bevandrad i allt detta religiösa så kanske jag förstod lite mera än jag förstår just nu.
Då vet du vad det handlar om, detta med att åka på serpentinvägarna här i hög fart och i mörker. De är otroliga busschaufförerna på den här ön. Ja, alla som kör något fordon är det.
Jag skall gå in och läsa på dina länkar också. Den brevlådan har sett sina bästa dagar och så många missade brev. Ni slipper Post Nord där ;)
Vyerna är ju fantastiska där. Vilken kondition ni måste få av dessa utflykter och ni går ju långt. Restaurangen ser fantastisk ut och så bra att maten var supergod. Härlig att ha vänner att vara ute och uppleva saker med
Ha en skön fredag också
Kramar från Malin
ja, så kan man säkert säga. :)
Livet är en upplevelse på så många olika sätt och vis.
Här har vi inte annat än den portugisiska posten och jag antar att den fungerar ungefär som alla postföretag gör av idag. Alltid finns det en förlängd arm någonstans ifrån, som är långsammare än den följande postarmen...Från Sverige till oss här i Funchal tar posten ca 2 veckor på sig, till julen drygt en månad, ibland längre .
Givetvis så får man en bra grundkondition när man vandrar så gott som alla dagar, ibland kortare, ibland längre och ibland ännu längre :)
Maten var god, absolut...
Ha detsamma du med Malin!
Kram
Storslagen natur! Roligt att du har tre vänner till som kan göra sällskap på en sån här tur.
Ha en go lördag!
Kram, Gerd
så skönt att du lyckades hålla dig vaken;)
Så jobbigt det är när man har skrivit en kommentar och den bara försvinner så där...Jag har också varit med om det några gånger.
Skönt att du njöt och tack för titten in! <3
egentligen var det här en väldigt snäll levada i jämförelse med flera andra. Det som tog på var uppför och nerför från levadan.
Naturen här är storslagen, otroligt fin att ta in och det vet ju du som har varit här personligen.
Ha detsamma Gerd!
Kram
Men efter att nu ha vandrat med er tror jag min envishet skulle fungera för att göra ett par vandringar.
Stort tack för denna fina upplevelse.
Kramar från oss.
don´t worry, be happy som det heter. Ingen hast Ditte!
Inlägget ligger kvar och väntar snällt.
Tack snälla du!
Jag är övertygad om att du skulle klara det hur bra som helst med tanke på hur mycket du/ni redan vandrar varje dag. Fot om fot, ett steg i taget och så har man plötsligt gått flera kilometer. En "snällare" levada är att rekommendera än de på höjder, på smalare väg, eftersom de är mera riskfyllda och mera ansträngande. Man måste koncentrera sig på ett annat sätt då. Men det finns många fina lagom-levador att vandra på, dit man kommer med buss och tillbaka med buss. Eller taxi. Taxi är billigt här. Vi får göra vandringar tillsammans om ni vill, när ni väl är här.
Tack själv och kramar till er också!
Men nu får du förklara. Än gick ni upp, än gick ni ner, än åkte ni bil och än åkte ni buss?? Vem hade bil? Varför åkte ni då bussen hem?
En mycket trevlig vandringstur, och jag vet av färsk erfarenhet från Åre att nedförstigningen är mycket värre än uppför!
Tack för en bensbesparande vacker vandring/Kram
hej på dig du med, ja, så brukar vi göra, låta varandra smaka lite grann på det vi har valt om det skiljer i rättval.
Levadorna är på höjderna och för att nå dem går man upp, ibland långt ibland inte långt, och när man har vandrat levadan ut så går den förstås neråt igen. Om du läser min för del av Pedregal"sviten" så berättar jag att vi åkte buss till Ponta da Sol för att träffa våra vänner där som kom dit i bil. Vi bor på olika håll på den här ön så därför pusslar vi..I Ponta da Sol hoppade vi in i deras bil och åkte vidare till Ponta do Pargo där levadan vi gick den dagen började i byn Pedregal. Det var där vägen gick uppåt i drygt en kilometer innan vi nådde levadan och gick neråt när vi hade gått levadan i avsnitt 3, för att nå till bilen. Det är ett pusslande Paula för att få logistiken att gå ihop. Våra vänner körde oss till den stad som ligger närmast deras hem,nämligen till Ribeira Brava där bussen sedan tog oss vidare till Funchal, vilket tog ca 1.5 timme. Vi var hemma vid midnatt. Det finns många städer här på den här ön. Våra vänner körde med sin bil till sitt hem nära Ribeira Brava under tiden vi åkte buss till Funchal. Rent praktiskt och bra för oss alla berörda. Det fanns inte på kartan ens att de skulle köra oss ända fram till Funchal och tillbaka hem igen när det finns bra kommunikationer. Vi har ingen bil, vilket jag nog har berättat många gånger om redan ;)
Hoppas du kunde hänga med i de här svängarna. Titta på kartan i del 1 av inlägget så kanske du förstår lite mera av det jag har beskrivit.
Tack för att du intresserar dig och vandrar med.
Kram!
alla tre inlägg handlar om samma vandring :)