Så kom vi oss äntligen iväg till Fotografiska museét i Funchal efter många års planer på att vi skulle göra det. Nu har vi varit där och det kommer att bli flera besök, lita på det.
Museét ligger centralt men ändå lite grann på sidan om på ett märkligt sätt. Vi har gått förbi otaliga gånger, kikat in på gården och den vackra vyn som man ser just då. Där i dörröppningen har vi stått och gluttat in. Och inåt är hitåt i bild. Trappan är inne på gården, krukorna detsamma...
Gamla stolar på rad möter en längs den ena väggen i pation, den stensatta gården när man kommer in från Rua da Carreira, en av Funchals äldsta affärsgator.
Men det man verkligen lägger märke till är den magnifika huvudtrappan i trä som leder upp till ateljén
I Vicentés fotoateljé, som för övrigt är den äldsta fotoateljén i Portugal, har fyra generationer fotografer av samma familj verkat alltifrån 1865 till slutet av 1970-talet, alla med förnamnet Vicente. Här finns bevarat ett viktigt dokument för framtiden, i form av ca 380 000 fotoplåtar, resultatet av fyra generationers arbete under ca 125 år. Det som förhöjer det dokumenterade värdet av dessa fotoplåtar är att de alltifrån år 1884 har blivit försedda med noggranna uppgifter om motiven, i de flesta fall människor, deras namn, titel och adress. Nu kanske någon undrar om jag kan räkna rätt för det blir inte mera än 105 år från starten i detta hus, men den första Vicente (Gomes da Silva) hade redan påbörjat fotobanan år 1846 men på annat håll innan han lyckades förvärva ateljén med tre våningar.
I trappuppgången hänger tavlor av det här slaget, fyllda med fotografier. Det roliga i sammanhanget är att man får fotografera precis allting men inte använda blixt och då fick jag genast mina begränsningar. Min kamera lägger till automatisk blixt om ljuset inte är tillräckligt och då blev jag förstås tillsagd, när det blixtrade om mig, så det blev att tänka till lite grann innan jag fotograferade. Egentligen var det bra för jag har ändå tagit väldigt många bilder...
Se på den lille killen som bär alla attiraljer som en vuxen man hade på den tiden då detta begav sig. Nu är det snudd på skrämmande att se detta, men på den tiden under år 1865 då fotot togs var det ingen som reagerade på det negativt utan tvärtom.
Jag tog endast några axplock bland alla bilder.
Gamla fotoalbum finns det i många olika utföranden.
Här är några av verktygen man använde, rekvisitan, då man tog foton på 1800-talet.
Detta huvudstöd, nackstöd eller vad man kan kalla det användes för att man verkligen skulle hålla huvudet stilla. Det var annat på den tiden att bli fotograferad än vad det är nu för tiden.
För min del var det svårt att välja vilka saker jag skulle fotografera, dels för att det inte fick blixtra om mig men också för att det finns så oerhört mycket att se och att fotografera. Helt otroligt mycket. Jag blir matt bara av att tänka på det.
Så därför visar jag några foton som jag tog mera på måfå...
Det fanns en hel del olika apparater, kameror, framkallningsattiraljer och gud vet allt ...Det måste bli ett litet axplock bara den här gången.
Dessa charmiga barn är av lite yngre upplaga, någon gång under början av 1900-talet
De tog många fotografier på landsbygden och har på detta sätt också förevigat hur man levde där just då.
Det här fotot, (ovan) är från anrika Hotel Reids.
Inte en enda kvinna finns med på personalfotot från 1933.
Sånt tänker jag på...
En cykelfärja?
Jag avslutar med fotografiet som finns i pation och som man lägger märke till lite extra när man är
på väg ut. Jag ville inte lämna det här fotoparadiset men det var ett måste.
Märkligt nog så blir hjärnan trött och frisk luft behövs som omväxling. Vi gick ut på stan igen,
tacksamma för allt vi hade varit med om. Och givetvis det här är bara början.
Vi bor här och kan gå dit precis när vi vill.
År 1979 förvärvades ateljén av Madeiras Governo Regional för att efter några års förberedelsearbete öppnas för allmänheten ( 1982). Alltsedan museet öppnade har Vicentes negativ och andra samtida fotografers ( ett tjugotal) tagits om hand av museet så att det f.n. inte har mindre än 800 000 negativ i sina samlingar. Den kanske viktigaste samlingen vid sidan av Vicentesamlingen är efter fotografen Perestrello. Han tog många foton av vardagslivet ute på ön liksom också landskapsbilder.
Men som ni förstår, inlägget är redan lite väl långt, jag avslutar här men har all anledning att återkomma till det fotografiska museét längre fram igen.
Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
Ha det fint!
Kram
tack! Det är spännande att se sig bakom i tiden och gamla fotografier gillar jag verkligen.
Åtminstone i fotoateljén klädde man barnen på det sättet då.
Ha detsamma du med!
Kram
ja, det finns hur mycket som helst att upptäcka där för mig ännu. Jag har bara nosat lite grann på den goda konfekten. Svartvita bilder är så fina, så fina.
Kul om du känner inspiration! :)
Nu försöker jag orka läsa och kommentera på andra bloggar igen, vi får väl se hur det går med det :-D
ja, den är permanent den utställningen i museét. Sen finns det gästutställare också men dem tar jag en annan gång någon gång.
Huvudsaken för min del Ama är att du är på benen igen, du orkar det du orkar just nu, tag det med ro, tids nog är du ordentligt där du ska vara. Så roligt att få besök av dig idag! tack för det!
Jag har haft en hel del från mina föräldrar tider men har gett dem till mina barn för att bevara dem.
Tänk, vissa saker kan man bara gå förbi. Pratar om det, men det händer inget. Ibland blir man hemmablind.
Ha det gott! Kram!
me too! ;) svartvita fotografier från förr berättar så mycket om hur det var på den tiden. Jag älskar också att titta på sådana foton och har en hel del i gömmorna tillsvidare innan de också ska vidare till "eftervärlden". Ska bara få lite ordning på dem, namn osv..
Ha det gott du med Gerd!
Kram
SÅ intressant alltså!
Att se alla gamla kameror och sådant de använde vid porträttfotografering (huvudstödet, ser mr ut som stödet de hade hos tandläkaren förr i världen)- Inte konstigt att en del var rädda för fotografen förr, haha.
TÄNKTE exakt som du, inte en kvinna i sikte på fotot från 1933 ...
OCH cykelfärjan ... ja den ser intressant ut ... minst sagt. GULP!!
Det här museet kommer att kräva flera besök av er!
TACK för att du visar.
Kramar!
det är ett absolut måste att besöka fotografiska museét för den som själv fotograferar. Vi har bara "nosat" lite grann på allt som finns...i fortsättningen blir det nog bara en avdelning i taget. Det är mäktigt helt enkelt och jag blir fullständigt fnoskig av eufori.
Tack själv snälla du! Håller mina tummar och skriver nästan inte med dem alls just nu, så gott det går ;)
Kramar!
Härligt med ett museum i gammal stil och inte minst att se de svartvita bilderna.
I Stockholm går jag ofta till "Fotografiska" men där är det mer moderna som råder.
Bilderna här är ju också ett stycke historia och det intresserar mig väldigt mycket.
Bilderna sätter i gång många tankar.
Och inte om , utan när , jag kommer till Funchal blir det helt klart ett besök här.
Kram!
Hotel Reids förresten. Här väcktes ett roligt minne. Vi besökte hotellet på 1980-talet. Ja alltså vi övernattade inte, men tog en drink i hotellbaren och kollade på alla kändisar som besökt Reids.
Jag som inte vill flyga ut i världen blir så himla sugen ... bra att få vara med via bloggen!
det är verkligen en upplevelse att besöka detta museum. Historiens vingslag brukar man tala om och man kunde känna vinddraget starkt.
Det finns en avdelning för gästfotografer där den modernare fototekniken gör sig gällande, det finns många rum med allt mellan himmel och jord som har med fotokonsten att göra.
För min del känns det lite grann som att bli bekant med min nya tillvaro och den kultur som finns i varje sten, jordbit och människa. Större förståelse för det man upplever är steg framåt.
Jag kan mycket väl tänka mig att du genast gör ett besök där när du kommer hit. Ser framemot det!
Kram!
ett annorlunda fotomuseum som berättar madeirensernas historia samtidigt. Ett fantastiskt ställe. Personalen är dessutom väldigt tillmötesgående, vilket förhöjer besöket avsevärt.
Hotel Reids trädgårdscafé kan man fortfarande besöka utan att vara gäst där. De brukar anordna afternoon-tea där har jag hört men vi har inte besökt stället ännu. Det är svindyrt att övernatta där, har jag fått mig förstått. Kändisarna kommer och går där ja...:) Savoy Palace är ett annat ställe för dem som är populärt, inte långt alls från Reids.
de är så mycket mera än de moderna fotografierna, de svartvita. Så talande på ett annat avslöjande sätt. Så tänker jag också, precis som du.
Det är en stor fördel i dagens läge att kunna förflytta sig via bloggosfären. Billigt och bra! :)
Dessutom ett museum så att alla kan se detta. WOW!
Härligt att ni kan gå dit lite då och då och njuta av alla bilder!
det är en otrolig skatt de har , utan minsta tvivel.
Och alla kan få ta del av den dessutom. De bjuder verkligen till!
ja, huset är verkligen vackert och museét mycket trevligt på alla sätt!
Så fint dekorerade fotoalbumen var. Intressant och imponerande med all dokumentation från fyra generationers arbete. Kan tro att det finns mycket att se där. Är nog ett ställe att besöka flera gånger.
Paulas inlägg om Erik Johansson är spännande; jag var där tidigare på besök hos henne. Den här är betydligt mycket äldre och är permanent men de har också utrymmen för gäster, men det blev alltför mycket den första gången att ta in. Får ta det flera gånger om :)
Ja, det är mycket imponerande att allt detta material finns bevarat med både namn och adresser etc.
Underbart att få se, o interiören i början, jag kan se balgäster glida nerför trappan, den ena ståtligare än den andra
jag var ute före dig med besöket. Faktiskt redan den 18 maj men jag har inte fått ändan ur vagnen och skriva om Fotografiska här förrän nu.
Det var alldeles för mycket för min lilla ärta, men dit går vi igen, helt säkert.
Ja, det var den tidens ideal, även om killen som så knappast visste om det själv ens. Historiebeskrivning på sitt sätt.
Jag kan också se kvinnor i de allra finaste klänningar komma ner svävande från övre våningen via trappan. :)