Snart tänker jag ta er med på en "snäll" levadavandring. En vandring som jag kommer att dela upp i flera inlägg. Hur många det blir vet jag inte ännu, två eller tre. Det finns mycket att visa och berätta om en sådan vandring, vad som finns längs vägen osv. så därför blir det flera inlägg även om det handlar om en enda liten vandring på ca 5 km den här gången.
Vi får förstås lite motion medan vi vandrar men för vår del handlar det mera om att upptäcka omvärlden/miljön och allt som växer där. Vi tar det med ro, tar allt i vår egen takt och helst utan stress. Så trivs vi allra bäst. Dessutom, när man går samma levada nu och då, så känner man igen sig på ett särskilt sätt, blir bekant med både växter, djur och övrig omgivning. Man ser förändringarna från årstid till årstid.
Många av er som har följt mig genom åren vet vad en levada är, men för den oinvigda kan det vara bra att veta lite mera. Det här inlägget är långt men hoppas ni orkar läsa det ändå.
Bildtext:
Så här kan en levada se ut.
Den här gick vi från Palheiro till Monte för något år sedan.
Kanalen är nyrenoverad. Vanligen ser de lite annorlunda ut men vattenkanalerna är viktiga och måste hållas i bra skick, så sakta mak förnyas de efter behov och möjlighet. Och man går förstås inte i levadan, man går på kanten bredvid. Fast det händer att man går i levadan ibland, för att känna sig trygg på utsatta ställen 😉 Madeira har egentligen väldigt svåra topografiska förutsättningar för att odla. Bergen med sina branta sluttningar och stup och floderna som under otaliga år har skapat ravindalar har gjort framkomligheten mellan grannbyar omöjlig många gånger. De ständiga landrasen efter regnoväder, översvämningar etc. var ändå inte något hinder för dem som en gång började odla här, de tog det steg för steg. De gjorde egentligen det omöjliga och de banade väg för dem som kom efter.
Bildtext:
Här ser man tydligt hur terrasserna ser ut. Utsikten hade vi någonstans mitt i en vandring längs levada do Norte till Estreito de Câmara de Lobos.
Man byggde terrasser (poisos). Något som många gör än i denna dag, det finns inte andra möjligheter i den här kuperade naturen. Jorden är bördig men det räcker förstås inte till. Det ska finnas vatten för att ge växtkraft åt odlingarna sommartid, då det sällan regnar. Man började bygga levador/vattenkanaler/vattenbärare redan under 1600-talet. På det sättet har Madeira säkrat sin vattenförsörjning.
Idag levererar levadorna inte bara vatten till de södra delarna av ön, de ger också vattenkraft. Det finns drygt 2170 kilometer av levador som utgör ett mycket stort nätverk av vägar att vandra på. Vissa ger enkla, avkopplande vandringar genom en oerhört vacker natur med många gånger helt makalöst vackra utsikter medan andra levador är smala, med söndersmulade avsatser där ett enda litet felsteg kan leda till allvarliga skador eller dödsfall. Tyvärr får man läsa om det nu och då i tidningen här.
Bildtext:
Här ser man tydligare hur allt är uppbyggt. Levadan rinner ovanför odlingarna till höger i bild. I det här fallet ser den ut som en liten vattenränna. Den är dragen från en mycket djupare och bredare levada (do Norte) i närheten. Vandringsleden är av betong denna gång. Jordbrukarna bär alla handredskap, (här fungerar det inte med jordfräs och traktor; allt görs för hand) till sina "täppor". Det krävs en stig att vandra på och det är den som också vi gick på den dagen då jag tog bilden. Sen när det är dags att skörda bärs allt tillbaka längs levadan igen. På den här "stigen" kan man säkert använda skottkärra men ofta ser man dem bära sina säckar på axlarna och på betydligt smalare och mera utmanande stigar än just den på bilden.Levada kommer av det portugisiska ordet levar, som betyder bära. Det är viktigt att ha vattenreservoarer i regnrika områden som senare kan ledas via kanaler till odlingsmarken, när sommartorkan sätter in.
Bildtext:
Den här platsen stannar vi gärna till på. Vi brukar äta lite frukt där när vi tar en paus under vandringen längs levada dos Tornos. Levadorna kan vara riktigt långa men man har många gånger möjlighet att själv avgöra hur långt man vill och orkar gå, beroende på vilken levada man väljer att vandra. Många gånger finns det naturliga möjligheter att stiga av och på beroende på var levadan drar fram. Vi väljer förstås att vandra levador där vi har möjlighet att åka buss både till och ifrån.
Ovan är ett slags första reningsverk, som samlar upp allt skräp som har fallit ner i vattnet
Bildtext:
Direkt nedanför "reningsverket" finns en stor reservoar där vattnet sedan samlas upp innan det går vidare till olika odlingsmarker. Det finns många likadana över hela Madeira, som är självförsörjande på vatten. Reningsverk för hushållsvatten och dricksvatten, finns bl.a. i Funchal. Jag känner inte till exakt hur och var de ligger ännu men ett gott vatten har vi , ett av de allra bästa i hela Europa. Häromdagen läste jag att vattentillgången på Madeira är tryggad ända fram till hösten, då det åter blir regnigare. Det är väldigt viktigt för odlingarna att det finns vatten. Alla är vi beroende av det.
Ibland får man se den här typen av vacker uppsamlingsplats för löv och kvistar som faller ner i levadan. Levadorna kräver ständig skötsel och tillsyn. Det finns många levadavaktare, s.k. levadeiros som sköter om att vattnet rinner som det ska, att stigarna är i gott gångbart skick och att vattentilldelningen till jordbrukarna sker som den ska ske.
Bildtext:
Det här är ingen ovanlig syn. Någon längs levadan tar vatten till sin odling med slang. Exakt hur det går till kan jag inte berätta men var och en har sin egen vattenmätare som kontrolleras noggrant av levadeiros. Vattentjuvar finns och de ska hållas efter förstås, därför är det viktigt med kontroller. Tar någon mera vatten än den får göra blir någon annan utan och så ska det förstås inte vara. Här om dagen läste jag att någon har stulit vatten i St. Cruz och det får givetvis påföljder. Helt sonika hade man kopplat egna rör till någon annans rör och avlett vattnet till sin egen favör, vilket förstås uppdagades när den rättmätiga vattenförbrukaren blev utan. Dumt att ens försöka. Nu väntar böter...
Bildtext:
Vattnet leds också genom tunnlar som har byggts för hand. Sammanlagt lär det finnas drygt 25 km tunnel av det slaget. Mycket muskelkraft har gått åt här. Som levadavandrare är det bra att ha pannlampa eller ficklampa med sig och gärna också en stav som är tillräckligt lång så man kan stödja sig på den ordentligt när man går längs den smala kanten. Kanten är ofta så smal att man måste ha staven i vattnet och på levadans botten. Tunnlarna är ofta låga och berget skjuter oväntat ut lite här och där på vägen genom berget. Ibland önskar jag att jag hade haft en hjälm på mig och då är jag kortvuxen, bara 160 cm. I mörker ser man inte så bra så lampa i pannan är en stor fördel att ha.
Bildtext:
In i berget och ut på andra sidan, stig inte snett för då blir du våt, böj din rygg så du inte slår huvudet.
Det händer att man får gå genom ett eller flera vattenfall också på vissa levador. Vandringsleden här ovan är dock tryggad med en spång med räcke lite längre ner för säkerhets skull. Det händer olyckor om man inte är försiktig. De kan hända ändå. Men förr gick de på kanten ovanför för att komma fram. De är bergsgetter här! Calderao Verde heter levadan
Bildtext:
Så här mysigt kan det se ut ibland. Bilden är fotad i en januarimånad men längre fram på vårkanten är det som att gå i en grönskande tunnel. Levada do Moinho är namnet. (Moinho betyder kvarn)
Sen kan man hoppa kråka över levadan också för att komma fram. Om man vill.
Långa steg fungerar också.
Den här gången är den dock torr. Levadan heter Bom Successo.
Det är bara ett kort avsnitt längs Bom Successo som man får agera kråka.
Levadorna går många gånger förbi hus som folk bor i och då har man lagt stenluckor över vattenkanalen, som man kan gå på. Det klingar när man vandrar på dem. Att smyga sig tyst förbi är en omöjlighet. Nästan genast sätter en vakthund eller oftast flera sådana igång och skäller ut en. Men det där hör till.
Jag har för mig att det var på stadslevadan jag tog den här bilden. Levada do Piornais. Piornais är uppkallad efter en endemisk buske med gula blommor, " piorno, genista tenera", som tidigare förekom i riklig mängd i området, men som numera är sällsynt.
Nästan alltid har man en hisnande utsikt. Möter man någon får man ta det väldigt varligt, alla levador har inte räcken. Här och där finns det "mötesplatser" som man kan stiga upp på när man får möte. Ibland får man ställa sig bredbent rakt över kanalen och hoppas på att man får ihop sig själv igen utan att ramla ner i vattnet eller att tappa balansen och vippa ner för kanten vid avgrunden.
Långt därnere ser man en levada utan räck att hålla sig i. De är som bergsgetter folket här, jag har sagt det förut och kommer att säga det många gånger än. Jag tog bilden när vi var i Paul do Mar för något år sedan. Vi själva går på en levada längs bergsväggen på motsatta sidan av ravinen. Jag minns inte om vi hade räcke eller inte. Det har jag förträngt helt enkelt.
Bildtext:
Det här är väl att leva på kanten? Där de gula blommorna på bilden växer är det slut på täppam och ett stup går rakt ner utanför kanten. Där står de, jordbrukarna, med sina hackor och gungar som om de stod på hur stadigt golv som helst. Pust! Jag blir svettig....
Det här fenomenet har vi skrattat åt flera gånger under våra olika levada-vandringar. Ett räck har satts upp längs stigen uppe vid stigen. Man vill tydligen inte att turister och andra vandrare ska vippa ner i landet nedanför och förstöra deras plantor och skräpa ner. Själv står de där utan att ens tänka på hur farligt de själva lever. Räcket borde ju vara nedanför landet, skulle jag tycka, rent logiskt. Eller ett där nere, ett däruppe
Bildtext: (Uffes bild)
Det händer att man får en känsla av att man har nått vägs ände.
Men för det mesta går vägen vidare runt knuten.
Med den sista bilden avslutar jag den här "lilla" introduktionen i text och i bild. Jag har visat foton från några levadavandringar som vi har gjort tidigare. De är inte dagsfärska men när jag tar er med på den "snälla" levadan som vi gick härom dagen så är det nya foton jag visar.
Snäll levada? Jodå, det finns snälla och det finns mindre snälla för att inte tala om riktigt stygga levador Vi väljer de snällaste nu för tiden.
En sak som är viktig att minnas är att levadorna inte är gjorda för turister.
De är gjorda för dem som är i verkligt behov av dem; för jordbrukarna och för folket som behöver vatten.
Att man sedan upptäckte att man kan göra pengar på turister var bara en något tillfällig bonus till en början. Alla gillade inte att ha främlingar i sina knutar men vissa av levadorna öppnades för plånböckerna som ville ut på vandring tillsammans med en guide. Nu har man insett att det är viktigt att folk som kommer på besök får uppleva något utöver det vanliga och med EU-bidrag har man renoverat och säkrat levadorna bit för bit. Nu har levadorna fått en helt annan betydelse på sidan om huvudbetydelsen.
Visa respekt, vad än ni gör när ni är ute och vandrar längs levadorna!
(Med eller utan guide)
Alla får använda dem men i det här sammanhanget är ödmjukhet verkligen en dygd.
Ibland möts man av en skylt som varnar att man inte ska gå vidare på levadan p.g.a. ras och liknande.
Då ska man svänga om och inte tro att man kan gå på vatten.
Ett litet tips bara.
Det finns de som inte har hörsammat uppmaningen och det har blivit deras sista levadavandring. Tyvärr händer det nu och då. Eller som Nalle Puh säger: en del människor har ludd i öronen.
Respekt är ordet!
Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
Det första som slog mig är att du borde jobba som en guide. Eller för en tidskrift. Ditte, Lena i Wales och du skulle kunna... :)
Kram
tack!
Haha, du är som jag är, jag kommer ihåg det nya för stunden. Ungefär.
Höjdskillnaderna är markanta på vissa ställen. Tänk att Madeira är lika stort till ytan som lilla Åland, men vecklar man ut Madeira så blir det bamse mycket större.
Tack Bosse, jag är nöjd med att blogga nu för tiden. Inget jobb längre, jag har blivit laaat! :)
Kram
Tack för titten in. Du har säkert vandrat levada när du har varit här kan jag tänka mig! :)
Otroligt vackra omgivningar dessutom.
Läste med stort intresse allt och så fint med bildtexterna till de vackra bilderna-
Här skulle jag också vilja och kunna vandra.
Varm kram!Och jag ser fram emot mycket mer.
Ha det fint!
Kram
du skulle trivas att vandra levada. Det är ju endast här man kan göra det i hela världen, så det är verkligen unikt för Madeira.
Varm kram och det kommer mera, lita på det!
tack! Att du är trött kan t.om en liten loppa förstå! Vilket go du har! Sov sött och länge! Om du kan! :)
Ha detsamma!
Kram!
Tycker att Madeiras bevattningssystem är genialisk. Det som fascinerade mig mest var dock inte bevattningen utan hur de boenden tog sig upp för att komma till sina hus. Snacka om ett dagligt gym som inte kostar en spänn. Vi såg många äldre som bodde granne med levadorna. Hur orkade de?
Eloge till er som verkar ha balanssinnet i behåll:-)
du har så rätt; höjdrädd ska man heller inte vara. Nu finns det förstås levador som är på lägre höjd, t.ex en del av Piornais, stadslevadan. Men följer man den så går den senare uppåt mot höjderna. Balansen är viktig och därför går vi de snälla levadorna nu sedan Uffe blev sjuk (stroke). Tidigare var vi lite vildare och mera våghalsade av oss men vi hade en vän som var leg. bergsguide som tog oss med på sina försöksrundor. Han måste testa levadorna innan han tog grupper på dem och då dög vi som försökskaniner. ;) På det sättet fick vi vara med om väldigt spektakulära vandringar emellanåt.
De boende är otroliga. I något inlägg ska jag visa deras trappor och stigar. Man blir verkligen imponerad. All heder åt dem. Vilken kondition de har, även de som är gamla som gatan. Som levadan kanske är bättre i det här sammanhanget.
Ha en härlig dag!
me too! Det är så jobbigt att gå annars. Man halkar lätt ner.
Ha detsamma!
Otroligt faktiskt.
Vilket system de fick till tack vara dessa levador.
OM jag kommer till Madeira ngn ggn måste det blir de snälla levadorna vi går. Tycker ni är GRYMMA som går de där smala och stupande.
Jag skulle få panik.
Jag har ibland svårt på våra vandringar vid vissa partier, men dina levador slår allt.
SÅ intressant, tack för detta inlägg.
OCH keep on hiking, ni grymma två!!
Alla beundran från en vandrare som jag ...
KRAMAR!!!!
Tack! Man förstår nog inte vad det är att vandra levada om man inte förstår grunden till dem, skulle jag tro. De är så olika allihopa, ett par hundra ca som de är.
Hoppas att vi får den möjligheten Annika, att gå snälla levador tillsammans. Nu för tiden tar vi inte de smalaste och mest stupande, med tanke på Uffe och hans balans, som gick lite åt pipsvängen i och med hans sjukdom. Vi har en annan favorit i våra tankar, en som vi också brukar gå förutom den snälla som jag ska visa vilken dag som helst. Den andra favoriten är mera hisnande på sina ställen. Däremot är många levador mycket säkrare nu än de var när vi började vandra. Tar man det lugnt så brukar det gå hur bra som helst att ta vilken levada som helst, bara man inte är höjdrädd och får panik.
TACK!
Kramar!
Yes, we keep on hiking! :)
ja, det är verkligen trevligt att vandra levada. Har man en guide med sig så blir upplevelsen väldigt mycket bättre, åtminstone i början när man börjar vandra och inte känner till så mycket.
Uppsamlingspoolerna och stillastående vatten vet jag inte särskilt mycket om, men varje gång vi har vandrat förbi en sådan och sedan går samma väg igen någon vecka senare har vi sett att nivån har antingen sänkts eller höjts. Jag känner inte till det där riktigt ännu för att kunna säga hur det är. Men jag känner till att det i våta marker på vissa ställen har funnits denguemyggor, men det var för några år sedan som jag läste om det. I reservoarerna tror jag inte att myggor är något problem. De använder vattnet i stort sett hela tiden. Men jag måste ta reda på mera för att veta hur det verkligen ligger till.
Vi hade myggor här i höstas när vi flyttade hit, men väldigt få. Hemma på Åland fanns det mycket mera. Det beror säkert på var man bor också.
Vilken ynnest; här bor ni,
må så innerligt väl och hållll baaalansen :-)
ja, tänk att även knäna kan få svindel. Jag har förstått att en hel del homo sapiens kan drabbas av den åkomman.
Ja, här bor vi, en ynnest absolut. Ibland ska man våga ta hoppet och hamna i ett nytt liv, ett nytt land men märkligt nog inte . Måste utveckla det där någon gång längre fram.
Tack Tove, må precis lika innerligt bra du också!
Jag inser också att detta inte är frågan om något motionslopp, snarare då balansering, ungefär som på en bom i skoljympan. Hmmm, jag var inte så bra på den grenen. Hur lång tid tar en 5 km promenad, ungefär? En timme lär inte räcka?
jag tror att du skulle klara av det, trots att det ibland kan kännas högt. Man får välja levada efter vad man klarar av. Ofta är de bra beskrivna, bara man vet vad man ska googla på. Det finns flera handböcker också som man kan köpa och ta med sig på sina vandringar.
Vi har en vän från England som vandrar mycket levada men ibland går det inte alls för henne att gå vidare om hon kommer till ett jobbigt avsnitt. Då blir hon fullständigt paralyserad och hennes man hjälper henne backa och svänga om. Sen går de tillbaka.
Man får möten nu och då, men alla hjälps åt. De som har möjlighet ställer sig på sidan om där det är säkert medan de mötande går förbi. Det finns olika sätt.
Det finns faktiskt folk som springer längs levadorna för motionens skull. Ofta yngre förmågor från Madeira. Många gånger är de i sådan fart att de inte vill väja eller stanna så vi har lärt oss att genast ta oss åt sidan och släppa fram de motionsstressade. Det beror helt och hållet på i vilken takt och fart man går en levada. De här 5 km som vi sakta vandrade med fruktpaus tog ca 3 timmar. Men vi tog det lugnt hela vägen. Jag gissar att det går att gå den på 1 timme om man nästan springer. Vi har gått den på 2 timmar någon gång i sällskap med andra .