Levada dos Tornos från Curral Romeiros mot Palheiro, del 5
Det blev alltså en del till, nummer 5
Jag är tidsoptimist och tror alltid att jag ska hinna med allting på en och samma gång men så blev det inte alls när det gällde vår levada-vandring denna gång.
Det finns så mycket jag vill berätta om och visa er och då får det ta tid helt enkelt.
Och tid är egentligen det enda vi har eller hur?
Så snart vi hade passerat den lilla vägtunneln ( del 4) så såg vi denna protea som jag tror heter " Waterlily",Leudadendron Strobilinum.
Proteasläktet är stort och det är lätt att ta fel på de olika sorterna som är
mycket lika varandra så jag säger tror den här gången
men jag känner mig nästan 99 procent säker på att det är en sådan.
Ursprunget är afrikanskt.
Till vänster i bild finns en privatträdgård med hus som vi har sett att
man har fixat upp ordentligt under de senaste åren.
Tidigare var den inte alls lika omskött som den är nu.
Det är en fröjd att se när något förnyas och förbättras.
Grannen direkt efter det stället heter/hette Hortensia Gardens Tea House.
Nu ser skylten ut så här och stället har varit till försäljning i två år.
Skulle jag vara lite yngre skulle jag knappast tveka alls men nu är jag inte det,
utan jag är t.om. en pensionerad f.d. caféinnehavare så de drömmarna lämnar jag
åt yngre förmågor att förverkliga och önskar dem lycka till, vem det än vara må som vågar
hoppa.
Men vilket ställe det skulle vara att ha.
Efter det klarade ägarna inte av att hålla stället kvar längre,
dels på grund av ålder men också p.g.a att kunderna uteblev.
Något alla känner till som är i branschen.
Pandemin har skördat sina offer på olika sätt.
Jag är väldigt glad för att vi gjorde ett besök där i mars-19 då vi såg den här skylten.
Annars skulle vi ha gått miste om denna ljuvligt goda äppelkaka, för nu är det ingen där som bakar
någonting överhuvudtaget.
Ibland har man flax.
Vi kunde ju ha skjutit upp vårt tehusbesök . För övrigt har vi varit till detta ställe flera gånger innan
år 2019. Vi trivdes bra där.
Ett roligt minne från vår sista testund där,
var att caféinnehavaren, äldsten i familjen som äger stället, blev så förtjust i mitt hår.
Kan ni förstå, jag var i Portugal, där kvinnorna har hår
som inte är av denna värld i jämförelse med våra nordiska hår.
Jag kan bli grön av avundsjuka när jag ser deras vackra, tjocka hår.
Plötsligt blir en portugis så glad i mitt vita mjuka nordiska hår,
att han ställer sig rakt upp och bara drar med händerna genom det.
Gång efter gång.
Och jag låter honom hålla på. Jag kände mig nästan exotisk mitt i allt.
Det fanns fanns ingen anspelning på något annat i detta än att
han gillade mitt hår och när nu någon gör det så varför inte ?
Hans dotter bara skrattade och skakade på huvudet åt sin pappa.
Vi skrattade allihopa.
Han kunde några ord på norska, för där hade han varit i sin ungdom.
Kanske mitt hår gav honom trevliga minnen av någon norsk liten kärlek rentav?
Nog nu med nostalgi.
Så där ja, nu går vi på en smal levadastig ovanför landsvägen. Tidigare fanns det inte något räcke där alls och det kändes faktiskt lite grann kymigt med tanke på att man kan snava och ramla ner. Det är inte högt men tillräckligt högt och väldigt hårt nedanför.
Nu var vi framme, eller nästan framme vid The Jasmin Tea House.
Vi stannade upp och funderade på om vi skulle gå dit och nedför
alla trappsteg av varierande art (de är ganska knöliga).
Men så bestämde vi oss för att gå vidare.
Jodå, vi brukar besöka det typiskt engelska caféet nu och då när vi går den här levadan .
Nära caféet finns en busshållplats där bussen till centrum går förbi,
så strategiskt är det ett riktigt bra ställe.
Men vi gick vidare.
En annan gång ska vi gå dit och då ska jag visa er hur trevligt
det är där och vilka godsaker som bjuds.
Den här trappan med räcken är väl charmig eller hur?
Med den här utsikten framför oss så satte vi oss ner och drack vårt vatten.
Det bor ett äldre par där som vi har pratat med någon gång.
Väldigt rara är de.
Jag kom på att man tänker alltid på andra äldre som äldre än vad man är själv.
De tänkte kanske detsamma om oss?
Förmodligen gick de in till sig och sade att det sitter ett äldre par
på levadakanten och dricker vatten ur en flaska.😊
Sant. Där satt vi.
Levada dos Tornos rinner under oss och bakom oss...
Den kommer från Brasilien ursprungligen så den talar antagligen
brasiliansk portugisiska
I parets trädgård fanns ett äppelträd, ja, egentligen flera sådana men de var knappt vid liv längre
men på ett av dem fanns denna vackra äppelblom.
Den speglar sig själv i levadan.
Den där stenen lyfter man inte bort så där bara...
Vid något ras har den fallit ner och mera eller mindre skruvat sig ner i jorden.
Jodå, det går bra att gå runt den.
Man måste inte stiga över den 😉
Jag har medvetet lämnat bort en hel del från slutet av vandringen som vi såg
Det får helt enkelt räcka med ett fem delars inlägg.
Men nästa gång när vi går den här levadan så ska vi börja den från andra hållet.
Det finns fortfarande hur mycket som helst att dela med sig av ännu
Levadan går vidare och vidare men vi lämnade den vid Palheiro som vi hade tänkt oss från början.
Vad ser jag när vi väntar på bussen?
Jag gick närmare förstås och visst var det en ros, snudd på likadan som den vi såg tidigare
Skillnaden var att den här var dubbel.
Så himla vacker den är
Väl hemma igen någon halvtimme senare tvättade jag persiljan
som hade fått åka med i Uffes ryggsäck.
I söndags åt vi det sista av den.
Tack för att ni har orkat vandra med oss!
Det blir helt säkert flera levadavandringar ännu
men jag vet inte om jag skriver om dem alla här på bloggen.
Men säkert gör jag det någon gång nu och då.
Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madeira
Kommentarer
japp, jag börjar lära mig! Tack för lärdomen! :)
Levador, de har sina läskiga platser, SOM bilden som nu har ett räcke--tack och lov för DET!! Känner hur mina ben värker bara jag tänker på hur det skulle varit utan räcket ...
GULP!!!
Ja, det är alltid trevligt när man ser hur som folk rustar upp och ger nytt liv. Ödehus och ruckel finns det för många av.
Hortensiastället, sorgligt ändå ...
Kan bara föreställa mig hur ljuvliga hortensior det måste finnas där.
Bra att det finns ställen runt levnaderna där man kan slinka in för en kopp och en macka.
förresten, brukar du och Uffe ha med matsäck på vandringarna? Det kanske är svårt att hitta bra picknickplatser längs levadorna?
Karin, på tal om din kommentar hos mig, jag tror att du har helt rätt i din analys om rosorna. TACK FÖR DET!!!!!
Kramar o stort tack för att du visar och berättar om levadorna!!
Det är fint att du har "orkat" hänga med oss i fem delar. Det är svårt att sätta gränser emellanåt när man som jag gärna vill berätta och visa vad vi är med om här på Madeira.
Stigen längs landsvägen, den med räcket, ligger inte så högt men skulle man falla så skulle det vara för högt helt enkelt. På vissa ställen är det mentalt skönt med ett räcke. De är mest för att vara till mentalt stöd de där räckena.
När hortensiorna börjar blomma på höjderna så blir det helt säkert ett nytt inlägg.
Uffe och jag brukar ha frukt och vatten med oss nu för tiden. Förr hade vi smörgås med oss men kände att vi blev lite väl mätta för att orka vandra, så...men visst är vandringen riktigt lång så kan det behövas något annat än frukt också. En energibar bär vi med oss ibland. Men smörgåsen stannar hemma.
Kul att det var en myskros. Den är lite mysko den ;) .
Kramar till dig också!
Jätteskoj med ditt "personliga" minne av mannen som älskade ditt vita hår. Det hade då inte kunnat hända här - alltså jag menar en man som kände på en portugisisk/spansk kvinnas hår. Älskar sånt! Så spontant och typiskt "sydländskt".
Caféer, barer/te-hus som ligger utanför turiststråken klarar sig nog bara om man har avtal med resebyråer som gör guidade turer. Har man inte det så är man illa tvungen att förlita sig på lokalborna. Å de uteblev ju såklart under pandemin. Så synd att ditt tea house gick i graven - det också.
Hursom - tusen tack för en härlig vandring:-)
exakt hur lång levada-biten är vet jag inte men ca 5 km. Desto längre än så är den knappast inte men vi tar tid på oss. Var ute i 3 timmar och examinerade, botaniserade, fruktiserade, vatteniserade osv. Går man i rask takt klarar man levadan på halva tiden.
Det är det där kravlösa upptäckandet som vi gillar men visst finns det levador av annat slag som kräver lite mera fart för att man ska hinna till buss.
Haha, persiljebastukvast. Nu kokar det finska blodet, du är för härlig!
Jadå, det finns legitimerade bergsguider som leder vandringar över hela ön. De är jätteduktiga men har ofta tider som ska hållas. Vi har varit med några gånger tidigare med sådana. Men push, push, här får ni fotografera, nu måste vi vidare för att klockan går och vi ska tillbaka igen tills transporten kommer. Inget för oss men det har varit bra att vara med om det också.
Tack Paula!
tack för att du har hängt med oss!
Det kan jag gott tänka mig, levadorna har inte ändrat särskilt mycket, bara renoverats osv.
jag tänkte faktiskt på dig när jag lade in rosen i inlägget.
Självklart finns det experter, tack och lov, jag är en glad amatör och tänker så vara men visst är det bra att veta att det heter, enkla, halvfyllda och fyllda. Den sista rosen, trippelkromosomen, är välfylld eller hur?
Protea är ett svårt släkte, jag känner till ett fåtal arter men inte mera än så. Det räcker säger jag också.
Hoppas att du delar med dig av din nässlekunskap. Jag är förstås nyfiken. Romarna värmde sig med att rulla sig i nässlor när de var i England och härjade för några hundra år sedan. Också en användning av den fina växten. Den finns här men ser inte alls likadan ut som hemma i Finland. En helt annan typ.
Ha det gott ni också!
så roligt med snålskjutsare på vandringen! Tack för det!
Cafémannen var så hjärtligt spontan och typiskt sydländsk. Du har rätt, det skulle inte fungera i Norden, utan att det skulle bli rubriker och anmälningar.
De här båda caféerna,Hortensia och Jasmin, har/hade samarbete med resebyråer och med hotell, kryssningsfartyg osv men Hortensia klarade inte av uppehållet. Jag gissar också att åldern har ett finger med i spelet för Hortensias del, det äldre paret ville att barnen skulle ta över men stället är stort och kräver mycket arbete samt renoveringar.
Ibland är det dags att ändra på livet, precis så där som vi har gjort. Lokalborna har sina hak i sina delar av staden, lite i varje gathörn ungefär.
Tack själv BP!
Bra att dom satt ett räcke där ovanför vägen. Jag får alltid svindel när jag står så högt. Det är så magiska utsikter där ni bor. Det var verkligen ett annorlunda och charmigt räcke. Flaskborstblomman var läcker och ser ju verkligen ut som en flaskborste i formen ;)
Vackra blommor. Det var en märklig sten och det är nog som du säger. Vilka fantastiska upplevelser ni får varje dag.
Fortsätt njuta och ha det bra
kram
Ha en härlig flygarehelg!
Så gör jag också. Jag tar min tid :)
Allt har sin tid, nu har de gamla ägarna lagt ner sin verksamhet och jag hoppas att de får sälja sitt livsverk. Platsen är underbart vackert belägen, deras trädgård är bamsestor och fylld av växter av olika slag. Ett paradis i sig.
Han tyckte i alla fall att jag hade ett jättefint hår.
Men annars så är det ett vanligt mjukt nordiskt hår, varken mera eller mindre.
Här finns oerhört många olika växter, blommande och ickeblommande.
Stenen har följt med i ett ras från högre höjder. Jorderosion sker nu och då efter vinterregn och stormar. Helt riskfritt är det inte att vandra levada. Man kan få stenar över sig när ett plötsligt ras är på gång. Det har hänt olyckor på det sättet också.
Tack detsamma-kram!
jaha, flygarehelgen, dan...jag har helt förträngt att det finns någonting sådant också.
Tack detsamma, ha det toppenbra!
Episoden med mannen som ville känna på ditt hår var rörande.
Många hälsningar till dig och Uffe från Tove och mig i Karlstad-
kram
tack för att du ger dig tid att vandra med oss den sista biten också.
Många hälsningar till er båda från oss båda i Funchal
Kramar :)