Nu tömmer jag de sista flyttlådorna ....

Äntligen blir lådorna tömda och kläderna får flytta in i den nya garderoben som blev beställd redan i oktober-21. Vi har tillgång till en finsnickare som heter Dinarte och som fixar till skåp och lådor åt oss enligt måttbeställning. Han har flera medhjälpare i sitt lilla företag och eftersom kvaliteten är bra så får de mera jobb hela tiden. Han har redan inrett vårt kök så vi vet att killen/killarna kan. 

Vår lägenhet är liten, bara 74 kvm ( i jämförelse med de 300 kvm vi hade när vi bodde på Åland).  Den är inte "skräddarsydd" på något sätt, utan ombyggd och påbyggd någon gång efter den första begynnelsen på 50-talet. Eller kanske det är just det som är skräddarsytt?  Här tar man vara på utrymmen på sitt särskilda sätt som faktiskt har givit oss glada skratt. Vi gillade lägenheten och planlösningen redan första gången vi var här och tittade oss omkring, så pass att vi bestämde oss på stående fot. Sen dess har förstås oerhört mycket hänt. Lägenheten är totalrenoverad nu trots att vi inte tänkte så från början men mera man river i gamla saker mera får man riva och bra är det, har det visat sig vara.

Vi står på vår terass och ser på när Dinarte och hans medarbetare lastar av skåpen som ska till oss..

Igår kom garderoben till sovrummet och bänkarna till matrummet, samt spjälor till en äldre träsoffa med två stolar. Bakbordet var inte riktigt färdigt ännu men är på kommande. Vi insåg rätt tidigt att vi vill ha vår egen stil på vårt liv här. Viktigt för oss är också att understöda det lokala hantverket.

Så Ikea-tanken föll bort rätt så snart då vi började planera lägenheten. Ikea finns inte här på ön men i Lissabon, så folk/nordbor brukar gå samman och beställa hem (per Internet) vad de vill ha därifrån. Sen kommer det när det kan komma, då företagen på det portugisiska fastlandet har fått sina containers fyllda och fartygslogistiken fungerar som den ska.  Det kan ta länge, det kan gå fort, beroende på omständigheterna. I år har många fått vänta på både det ena och det andra lite längre tid beroende på vädret och till viss mån även av pandemin. Fartygen har nått fram men har haft svårt att "hoppa i land med sin Kalle" på grund av orkanvindar och liknande, så de har fått söka sig ut på havet igen där de har haft lite lä ( om man nu kan ha det på Atlanten ?) och väntat in lugnare väder innan de har kunnat gå till Canical, staden där dessa fartyg tar i land.  Förvisso går det många flyg hit varje dag men även de har fått ta sig tillbaka till Lissabon eller andra öar i vår närhet, när vindarna har varit alltför hårda. Flygen transporterar endast människor och post; det är lastfartyg som gäller när det handlar om större saker och om levande boskap. 

Dinarte i monteringstagen

Äntligen har vi en garderob.

Vi har en mycket god kontakt och förmedlare i Catarina Andrén-Ferreira, ursprungligen från "Ack Värmeland du sköna". Catarina har bott på Madeira i drygt trettio år, hon hittade sin kärlek här och på den vägen är det. Vete gudarna om det hade gått lika bra för oss om inte hon hade funnits här.  Jag är säker på att vi hade fått göra oerhört många onödiga kullerbyttor med dyrköpta erfarenheter, innan allt hade suttit på plats och mycket längre tid skulle det ha tagit. Catarina har varit och är fortfarande vårt stabila ankare fastän snart får hon ledigt från oss, kanske inte helt ledigt men betydligt mycket mera ledigt än under det senaste året. Vi har verkligen gjort en resa tillsammans som heter duga. Hon har  "givit" oss Dinarte men också flera andra väldigt bra hantverkare förutom massor av annat nyttigt att veta som jag säkert kommer att berätta om någon gång längre fram. 

Stolarna och soffan har fått nya spjälor och ska fått nya överdrag över de sittdynor som hör till. Jadå, vi ror igång oss varje morgon 😉 i vårt s.k. uterum.

Det roliga med hantverkarna här är att de gärna ger en språkkurs samtidigt när de väl är på gång. De vill ju att man ska bli portugis när man ändå har landat här på deras ö.  De flesta kan inte engelska men i varje företag finns alltid någon yngre person som har läst engelska i skolan och får agera språkrör för oss andra. Nu vet jag att kvast/borste heter vasora och sopskyffel, pá de lixo. Det fick jag lära mig igår då hantverkarna ville sopa upp efter sig. Varje dag lär vi oss något nytt. Någon egentlig språkkurs har vi inte givit oss tid att gå på ännu men det kommer helt säkert längre fram när vi har landat ordentligt i den vulkaniska myllan.

Under tiden lär vi oss av folket. En av våra vänner säger att hon lär sig portugisiska av sin städerska och jag å min sida som städar själv brukar få lite språkvett itutat i mig av sopgubbarna när de tömmer tunnan varje vecka (egentligen två gånger i veckan, men så mycket sopor blir det inte av oss två) . 

Ha det gott alla, här fortsätter vi vårt vardagsliv i vårt nya hemland. 

Copyright: Karin Eklund, Funchal/Madeira