Förebilden Ferdinand

Ja, han är min förebild, tjuren Ferdinand.
Jag försöker att vara som honom en stund varje dag och
för  min inre syn ser jag hur han sitter under korkeken och doftar på blommorna
istället för att vara på en arena och stångas med dumma tjurfäktare.
Så klok han är som förstår att livet går ut på någonting helt annat än att hålla på med sånt.

Jag har ingen korkek men jag vandrar omkring i trädgården, när jag behöver räta på ryggen
efter alla möjliga övningar som kroppen utsätts för i det här anarkistiska paradiset.

"Petunian Pia Berta Gunilla" , kärt barn har många namn som ni vet..

  Doftar gör hon inte "Pia Berta Gunilla", men ack så vacker hon är och så stor.
  Hela stora bykgrytan från källaren och skoltiden är proppfull av skönhet (och kompost förstås).
  En enda stor planta är hon.

    Däremot är den här skönheten, som fortfarande står i knopp mycket väldoftande.
    I all synnerhet  mot kvällen till.
   Jag säger doftpion, för luktpion kan ju inte dofta så gott tycker jag...
   Vilken dag som helst kan jag visa hur vacker "Alice" blir.
  

   En dag till eller så, så har bondpionen gjort sitt för i år vad gäller blomningen.
   Men som den har levererat under den sommarfagra maj månad och juni (så här långt)!

   Det som återstår ligger på marken i väntan på förmultning. Maskarna får hålla pionkronbladsfest.
   Just nu tror jag att maskarna är i Kina. De visar sig inte i den här torkan.
 
 

    Märkligt nog så blommar den stora vallmon fortfarande. Många av dess blommor har slängt av
    sig kjolarna men många är fortfarande i knopp och många har nyss dragit på sig de vackra
    flamencokjolarna som frasar så mjukt i vinden.  Om en vecka är det säkert slutdansat för i år.

   

   Nu undrar förstås någon av er hur det har gått med bönorna?
   Om det är Big-Ann eller jag som har "vunnit" kampen ?

    Skulle ni se mig nu skulle ni se hur jag ler med hela munnen....
    Som man kan se av bilden så har bönorna faktiskt kommit upp i år.
    Big-Ann har inte ätit upp dem.
    Några fick hon i sig men de flesta lyckades ta sig livslevande förbi fasannäbben.
    Bakom den vita duken som ligger över jordgubbarna,
    ( för att hon inte ska äta upp dem heller, det ska vi göra)
    så ligger reserv/garderings-landet med bönor
    och faktum är att också de har klarat livhanken.
     Men jag vaktar och vaktar- för Big-Ann vet man  aldrig var man har.
    I år har nog bespetsat sig på persilja verkar det som för en tredjedel av den bädden
    sprätte hon  allsköns väg här om dagen.
    Nå, persiljan kommer nog igen men inte där den såddes.

         Tänk om hon skulle tycka om kvickrot istället! Då slapp jag rensa bort den ur landet.
         I fjol när jag var sjuk (borrelia) så blev det lite si och så med ogräsrensandet.
         Det märks i år, så jag har gjort rena djupdykningar för att rädda örtalandet i nordvästra övre
         hörnet på landet. Operation förändring är på gång men den operationen blir lång.
         Åtminstone varar den till nästa vår.

         Jag springer ( i skön takt) mellan alla hötappar som finns.
         Dagarna flyger iväg och fastän det finns hur mycket som helst i förberedande syfte att göra
         innan vi öppnar för säsongen, så hittar den här kvinnan på saker som inte alls har varit
         planerade och som det egentligen inte finns tid till.
         Men när ilet kastar sig över en så måste man ta vara på det.
         Kvinnan konstaterar högt att tid är det enda vi har.
 
        Några vätteväsen måste plötsligt skapas
        och bli klara innan utställningen som snart har vernissage.

        Ja, vad är nu ett vätteväsen för någonting då?
        Uffe som är pragmatisk av sig kallar dem till vårfågelspöken.
        Och jag skrattar, för det är ju precis det de är.

        Så där nu visade jag ett litet smakprov på vad som komma skall.
        Snart kan jag visa mycket mera.

       Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska