Min söndag

började med en begravning.
Vårt ringduvepar sedan länge är inget par längre.
En av dem, troligen Svea, flög mot vårt köksfönster igår kväll.
Vi hörde ingenting, troligen för att diskussionerna gick höga runt bordet i Gula salen i övre våningen,
där vi och fem nära vänner satt och åt middag tillsammans.

Svea o Sven Dufva med Bullmåssan i april i år.

Det var först när vi tog avsked av de sista två vännerna som jag fick se ringduvan
som låg på magen i gräset, helt stilla. Vi kunde bara konstatera att nacken var bruten.
På köksfönstret fanns märket efter smällen.
Vi känner sorg; vi vet ju att ringduvorna är gifta med varandra livet ut och
den andra duvan låg förmodligen på boet när olyckan hände.

Vi beslöt oss för att låta kroppen ligga kvar där den låg över natten.
Naturen har sina egna lagar, det kanske kommer någon förbi
som kan leva gott på den som dog, resonerade vi.
Den enas död är den andras bröd men inte den här gången.
Duvan låg kvar i morse.

Jag tog bort duvan och lade den i en grav fylld med blommor och blad av olika slag
och ovanpå graven har jag nu planterat en vit malva, som får växa sig stor och vacker.
Duvänkan/änklingen har varit här av och till, lockat och letat. Var är du? ...
Vi är förstås ledsna, vi har haft vårt par här rätt många år redan.
Nu hoppas vi på att den levande duvan hittar en ny partner åt sig och gifter om sig.

Ett par pilfinkar såg sin chans att göra sitt bo extra lyxigt och ombonat. Så rart deras små
skall få det, inbäddade i det finaste täcket. Duvdunstäcke
Det är livets gång.
Allt bara fortsätter som om ingenting har hänt....

    Jag har fyllt stora bykgrytan med en bamsestor petunia som vi fick av goda vänner en av de sista
    dagarna i april. Den känner sig förmodligen lite medtagen av planteringen,
    men snart så tar den sig och blir  ännu större.
    Grytan är fylld av kompostjord. Rena krutet skulle jag tro.

    Fucksian och en liten stjärnlobelia, också gåvor, har fått sin sommarplats i den blåa krukan
    uppe på trätunnan. Nu är blommorna små men snart, snart, väller de över kanterna

   Det lilla växthuset har blivit rejält rengjort och tvättat idag. Äntligen har jag haft både tid och lust
   att få det gjort. Uppskjutet i ett par år. Jodå, så hemskt är det men så blir det när sjukdom knackar
   på dörren. I år är jag frisk och stark som en oxe igen, allt löper på som det ska.

   I övermorgon ska jag ta tag i det stora växthuset och sedan ska alla tomatplantor ut i
   glashusen.
   Vädret är sommarlikt och det lär fortsätta ett tag framöver ännu, så nu gäller det att
   få undan utejobbet.  

   Ja, bondpionen måste jag förstås visa.  Den har alltid varit stor men i år är den större än
   någonsin. I år måste den ha två stolar att sitta på. I fjol räckte det gott och väl med en.
   Nu är den bara i sin begynnelse, den har just stuckit upp sina gröna sköna stjälkar, blad och
   knoppar ur jorden; snart syns inte stolarna alls.

   Härliga maj, full av arbete och glädje, en månad som man aldrig hinner med
   men som man ändå njuter av, fullt ut.  Men det är torrt, torrt i markerna. Det märkte
   vi bra när vi gick över stock och sten på dagens vandring. Mossan bara knastrade
   under våra fotsulor där vi gick. 

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska