Tur och retur över havet
Mitt i tuggan uppstod magi!
Jag satt vid frukostbordet på Rosella i måndags morse, på väg till barnbarnen i Sverige.
De behövde en mormor några dagar då dottern skulle på resa, så med siktet inställt på dem
äntrade jag färjan som går mellan Mariehamn och Kapellskär.
Vid Kobba klintar dök kryssningsfartyget Birka upp i morgondiset/dimman.
Ombord fanns barnbarnens far på jobb.
Synd nog så såg vi inte varandra annat än så här, plåtbåtbeklädda som vi var.
Sen "vippade" Rosella över "tröskeln" ut mot havet. Marhällan lyste så röd och grann om styrbord.
Ett par timmar senare var jag i Sverige
Ett möte med dottern var planerat till Åhléns där vi sedan åt lunch tillsammans.
Från fönstret där vi satt, såg jag detta lejon nedanför. Det har gått över ett år sedan
terrordådet på Drottninggatan och fortfarande känns det väldigt overkligt.
Den isande känslan finns fortfarande i magen och tankarna går till dem som drabbades
så grymt och så skoningslöst. Sms, telefonsamtal från nära och kära i Stockholm den dagen
gav oss betryggande besked, men alla hade inte den lyckan och turen.
Efter några ärenden till i Stockholms city, tog vi tunnelbanan och anslutande buss
för att slutligen efter en sväng via Wilhelms skola, landa hemma hos dem.
Charmtrollet Loki tittade under lugg på "mormor". En rolig liten filur som hoppar fritt omkring
i hela huset. Mot kvällen hoppar den in i sin bur för att sova. Ja, den är väldigt renlig, går på pottan
när det behövs och så vidare.
Den allra första tussilagon för i år hittades i en sluttning innan Wilhelm och jag hoppade på
bussen som förde honom till skolan.
Livets förunderlighet är det att i bönehuset på Lidingö bodde och verkade min farfars bror
Josua Sommarström (född i Mariehamn) tillsammans med sin hustru Hertta.
Det var utgångspunkten för dem när de jobbade som missionärer i Kina.
För rätt många år sedan hölls det släktfest just där om jag inte minns helt fel.
Med bönehuset framför ögonen stod vi och väntade på bussen.
Nu bor mina barnbarn bara ett stenkast därifrån.
Wilhelm är min egen "hovfotograf" nu för tiden. Här är jag på hemväg med honom
en sen eftermiddag, då skolan var slut. "Du har väl kameran med mormor?" är den första frågan
jag får när vi träffas. Och visst har jag det. Snart ska han få sin egen första kamera av oss.
Intresset måste tas vara på. Jag tror på det där med att smida medan järnet är varmt.
Underbart är kort, alldeles för kort. Men det kommer flera dagar i öster då jag får följa Wilhelm
till och från skolan igen. Timothy klarar sig hur bra som helst, "gamla" killen som han är. (16 år)
Tur att avståndet är kort över Ålands hav.
Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
Kommentarer
Och vilken söt liten Loki! Jag har blivit förtjust i kaniner igen, dottern hade en i sin barndom som var helt underbar men väldigt bevärlig då den inte nötte ner sina tänder utan hade något fel på sitt bett som gjorde att vi varje månad var tvungna att ta den till veterinär för att klippa betarna! Annars hade den snart inte kunnat äta längre. Ja kaniner är renliga, även när de bor i bur så har de en speciell plats för toaletten.
Besöket hos barnbarnen var säkert uppfriskande, ha en fin fortsättning på helgen. bilderna från båten var magiska
Josuas och Herttas liv var speciellt på många sätt. Någon gång måste jag göra ett inlägg om det jag känner till om dem.
Loki är söt som en nöt, nyfiken och tassar på vart än man går. Han behöver ju veta var han har alla de sina.
Det är alltid roligt att träffa pojkarna. Tack Paula, ha detsamma du med!
Spännande berättelse om din farfars bror - ibland känns världen liten - som nu när din dotter och barnbarnen bor alldeles i närheten av det gamla bönhuset.
Fina bilder allihop, men den första är helt fantastisk - så fint med det gamla huset och Birka i bakgrunden - en kanonbild!
Wilhelm tog en fin bild på dig - trevligt att se dig!
Ha nu en fin dag!
Ja terrordådet går nog inte ur i första momangen.
Livet går i cirklar, generationer möter generation, så är det emellanåt och fint känns det.
Det gamla huset finns på Kobba klintar som ligger välkomnande och adjöande när man far antingen dit eller hit. I och för sig så känner nog de flesta av oss ålänningar som att vi kommer hem redan när vi sätter oss på bussen vid Cityterminalen som för oss till färjan. När man stiger ombord är man så gott som hemma men när man har Kobba klintar om styrbord och tvärs, då är man hemma på riktigt igen.
Han knäpper till för jämnan och det finns bilder av mig i alla möjliga och omöjliga ställningar just nu. Riktigt roligt är att han tycker om att fotografera. Vi planerar för gemensamma fotosafaris. Tack Anki, ha detsamma du också!
Ja, Rosella har man ju åkt med "miljoner" ggr. Det känns som en evighet jag åkte med Finlandsbåtarna. Skulle vilja att Liisa fick uppleva det. Vi pratar ofta om det.
ÅH vad gullig Loki ÄR!
Men du vad spännande det där med din farfars bror. Hur det kan bli här i livet då din dotter med familj bor så nära nu. Något som "drog" dem dit antagligen.
Loki är en sötnos i kubik!
Man vet inte hur haren, generna har sin gång. Det Sommarströmska drar det Sommarströmska till sig kanske ;) ? säger jag som är född med det namnet.
Mysigt med barnbarnen och jag förstår att ni trivs tillsammans.
Roligt att läsa om om Joshua och hertta och att de var misssionärer i Kina. Vi har ju bott dä ri fyra år så jag kan tänka mig in i deras situation.
Jätteroligt att Wilhelm är så intresserad av att fotografera och klart att du vill köpa en kamera till honom.
Här tog han ju en jättefin bild av dig.
Kanske är du redan tillbaka på Åland...Men jag önskar dig fina vårdagar var du än är.
Josua och Hertta har båda skrivit en del om hur de hade det i Kina, som jag kanske återkommer till i ett senare inlägg längre fram.
Wilhelms kamera ligger här och väntar på honom när han i sin tur kommer åt det här hållet. Jadå, jag är tillbaka hemma igen.
Tack och tack detsamma snälla du!