Bullar, bananer och levande renar
Wilhelms fotografi |
"Mormor, får jag låna din kamera?" viskade Wilhelm till mig igår när han fick se
Tajgersson utanför fönstret.
Jag kom på mig själv att viska tillbaka. "Jo, det får du, givetvis".
Så knäppte det till några gånger och så viskade W. igen: "Coolt, jag har aldrig sett en
levande ren tidigare i hela mitt liv (7 år)".
Han såg fundersam ut när jag berättade att det inte var en ren utan en rådjursbock.
Sak samma ungefär.
Sen bakade vi bullar.
Wilhelm ville ha den större delen av degen; jag fick den mindre
13 bullar åt Uffe och 18 bullar åt Wilhelm.
Rättvist enligt sjuåringen.
Sen avsmakades bullarna ( Uffes) av de båda kumpanerna och gavs högsta betyg...
De är utsökt goda (W.:s ord). Jojo, någon ville ha en bulle till!
Det är väldigt givande att vara tillsammans med en sjuåring, vill jag lova.
Mitt under bakandet funderade han högt om vad jag ska göra när jag är död.
"Ska du baka bullar åt änglarna då, mormor? "
Det var på vippen att jag svarade honom med att jag faktiskt tänkte ta ledigt när den dagen är kommen, men jag kom på andra tankar.
"- Varför inte? Det är ju ingen dum idé alls.
Jag kan ju hålla café, ett änglacafé med himmelska bullar och paradisiska bakelser. "
Sen diskuterade vi recept och vad änglar vill ha till kaffet eller teet.
Och under tiden växte de jordiska bullarna fram och lades på plåt för att jäsa.
Plötsligt så kändes döden som en utmaning på ett annat sätt än förr.
Behöver jag ens jäst i änglacaféet?
Saliga bullar är säkert andligt uppfyllda och svävar fram som små lätta moln.
Man får säkert binda fast dem med tunna trådar.
Marmelade (katten på bakbordet) har kommit in i Wilhelms liv, (farfar köpte den på Supermarket Mattssons åt honom) och eftersom Wilhelm är en huld liten pappa åt alla djur och dockor han äger, så sökte han fram garn ur mina gömmor.
Nu finns beställning på sockor, vantar, byxor,
jumper och pyjamas.
Rånarluvan hann jag få färdig medan vi väntade på mamman som var i stan på ärenden.
När mamman kom så åt vi alla middag tillsammans men Wilhelm var förstås inte alls hungrig.
På frågan vad vi hade ätit till lunch kände mormodern sig plötsligt väldigt ställd.
Herreminje, jag hade helt och hållet glömt bort att vi skulle äta lunch
och det duger ju inte att ljuga.
Det var bara att bekänna att vi hade glömt bort den saken helt.
"- Bananer och bullar för hela slanten, ungefär. "
Ibland vill man sjunka genom golvet.
Men dagarna är så roliga och intensiva, fyllda av så mycket på så många olika sätt, så vem
har tid att tänka på mat?
Ibland får man mätta sig med äventyr och annat roligt som finns att göra.
Och mamman såg inte helt missnöjd ut trots allt.
Nu är påsklovet slut för Wilhelm och hans storebror Timothy
På måndag börjar deras skolor i Sverige igen
Det har varit fint att få vara nära dem ett tag igen.
Det lever jag länge på.
Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
Muffins blev det på tisdag
Kommentarer
Margaretha
Min sjuåriga guddotter sjunger i kyrkans barnkör i sin by och övade inför påsken:
Jubla och trilumfera, han har rumpskott i sin grav!
Det blir på sätt och vis också mera legalt att ta fram sina barnsliga sidor, även om jag ibland tycker att barnet i sig kan vara mycket äldre än jag emellanåt. Ja, det är härligt på alla sätt.
Ja, mysigt är det och så mycket man lär sig på kuppen.
Jag har ju aldrig tänkt på att änglarna också behöver lite service och så. Nu vet jag bättre. I änglacaféet går säkert allting som en svävande dans :)
” uppstopp? Som djur på museum?”
Ha det gott!
Ja, ni hade en verkligt mysig vecka ihop, ni två. Så ska det vara hos mormor :-)
Minns själv mina sportlovsveckor hos mormor och morfar med den största värme. Allt vi gjorde, åt och pratade om. Guld.
Tack detsamma Anki!
Det är viktigt med stunder som dessa. De kan bära en genom livet. Guldkorn.