Fader vår-trädet

   "Vad är det där för något ?", frågade vi varandra samtidigt.

   Både Uffe och jag är nyfikna nördar när det gäller växter av olika slag och
   var vi än går fram så hittar vi någonting längs vägen som vi måste titta lite närmare på, diskutera,
   ja, snudd på examinera, åtminstone ur minnet. (det som en gång har funnits där och som det
   kanske finns en liten gnutta kvar av.)
   För det mesta vet vi svaret efter en stund eller åtminstone så tror vi det, men
   den här gången gick vi bet.

   Vi var i Spanien, närmare bestämt i en förort öster om Malaga vid namn
   El Palo när vi såg de stora, höga träden med klasar av bär som hängde ner från de i
   övrigt nakna grenarna. Uffe som är mera bevandrad i växtfamiljerna än vad jag är,
   tyckte att det vid första anblicken såg ut som en ask av något slag men skakade i nästa stund
   på huvudet. -"Det stämmer inte".

I Ardales, en liten stad/by i bergen, fanns det också många träd av samma slag.

  Det tog någon dag innan vi hade "luskat" ut namnet på det vinternakna trädet.
  Paternosterträd är namnet ( Melia azedarach).
  Ursprunget till trädet kommer från Himalayas sydsluttningar,
  långt borta från Medelhavet, där det nu lär vara ett av de vanligaste alléträden i städerna
  (har vi varit blinda?)
  Det förvildar sig gärna. Det hör till mahognyfamiljen men det där med ask
  som Uffe var inne på,  var inte helt fel, fastän det är det 😉.
  Löven liknar nämligen askens parbladiga, därav artnamnet azedarach,
  blommorna liknar våra lila syrener.

  På grund av årstiden såg vi varken blommor eller blad ,
  bara frukterna som är som runda ärter, gula o fasta som mogna.
  Det vi såg var kvarsittande fjolårsfrukter.
  Vad som har gjort trädet mest berömt är de femkantiga fröna inuti bären.
  Fröna använde man som pärlor och kulor till radband och just därför är det vanligaste
  namnet Paternoster-träd.
  ( Kärt barn har många namn; indiskt pärlträd och persisk syren är också
  namn som används)
 

En man utanför sin affär i gamla stan i Rethymnon

   I Grekland har man trätt upp fröna till radband "komwolýi".
   Särskilt männen ser man sitta och
   trilla radbandspärlor mellan fingrarna på caféer.
   Med cigaretten i ena handen och radbandet i "full aktion" i den
   andra förs intensiva samtal med bordsgrannen.
   Jag var fullständigt fascinerad av beteendet när vi var på Kreta i höstas.
   Hur i fridens namn hinner man läsa en bön för varje pärla i den rasande fart som man trillar iväg
   pärlorna? För det är ju den ursprungliga tanken med radbandet. En bön för varje pärla.
   
   Man ser knappt en kvinna med radband, (de hinner kanske inte?)
   men jag fick erfara hur en snärt av ett radband känns mot
   huden när jag gick förbi undantaget, en yngre kvinna i en gränd.
   En hårdkokt bön vill jag lova.
   Blåmärket satt i länge efteråt.
   Det var givetvis en olycka, ingen avsiktlig snärt.

   De gör en särskild knyck med handen när pärlorna tar "slut" och
   det är dags att göra om proceduren igen.
   Personligen skulle jag kalla dem stresskulor.
   Kanske det var ett omedelbart straff från ovan för min tanke
   då radbandet snärtade till?

    Nå, hur som helst, det upptäcktes att fröna är giftiga, så man säljer inte radband med Paternoster-
    frön längre utan nu för tiden så kan radbanden se ut lite hur som helst och i olika material.
    Dessutom har de fått en ny status som souvenirer till turisterna som söker sig till
    Medelhavsländerna. Bilden ovan är från Kreta.
    Radbandet som sådant är intressant och används på olika sätt beroende på vilken inriktning
    man har i sin religion. Läs gärna mera själv på Wikipedia om radband.

    Så här kan det bli när jag "städar" i bildarkivet, det ena ger det andra så att säga.
    Och blåmärket av radbandssnärten är borta för länge sedan.
   
   

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska