Klippdockor
Jag har bara vaga minnen av pappersdockor, vilket vi kallade dem.
Ett av mina minnen är när jag sitter på avsatsen mellan låga och höga trappan i trapphuset,
just där de båda fönsterna mot norr spred sitt ljus.
Jag var ensam där och lekte med dockorna
Jag hade långtråkigt, trots sysselsättningen.
Jag minns känslan än.
Stålbandet på en trappkant glipade lite grann och var en bra fastsättare för pappersfötter,
så dockorna kunde stå upprätta medan jag klädde på dem.
Efter ett antal vikningar och fastsättningar så ramlade fötterna av. Sakta men säkert
blev dockorna kortare och kortare efter varje amputation.
Ett annat minne är rullen med presentpapper på.
Troligen fick jag den som födelsedagspresent
Ett ark av styvt papper rullades upp med
en tryckt pappersdocka och några pastellfärgade kläder på
Mamma klippte ut dockan och kläderna åt mig med den stora skräddarsaxen
Jag minns inte att vi hade någon annan sax än just den.
Med tanke på att vi befann oss i den västra lägenheten på Köpmansgatan 12
i övre våningen betyder det att jag inte hade fyllt sex år än.
Vi flyttade därifrån till lägenheten mitt emot när jag var sex år.
Man har sina kom-ihåg-milstolpar i livet.
Jag minns också att det fanns pappersdockor i veckotidningarna
som granntanten Lilly gav min mamma när hon själv hade läst dem färdigt.
Om det fanns pappersdockor i Hela världen minns jag faktiskt inte
men däremot Kurres, (tant Lillys pojke) fråga.
".- Vad gör du om hela världen brinner upp?"
Jag måste ha sett ut som en fågelholk,
för han skrattade glatt när han ropade att då köper man en ny!!
På något sätt så var jag en "otypisk" flicka.
Jag var helt enkelt inte särskilt intresserad av att leka med pappersdockor och dockor.
Britta i grannlägenheten var äldre än jag men hon målade
och ritade sina egna dockor
Det var roligt att titta på när hon gick igång med skapandet av dem.
Dockorna växte fram snabbt och skickligt.
Hon gav mig lov att leka med dem, men jag ville inte
Sedermera blev Britta konstnär på sidan om sitt kall som sjuksköterska,
så målartalangen fanns redan då.
Jag lekte inte mycket med riktiga dockor heller.
Jag hade Gun och Ann.
Ann satt där en morgon i min säng när jag vaknade.
Hon hade stora blå ögon och ljust lockigt kort hår.
En ljusblå klänning hade hon också
Svängde jag på henne så sade hon mamma.
Morbror Bobbo hade henne med sig till mig
från någon av sina resor på världens alla hav.
Men det stackars dockbarnet blev föremål för ett rejält kirurgiskt ingrepp.
Jag gjorde tappra försök att klippa upp henne (klippdocka?) med skräddarsaxen
men den tjocka gummihuden krävde
stora kökskniven ( jag tog den utan lov, förstås )
Jag ville så gärna se hur hon såg ut på insidan och jag lyckades också
skära upp magen på henne.
Det tog tid, jag karvade och karvade men till slut så....
Snittet blev inte snyggt precis
( Antagligen var det då jag bestämde mig för att inte bli kirurg)
Operationssalen fanns på avsatsen mellan korta och långa trappan.
Det var min plats i världen när jag var ensam.
Vetskapen om att en docka har breda gummisnoddar mellan armar och ben
var en stor besvikelse. Dessutom hade hon ett otäckt stort operationssår på grund av ingreppet.
Men lite nöjd kände jag mig när jag lyckades sätta gummisnoddarna
något så när på plats igen så att armar och ben hölls på plats.
Vad min hulda mor sade kommer jag inte ihåg men att hon var förtvivlad och arg
gick det inte att ta miste på.
Hon upptäckte mig när hon saknade sin kökskniv.
Jag fick aldrig någon ny docka efter Ann.
Lilla Gun gick upp i rök, så där bara
Hon rymde säkert i rena förskräckelsen.
Det närmaste jag kom pappersdockor efter sexårsåldern
var när Ghita i grannhuset och jag höll till i
deras stora garderob, den med lampan i taket
och lekte med dåtidens stjärnskott på Hollywoodhimlen.
Audrey Hepburn, Katherine Hepburn, Gregory Peck, Anthony Quinn, Doris Day, Rock Hudson,
Alain Delon, Walther Mattheu m.fl. blev alla utklippta ur Vecko Revyn,
med en sax som gjorde ett taggigt mönster i kanten.
Ghita hade en stor ask fylld av (taggade) stjärnor.
Vi blev dom vi också och turades om att vara en prinsessa på vift.
Kanonerna i Navarone dundrade i garderoben nu och då.
Jag hade ju sett filmerna på Savoy, så ung jag var, så jag visste hur det skulle vara.
Var man dotter till en biografvaktmästare så var man
Det hade sina fördelar...
När Paula bestämde att Veckans rubrik skulle vara Klippdockor fick jag kort sagt lite huvudbry.
Jag och klippdockor/pappersdockor har aldrig varit på samma ark, så att säga😏😏
Därför blev jag riktigt glad härom veckan när jag tittade på Fråga Lund och en av de kloka där förklarade att de grekiska bysterna var lite grann som klippdockor.
Man bytte byster och huvuden som man ville på dem. Av olika orsaker.
Den saken kände jag faktiskt till alltsedan vi var på Rhodos och gick på museum.
Nu när jag blev påmind så kommer de få bilderna jag har väl till pass!
På Paulas blogg hittar ni vilka andra som deltar i Veckans rubrik!
Titta gärna in hos henne och läs vad de andra skriver om Klippdockor.
Copyright:
Karin Eklund,
Pettas ekologiska
Den översta bilden har Guy R. Andersson fotograferat (för oherrans många år sedan,
Det gick för de båda husen som det gick för 34-an .
De gick i himlen in )
För övrigt så har jag
"lånat" bilder hejvilt
på Internet i det här inlägget.
Den header jag använde:
en klippdocka
föreställande
Madame de Pompadour
 | |
| Min familj bodde i huset i förgrunden. Vi bodde på övre våningen. Först på den västra sidan och efter min sexårsdag på den östra sidan. Jag lekte ofta i trapphuset i ljuset som strilade in från de båda vackra fönsterna med rutor i rutorna. Fyra rutor i en ruta. Jag räknade dem många gånger... |
just där de båda fönsterna mot norr spred sitt ljus.
Jag var ensam där och lekte med dockorna
Jag hade långtråkigt, trots sysselsättningen.
Jag minns känslan än.
Stålbandet på en trappkant glipade lite grann och var en bra fastsättare för pappersfötter,
så dockorna kunde stå upprätta medan jag klädde på dem.
Efter ett antal vikningar och fastsättningar så ramlade fötterna av. Sakta men säkert
blev dockorna kortare och kortare efter varje amputation.
 |
| Pappersklippdocka funnen på nätet |
Ett annat minne är rullen med presentpapper på.
Troligen fick jag den som födelsedagspresent
Ett ark av styvt papper rullades upp med
en tryckt pappersdocka och några pastellfärgade kläder på
Mamma klippte ut dockan och kläderna åt mig med den stora skräddarsaxen
Jag minns inte att vi hade någon annan sax än just den.
Med tanke på att vi befann oss i den västra lägenheten på Köpmansgatan 12
i övre våningen betyder det att jag inte hade fyllt sex år än.
Vi flyttade därifrån till lägenheten mitt emot när jag var sex år.
Man har sina kom-ihåg-milstolpar i livet.
 |
| En bild jag fann på Internet. Hela Världen från 1948. (då fanns inte jag ännu) |
Jag minns också att det fanns pappersdockor i veckotidningarna
som granntanten Lilly gav min mamma när hon själv hade läst dem färdigt.
Om det fanns pappersdockor i Hela världen minns jag faktiskt inte
men däremot Kurres, (tant Lillys pojke) fråga.
".- Vad gör du om hela världen brinner upp?"
Jag måste ha sett ut som en fågelholk,
för han skrattade glatt när han ropade att då köper man en ny!!
På något sätt så var jag en "otypisk" flicka.
Jag var helt enkelt inte särskilt intresserad av att leka med pappersdockor och dockor.
Britta i grannlägenheten var äldre än jag men hon målade
och ritade sina egna dockor
Det var roligt att titta på när hon gick igång med skapandet av dem.
Dockorna växte fram snabbt och skickligt.
Hon gav mig lov att leka med dem, men jag ville inte
Sedermera blev Britta konstnär på sidan om sitt kall som sjuksköterska,
så målartalangen fanns redan då.
 |
| Dagens barn som vill leka med pappersklippdockor behöver bara knappa in sig på Internet. Det finns mängder av gratis exemplar att printa och klippa ut.. |
Jag lekte inte mycket med riktiga dockor heller.
Jag hade Gun och Ann.
Ann satt där en morgon i min säng när jag vaknade.
Hon hade stora blå ögon och ljust lockigt kort hår.
En ljusblå klänning hade hon också
Svängde jag på henne så sade hon mamma.
Morbror Bobbo hade henne med sig till mig
från någon av sina resor på världens alla hav.
Men det stackars dockbarnet blev föremål för ett rejält kirurgiskt ingrepp.
Jag gjorde tappra försök att klippa upp henne (klippdocka?) med skräddarsaxen
men den tjocka gummihuden krävde
stora kökskniven ( jag tog den utan lov, förstås )
Jag ville så gärna se hur hon såg ut på insidan och jag lyckades också
skära upp magen på henne.
Det tog tid, jag karvade och karvade men till slut så....
Snittet blev inte snyggt precis
( Antagligen var det då jag bestämde mig för att inte bli kirurg)
Operationssalen fanns på avsatsen mellan korta och långa trappan.
Det var min plats i världen när jag var ensam.
Vetskapen om att en docka har breda gummisnoddar mellan armar och ben
var en stor besvikelse. Dessutom hade hon ett otäckt stort operationssår på grund av ingreppet.
Men lite nöjd kände jag mig när jag lyckades sätta gummisnoddarna
något så när på plats igen så att armar och ben hölls på plats.
Vad min hulda mor sade kommer jag inte ihåg men att hon var förtvivlad och arg
gick det inte att ta miste på.
Hon upptäckte mig när hon saknade sin kökskniv.
Jag fick aldrig någon ny docka efter Ann.
Lilla Gun gick upp i rök, så där bara
Hon rymde säkert i rena förskräckelsen.
 |
| Audrey Hepburn och Gregory Peck på vift |
Det närmaste jag kom pappersdockor efter sexårsåldern
var när Ghita i grannhuset och jag höll till i
deras stora garderob, den med lampan i taket
och lekte med dåtidens stjärnskott på Hollywoodhimlen.
Audrey Hepburn, Katherine Hepburn, Gregory Peck, Anthony Quinn, Doris Day, Rock Hudson,
Alain Delon, Walther Mattheu m.fl. blev alla utklippta ur Vecko Revyn,
med en sax som gjorde ett taggigt mönster i kanten.
Ghita hade en stor ask fylld av (taggade) stjärnor.
Vi blev dom vi också och turades om att vara en prinsessa på vift.
Kanonerna i Navarone dundrade i garderoben nu och då.
Jag hade ju sett filmerna på Savoy, så ung jag var, så jag visste hur det skulle vara.
Var man dotter till en biografvaktmästare så var man
Det hade sina fördelar...
När Paula bestämde att Veckans rubrik skulle vara Klippdockor fick jag kort sagt lite huvudbry.
Jag och klippdockor/pappersdockor har aldrig varit på samma ark, så att säga😏😏
 |
| Ett huvud är på rymmen. Det sitter kanske på en annan kropp? |
Därför blev jag riktigt glad härom veckan när jag tittade på Fråga Lund och en av de kloka där förklarade att de grekiska bysterna var lite grann som klippdockor.
Man bytte byster och huvuden som man ville på dem. Av olika orsaker.
Den saken kände jag faktiskt till alltsedan vi var på Rhodos och gick på museum.
Nu när jag blev påmind så kommer de få bilderna jag har väl till pass!
 |
Guden Helios huvud. Utan kropp |
På Paulas blogg hittar ni vilka andra som deltar i Veckans rubrik!
Titta gärna in hos henne och läs vad de andra skriver om Klippdockor.
Copyright:
Karin Eklund,
Pettas ekologiska
Den översta bilden har Guy R. Andersson fotograferat (för oherrans många år sedan,
Det gick för de båda husen som det gick för 34-an .
De gick i himlen in )
För övrigt så har jag
"lånat" bilder hejvilt
på Internet i det här inlägget.
Den header jag använde:
en klippdocka
föreställande
Madame de Pompadour
Kommentarer
De var självklart inte lika intressanta som de riktiga dockorna. Det fanns flera som jag lekte med. Dock inga kirurgiska ingrepp på de dockorna. ;)
Jag tyckte också om mjuka djur så det var många som fanns i flickrummet.
Tror jag väljer det kortklippta huvudet i dag, det som inte ser så trött ut...
Jag hade (har fortfarande i en portfölj) gott om pappersdockor, men lekte aldrig med dem, jag och mina kompisar ritade bara kläder åt dem. Det är liksom svårare att leka med de tunna och orörliga pappersdockorna än med andra dockor, som jag nog inte lekte så värst mycket med heller. Tyckte nog bilar var roligare.
Margaretha
Praktiskt skulle det vara. En hylla med olika huvuden på är ingen dum idé. Bara att välja vilket man vill ha för stunden.
Jag lekte också mycket hellre med bilar, fastän förväntningarna hos de givmilda som gav mig dockorna, var andra. Flickor ska ju tycka om att leka med dockor. Stackars alla som jag gjorde besvikna.
Jag minns att det fanns pappersdockor i Hemmets Veckotidning. Jag hade ett antal men de blev för det mesta bara liggande.
Hoppas att du en dag kan visa de du hade på den tiden det begav sig. Nostalgitrippar kan vara väldigt roliga.
Kul inlägg!
Trevlig helg!
För min del var det mest utelekar som gällde.
Du kan väl visa dina tavlor någon gång? Det är alltid roligt med nostalgi. Ha detsamma Gunnel!
Jag önskar att jag hade haft lite grann av den känslan jag också men det var annat som gällde för min del. Jag försökte nog...men kanske inte tillräckligt :)
Tack och tack detsamma!
Kramen
Det är roligt med nostalgibloggar, absolut. Man får anstränga sig lite grann för att komma ihåg också ;).
Ser förstås framemot Blinka-redogörelsen och klippdocke-bloggen på söndag. Ha det riktigt bra du med under helgen! <3
Jag med, Karin. Jag kallade det också för pappersdockor, ngt som min mamma sa. OCH jag älskade att leka med dem. Ritade egna dockor och massor, massor av kläder!! Jösses vad vi ritade kläder till dem, och lekte med den. Min mamma och moster hade sina gamla pappersdockor kvar också, från 40-talet. Enormt fina!!! Jag har kvar gamla dockor också.
När vi klippte ur dockor från veckotidningar klistrade mamma upp den på styv papp så det blev lättare att leka med. Då fick vi vänta 24 timmar så att dockan skulle torka bra. Då var hon pressad i ngn tjock bok. Den väntan ... Haha!!
ÅH vilka mysiga minnen. Jag lekte massor med Barbie också, massor!! Nostalgi är underbart ,och att skriva nostalgiinlägg är jätteroligt, och responsen brukar bli enorm. Jätteroligt!!! Älskar din header!! Ha en jättefin helg!!
Jag kan tänka mig att jag också hade tyckt om att leka med dockor av olika slag om jag hade haft en syster eller en tjejkompis men mina kompisar var killar allihopa ända tills jag blev 8 år, då Ghita flyttade in i huset bredvid. Lyckliga du som har så fina minnen och också dina dockor kvar. Ja, också hos oss klistrade mamma upp pappersdockorna på styv papp innan det blev dags för lek.
Nostalgi är fint sådana här gånger när man är många med olika minnen om samma sak. Tack Annika och ha en fin vandringshelg!
Jag var här och läste i går afton, men min hjärna är trög på den tiden så jag återvände i dag; det var så mycket mellan raderna också :-) En stor skräddarsax till fin klipp jaa...tidningen Hela världen ...och alla flyttningar i vädersträck ... med mera med mera har du fått med i inlägget och på norska säger jag:
Dette var storveis!! Meget flott og meget godt!!
<3
Själv var jag måttligt eller inte alls intresserad av vanliga dockor, minns bara en enda. Grannpojkens eltåg och ångmaskin var mycket roligare. Klippdockor, däremot, var favoriter. Jag ritade massor av egna kläder. Kanske en föraning om mitt kommande kläd- och designintrese.
Naturligtvis kan du om någon läsa mellan mina rader :)
Ha det! <3
Ångmaskin och eltåg låter härligt. Jag kan tänka mig att du ritade massor av kläder med tanke på ditt intresse för design och kläder. :)
Jag var riktigt förtjust i att rita egna 'klippdockor' kallade dem för 'docklisor' och att rita kläder till dem.
Hade jag då satt mig jämte dig i trappan kanske du blivit mer intresserad, för jag hade många roliga historier kring dem alla. Dessa 'docklisor' ritade vi oftast vid dåligt väder, annars var jag/vi jämnt ute, jag älskade att utmana ödet t.ex. klättra i höga träd m.m. Jag var ingen lugn flicka fast jag lekte gärna med dockor, hos min bästis Ulla var jag ofta där vi ritade och fick goda råd av Ullas mamma som var konstnär. Där kunde jag sitta i timmar och bara glo när hon blandade färger och målade fantastiska motiv.
Barndomen var aldrig tråkig den var alltid full av liv, det har ändrats sig betydligt nu, fast hjärnan tänker 'full ös' men kroppen ropar stopp stopp, det är trist.
Må så gott, kram/ Eva
Docklisor låter mysigare än klippdockor.
Förmodligen hade jag blivit mera intresserad, precis som du säger, om jag hade haft sällskap. Märk väl jag var under sex år vid det här laget och kanske lite för liten för att känna mig inspirerad. Nå, lite roligt var det nog i alla fall. Min barndom var också allt annat än tråkig, full av liv den också :)
Må så gott du med Eva! <3
Jag vågade mig aldrig på någon sådan där operation som du genomförde, men jag var rätt nyfiken på innanmätet på babydockan, det var jag!
xx
Så skönt att jag inte är ensam om känslan jag hade då.
Jobbigt är det när förväntningar finns på att man ska vara lycklig och glad över en gåva någon har givit en och man inte precis är översvallande glad.
Synd nog så tog jag ju de facto livet av Ann. Snittet var stort och gick inte att sy ihop eller så. Men vetenskapen har sitt pris :)
I can see your teddy in front of me. A cute history from the beginning of your life. :) <3
Vilket härligt inlägg om klippdockor - och vilken tjusig header!
Jag lekte inte vad jag minns med klippdockor och inte med vanliga dockor heller - lekte däremot gärna med pojkarna på gården eller med min lantgård :)
Ha det gott!
Tack!
Jag förmodar att det handlar väldigt mycket om hur ens omgivning ser ut och verkar för var och en för oss. Min värld handlade också mycket om att leka med pojkarna på gården. Min första flickvän/Ghita fick jag när jag var åtta år. Tack detsamma!
Älskade min klippdockor. Fick en del från "granntanters" tidningar, mamma läste bara Femina, som jag tyckte var urtråkig. Dessutom ritade jag många själv, så kul!
Hoppas kunna göra några till mina barnbarn när de blir tillräckligt stora.
Det fanns inte klippdockor i Femina om jag minns rätt, så givetvis var den urtråkig just då. Nu kunde jag gott och väl sitta och rita klippdockor men då kändes det inte så. Då gällde annat.
Om du gör åt dina barnbarn så kan du väl göra ett inlägg om det längre fram?