Kvinnokraft

På något sätt är det magiskt att dra garnet genom en maska och se hur ett mönster växer fram...
De flesta av oss som stickar, stickar ofta till någon speciell.
I och med det låter vi vår kärlek och omtanke om varandra växa, en maska i taget.
Att sticka är en form av meditation, handens arbete ger sinnet ro och själen fria tyglar
"Du klarar det!
Ta bara en maska i taget, ta bara ett steg i taget."
Det är ungefär som att se livet framför sig.

Ovanstående får stå som en symbolik för ordet Kvinnokraft.
Omtanke, kärlek, kvalitet, trygghet, ro och fria tyglar är inte det kvinnokraft om något?
Den som bär oss framåt och ger oss styrka i livet

Självklart har jag ett antal gånger fått höra  (ur kvinnomun)  att kvinnor som handarbetar, medverkar till förspilld kvinnokraft.
Jag har alltid slagit dövörat till och nästan tyckt synd om dem som har en så snäv kvinnosyn.
Ingenting är förspillt, allt hör livet till rakt upp och ner.

Jag är lyckligt lottad som har fått och får vara med om så många starka kvinnor i mitt liv
De  i sin tur har stärkt och stärker mig och jag vet att det har gått vidare till min dotter
 men också till sonen
Kvinnokraft förmedlar man till efterföljande och omkring varande.
En sådan kraft håller man inte för sig själv, den ska förmedlas vidare

Men inte enbart till kvinnor
Jag minns när mitt första barnbarn Timothy föddes och min dotter steg upp
från förlossningssängen och jag körde dem båda hem.
Hissen var upptagen och den nyblivna, lite tagna modern tog ett kraftigt tag i
den bärbara babybagen och började gå upp för trapporna istället.
"Starka kvinnor föder starka män", sa´ hon och vips så var hon på tredje våningen.
Orden sagda med stor glöd.
Och precis så är det!

På en ö i havet där många kvinnor har haft och har sina män på havet i månader, skapas starka kvinnor
De får ta hand om allting, barn, hem, arbete, typiska karl-jobb, ja, precis allting.
Det föder starka  kvinnor med god självkänsla

Jag minns en inflyttad väninnas ord och hennes förundran över kvinnorna på Åland
"Ni går lite framåtböjda som om ni alltid går i motvind, till synes starka som vidjor,
med högburna huvuden och karaktärsfasta ansikten. 
Kanske att det är så?

Jag ser i alla fall till att gå mera upprätt nu för tiden, även om det är motvind
(motvind handlar inte bara om väderlek, det handlar om livet)
Att gå framåtböjd kan ju inte var hälsosamt i längden😉

Min barndomsgård....nu ett minne blott. Inget finns kvar längre

Kvinnorna där jag växte upp på Köpmansgatan, stod för en sammanhållning av guds like.
Jag undrar om den typen av kvinnokraft är lika tydlig idag som den var då ?
De skötte sig själva och sina familjer, men träffades regelbundet över en kopp kaffe hos någon
nu och då, stickade, sydde och lappade samtidigt som de stötte och blötte allt mellan himmel och jord.

Självklart fanns det intriger, förtal och liknande, men de höll
varandra om ryggen när det verkligen brann i knutarna.
De var varandras själavårdare, för alla hade sina berg att bestiga,
sina livskriser och vardagsbekymmer att övervinna.
Livet var mångfacetterat då, precis som nu,  för var och en.

Det hände, att vi  barn som ofta lekte ute, mitt i allt kunde  få höra hur ytterdörrarna slogs igen med en smäll
och snabba fötter som tog sig ner för trapporna i de två husen på gården.
Ut strömmade mammor med bestämda steg.
Vi höjde knappt på ögonbrynen.
Vi  såg våra mammor, som just hade lämnat allt de hade för händer,
ta sig till staketet, "hoppa" över det och försvinna in i ett av grannhusen.

Då visste vi att tant X tänkte hänga sig igen.
Det hände rätt ofta en tid.
Vi visste till och med var hon skulle hänga
Vi hade gjort studiebesök 😉  och hört på med öron som var stora
som grytlock, när tant X hade ringt någon gång
och sagt att nu orkade hon inte längre, nu skulle det ske.

Första gångerna följde vi med utan att mammorna knappt märkte det.
Så vi visste nog.
Jag minns att jag  (som alltid har varit praktiskt lagd ),
tyckte att upplägget inte var riktigt bra och undrade hur det egentligen skulle gå till...
Risken var större att tant X skulle falla ner för trappan istället och bryta nacken
innan hon hängde sig. 
Må mina tankar vara förlåtna. När jag tänkte dem var jag inte ens sex år.
Självklart var allt väldigt dramatiskt och traumatiskt

Men vi barn tog det med ro och fortsatte lugnt med det vi höll på med,
vi visste ju att allt skulle ordna sig nu när kvinnotruppen/den samlade kraften, var på plats.

Tant X. överlevde nästan alla av dem,  som en glad, stark och lycklig kvinna. 
På den tiden var det inte vanligt att gå till psykolog eller terapeut när man mådde dåligt.
Man visste knappt att sådana existerade
Då tog kvinnorna hand om varandra
Var det inte tant X som behövde hjälp så var det någon annan som hade något bekymmer.

Kvinnokraften talade sitt tydliga solidariska språk.
En för alla, alla för en!
(även män i alla åldrar inkluderade, ej att förglömma)
Om det hade behövts hade de förflyttat berg.
"Peanuts", hade de säkert sagt och så hade de gjort det, förflyttat berget,
dammat av händerna och gått vidare i livet.
Jag är helt säker
 

Matfreaket är kvinnokraften bakom veckans rubrik.
De andra som deltar i temat finns uppräknade i kolumnen till höger i bloggen.
Titta gärna in hos dem också!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska 
Bilden från Köpmansgatan tog min exmake Guy Andersson någon gång på 1970-talet.