" Har ni någonting som äter kött?"

Att vara med Wilhelm sex år , blir aldrig tråkigt.
Vi har nyss  haft två heldagar tillsammans.
Att vara delaktig i hans vardag är inte bara glädjen att få vara med sitt barnbarn,
utan också tillfällen till eftertanke, spontana skratt, att vara iakttagare, att minnas sin
egen barndom, förundran över påhittigheter...
Jag lär mig hela tiden någonting nytt, så gammal jag är.
Vi är varandras läromästare på många sätt och vis.

Vi har spelat en hel del spel.
Allt jag har lärt mig om bl.a. schack har jag fått om bakfoten, för enligt Wilhelm så har de helt
andra regler i hans familj än vad vi här i Geta har.
Tornen gör som de ska göra, men kungen hos dem är drottning
och drottningen bestämmer allt och gör som hon vill och alla får mera eller mindre lyda.
En viss logik finns det förstås i det hela, för oftast är det ju en kvinna som ligger bakom allt.
Säkert även bakom en kung ( en liten parentes: kung lär betyda: tillhör kvinnan )

Hästarna hos dem har en  tendens att göra som de brukar göra också här
hemma hos oss på vårt schackbräde, men i Wilhelms familj
behöver de nödvändigtvis  inte hålla sig till den bestämda banan i alla fall
t.ex. om Wilhelm känner att han håller på att bli schack matt.

Bönderna går åt som smör på heta stenar, de har inget som helst att säga till om.
Om de finns på min sida av spelet, vill säga.
Märkligt nog så vinner Wilhelm nästan alltid !

Och om jag mot förmodan lyckas överlista honom så är det väldigt orättvist.😉
Det där känns igen; även sonen hade liknande tendenser för sig  när han var i samma ålder
som Wilhelm är  nu. 
På den tiden satt hans mormor med honom och spelade spel med honom.
Hon var den ständiga förloraren, fastän hon också gjorde sina utspel som var fruktansvärt
orättvisa😀 enligt den lilla motspelaren.
Traditionerna hålls vid liv.
Nu är det jag som är mormor och spelar spel med mitt barnbarn.



Eftersom Wilhelms mamma hade födelsedag i torsdags,
så tyckte han att hon skulle få en present av honom.-" Du har väl pengar mormor?"

På vägen in till stan var planerna stora. "Hon behöver en massa ritblock och skrivblock och pennor"
Även om jag anade en viss baktanke på att han själv räknade med att  få en fördel av presenten
så tyckte jag att tanken inte var helt fel.
Dottern behöver säkert skrivblock, så den idén kunde jag gott  tänka mig att sponsorera.
Men först tyckte jag att vi skulle fara till en trädgårdsfirma och höra efter om de
hade fått in ekologisk sättpotatis.
"Kan vi väl", sa lilleman och så tågade vi  tillsammans in i växthuset.

Sättpotatisen hade inte kommit än men kanske nästa vecka fick jag veta.
Men då  hade Wilhelm fått upp ögonen på att det kanske kunde finnas en present
åt hans mamma där istället, så han gjorde en noggrann inspektionsrunda
Frön, blommor, dekorationsband och små hjärtan synades från alla håll och kanter.
Jag bistod med olika förslag  men ingenting föll Wilhelm på läppen.

Sedan stegade han till disken och frågade: "har ni någonting som äter kött?"
Expediten såg förvånat upp men förstod vad Wilhelm var ute efter.
Tillsammans gick de till de köttätande växterna och diskuterade de olika sorterna.
En såg väldigt aggressiv ut, så pass, att Wilhelm inte vågade hålla fingret
i närheten av den utifall att den skulle hugga till men han blev lugnad när han förstod att de inte tuggade
och anföll, att de var lurigare än så. Valet slutade på en, där flugor och insekter söker sig ner i
djupet och går sitt grymma öde till mötes. De smälts ner och sugs upp av växten.

Nu var presenten ett faktum, även om den nog har legat på Wilhelms egen önskelista ett tag, har jag förstått.
Men det är ju praktiskt att ge den till sin mamma, då får man ju själv det man önskar, på sätt och vis.
Och skrivblock och liknande tyckte han inte var aktuellt längre. Hon behövde nog inte sådana.
Men ett fyrverkeri till den lilla tårtan införskaffades och en stor påse ballonger....

   Fyrverkeriet avfyrades senare under kvällen  när mörkret sänkte sig.
   Snögubben fick agera tårta  av brandsäkerhetsskäl.  Farmor R. var honom behjälplig
   med både snögubbe och fyrverkeri-avfyrandet.

 Vi hann med ett besök till frissan där Wilhelm blev både klippt och slingrad (hans eget ord)

Vi sorterade legobitar för ordningens skull. Det var så kul att ha ordning så vi började genast bygga av de sorterade, så nu har vi osorterat igen.
Livet är en jämn rörelse

I ett par timmars tid flyttade vi snö från ena
sidan av tomten till den andra sidan.
Vi växlade om att skotta och att kärra.
Monotont förstås men väldigt roligt ändå
Ibland behövs det inte mycket för att roa sig.
Nyttan med det hela kan man förstås diskutera
I vilket fall som helst fick vi frisk luft, lite motion
och hjälpte våren lite på traven.

   Att bada badkar hör till varje gång vi träffas! Den här gången med en badkula med blå färg i....

 

   När speldeltagare saknas löser det sig alltid.

   Efter två härliga, mycket intensiva dagar
   kan jag lugnt påstå att jag var ur spel
   ordentligt när jag kom hem.
   Helt enkelt schack matt !
   Våra dagar tillsammans är hundraprocentiga
   och lite till på det. 
   
   Men givetvis så ser jag redan framemot
   när vi får möjlighet att träffas på nytt,
   Wilhelm och jag.
   Vi har redan planerat en hel massa saker
   som vi ska göra.
   Bland annat vill Wilhelm lära sig att sticka.






   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska