Är det en liljebagge?

Det var min första tanke när jag såg någonting märkligt på väggen på vårt balkongräcke
när vi var på Madeira.

Ingen liljebagge, precis

Liljebaggen såg ut så här på nära håll 😀


En liten del av en torkad hibiskusblomma
hade tydligen fallit ner på golvet kvällen innan
när vi satt där ute och njöt av tillvaron medan vi
tuggade på dadlar, valnötter och kanderad
hibiskusblomma.

Att jag hade låtit mig luras att köpa de torkade hibiskuskronbladen var myrorna förstås omedvetna om,
men de skulle säkert ha varit hur nöjda som helst
över att  försäljaren på Mercadon
övertygade mig om att inget socker var tillsatt,
att allt var naturligt sött, då jag,
nyfiken som jag är,  frågade honom om just detta.
Dit föll jag!






Haha....( han hade säkert roligt åt mig, den lättlurade kvinnan).
Han ljög som en borstbindare och jag gick på det.
Förutom att de var dyra var de också kanderade och supersöta.
Min mage protesterade starkt över sockerchocken, så jag beslöt mig för att helt enkelt
kasta bort allt det söta.
Uffe var helt med på noterna.
Det var bara "too much".

Men sen såg jag ju att det fanns andra som tyckte mycket om kanderad hibiskusblomma
Gänget bakom den rosa rappningen blev utsända för att ta vara på det upphittade
så snart vaktposten hade ropat på hjälp i högan sky.
( Nej, jag hörde det inte men myrorna gjorde det helt säkert )
Att vi hade myror i balkongväggen kände vi förstås inte till men det supersöta avslöjade en hel armé
som i rask takt på rad, marscherade ner till golvet för att ta vara på "guldet"

Det var då som jag  fick frispel av något slag.
Samtidigt som vi kunde bli av med den kanderade hibiskusen, skulle jag idka lite personlig forskning
om hur myror beter sig när de hittar godis.
Praktisk har jag alltid varit, så varför inte passa på när det fanns både godis och 
en nyupptäckt myrstack inne i väggen.

Tro nu inte att vi har "besvärliga" städerskor. Det finns inte rarare och mera tjänstvilligare sådana på hotellet där vi bor. De "knyter" rosetter av det mesta för att göra det trevligt för oss. Till och med disktrasan brukar bli en rosett när de har varit inne hos oss och städat...... .......När Olgakatt var med oss till Madeira för rätt många år sedan, så fixade de en fin rosett av hennes nattlinne varje dag. Men myror får inte rosetter...........

Att forskningen måste ske när städerskorna hade gjort sitt i lägenheten, var underförstått.
Jag kunde för min inre syn se hur de annars omedelbart skulle ta till Raidburken om de såg en
endaste liten myra på balkonggolvet.
Så är det bara.
De skjuter först och frågar sen.
Ni skulle bara veta! 
En forskning i lönndom måste alltså utföras

Jag började mata myrorna med kanderad hibiskusblom..
Jag gav dem stora bitar, mindre och riktigt små och i olika antal.
Jag tog tid på hur länge det tog för dem att klättra upp för balkongräcksväggen som är drygt en meter hög
Tio minuter och så var de uppe med en av de mindre bitarna.

Det jobbigaste  för dem var när de skulle ta in biten genom "dörren". Då kunde de stöta på patrull.
De vände och vred på biten innan de vippade den över kanten eller vad de nu gjorde.
Ibland bet de helt resolut bitar i från den som föll till golvet ( de tog upp dem senare)

Tålamod hade de små krypen. De gav inte upp i första taget, kanske aldrig.
Vilket samarbete de hade! Vid närmare beskådan kunde man se att de bytte om
med varandra nu och då, att det fanns några påhejare som förmodligen ropade att" ta i nu bövelen,
lite, lite till, sväng på biten" och allt vad som nu händer på en dylik arbetsplats.
 
Ibland hände det att en coach stod på biten och till synes domderade med dem som drog och släpade
på det söta och goda. Hej hå, hej hå, vi nu till gruvan går....
Säkert svor någon åt arbetsledaren och tyckte att hen kunde komma ner från
höjderna och bli lite jordnära och ta i själv för kung och fosterland.
Det låg liksom i luften....

En enda gång tog det flera timmar för dem att få upp en stor bit, alltför stor. ( det ingick i forskningen)
Några av dem fick ta nattpasset, troligen gick de i skift.
De stannade mitt på väggen just när solen sjönk i Atlanten utanför.
Mjölksyra?
Jag blandade mig i och sade att de väl kunde äta upp biten istället, på stället.
Så skulle jag göra om jag var en myra.

Tydligen tog de mig på orden, för följande morgon var biten mycket mindre.
Sen fick de tydligen order från högre instans om att genast komma upp med biten,
för de vaknade liksom till i ett huj och fick bråttom, bråttom !
Kanske också skäll för att de hade ätit godis under natten?

Jag blev riktigt grym ett tag och lade ut ett tjugotal små bitar på golvet åt dem.
Mycket arbete på en och samma gång! Hur länge skulle det ta?
Men pytt heller, det tog inte lång tid innan  allting var bakom lås och bom.
Förrådet var säkert sprängfyllt vid det laget.

Sedan blev jag ännu grymmare (vem har sagt att forskning är human?)
Istället för hibiskus lade jag dit små bitar av chokladkex.

De tycker inte alls lika mycket om kex som de tycker om
kanderad hibiskusblomma. Det är "vetenskapligt" bevisat!
Jag vet, för jag har sett det med egna ögon.
Men myror är ju myror. Inte lämnar de sådant som de kan ha nytta av.

Det tog två dagar innan de med "synlig" ovilja hade tagit hand om chokladkexbitarna.
Slöare myror har jag aldrig sett. Det var verkligen trögt i uppförsbacken
De hade bara en liten bit kvar som ett gäng var på väg uppåt med när jag lade ut mera
hibiskusblad. Ha! Ingen rast och ingen ro!

Vips så kom en lång rad alerta myror i full karriär ner för väggen för att ta hand om dem.
De med chokladkexsmulan släppte den genast till golvet och sprang
till hibiskusen istället. Tala om att ha skillnad på ätbara ting!
Vi skrattade gott! Det var tydligt vad de tyckte bättre om.

En dag senare tog de hand om chokladkexbiten.

När vi lämnade lägenheten för att fara hem efter trettio dagar, drog de säkert några lättnadens suckar.
Jag undrar om de någonsin förr har haft så mycket att göra som när vi hade semester?
Inte en ledig stund.
Förmodligen ligger de i sockerkoma ännu i denna dag och har muskelvärk
av allt klättrande och bärande.
Hoppas de är pigga och nytra när vi kommer dit igen om ett par år.
Lagret de har varar kanske ända tills dess ?
Vid det laget har de säkert längtat sig sjuka efter oss och kanderad hibiskusblomma.

Så kan det bli ibland, mitt i allt så väcks en forskningsådra till liv,  på det mest oväntade sätt.

Ni märker säkert att jag har kombinerat Ankis veckorubriker för februari i inlägget.
De som deltar hittar ni i kolumnen här till höger i bloggen.
Om ni fortfarande är vakna, förstås?
Inlägget blev både långt och tålamodsprövande.


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska