Beda

Alla segelbåtar som låg vid kajen och vid bryggorna tycktes guppa till lite när Albin i tidig sommarmorgon
ropade med torndörsstämma:  " Kleba- Beda är här!" Vakna!
När man i semestertider sover sin skönhetssömn i allsköns ro och abrupt blir  väckt
av någon som varken behöver megafon eller annat för att få ut budskapet än sin egen röst
är det lättgjort att man ramlar ur kojen eller gör en häftig rörelse.....
Segelbåtarna som låg som radade sillar neg till, lite hur som helst.
Det såg ut som om de hälsade lite blygt godmorgon till varandra

Det var en syn som jag fick uppleva nu och då när jag anlände med bröd till ÅSS-båthamn,
sommaren anno 1988, året då det var Tall Ships Race i Mariehamn.
Den här dagen, 24 juli, skulle Albanus, den nybyggda galeasen, sjösättas.

Så småningom dök det upp huvuden här och där ombord på båtarna, några män steg i land och
kom gnuggande sömnen ur ögonen och med håret på ända till bänken där jag satt och sålde frukostbröd.
Snart tog det färska brödet slut, några paket Segelmakarins knäckebröd blev över. De låg kvar i en av
brödkorgarna med en rutig duk i rött och vitt över sig.

ÅSS-gästhamn. Bilden har jag "lånat" från Internet

Albin som var hamnvakt och skötte om det mesta i ÅSS-gästhamn satte sig ner bredvid mig en stund
innan det var dags för min del att dra mig hemåt igen.
Det var min stund på dagen att få sitta med honom där och filosofera över smått och gott

Den här dagen skulle visa sig bli annorlunda.
Vi fick sällskap, Albin och jag. Mannen som kom var bekant med Albin sedan länge. Hans motorbåt låg en liten bit bort från oss. Han och hans fru skulle vara med om festligheterna som gick av stapeln de här dagarna.  Om jag minns rätt hette han Törnqvist. Hur som helst så satte han sig ner på bänken
bredvid mig och Albin satte sig på en stol bredvid.
En viktig uppdatering: Jag fick uppgifter om mannens riktiga namn. Han heter Lasse Törnblom och är i nuläget 92 år. Tack Inga-Britt! 

Så blir det som det blir ibland när man får en förnimmelse om att man är delaktig i något riktigt stort.
Törnblom berättade att han som ung pojke hade varit med ombord på den sista seglatsen med fyrmastade barken Viking *
Han berättade mycket mera än vad jag kommer att återge här, jag minns inte ens
allt längre, men han nämnde ofta John.
Albin tittade lite menande på mig och gav mig sedan en blink med ena ögat, men sade ingenting.
Vi lyssnade och Törnblom berättade och berättade.
Hans båda åhörare var idel ädel öron. 
 - Jag kommer aldrig någonsin att glömma John, sade han igen. Han var en klippa för mig och som en far.
Jag visste förstås vem John var vid det laget men det kände inte Törnblom till. Hur skulle han veta det?
Albin visste, därav blinkningen.

John

Törnblom fortsatte med historier som jag hade hört förut, men som jag hade tagit mer eller mindre som skrönor och lite skryt, men den ena efter den andra stämde överens med det jag redan hade hört.
Törnblom hade varit med när allt detta hände och här satt han och blev en berättande bro till
allt som var en gång och också en bro till mig från någon som hade varit mig väldigt kär.

John hade blivit änkling, hans fru Erika var död.
John var trött, sorgsen och hade nämnt att  han gärna hade dött han också; att han hade fått gå tillsammans med Erika istället för de två barnbarnen som också lämnade världen under samma vecka som Erika.
Det kändes så orättvist.

Att John hade haft mycket stor betydelse för Törnblom, gick inte att ta miste på. Han var tårögd
när han berättade. Jag insåg att jag inte kunde fara hem den tid jag hade tänkt mig. Jag ville höra mera, om allt jag redan hört, men nu fick bekräftat. Allt stämde. Jag fick veta en hel del annat också som jag inte
hade hört tidigare.
Det var verkligen en livets förunderlighet att vi satt där han och jag tillsammans på bänken.
Han pensionär, jag inte fyllda fyrtio år än.

Så blev det tyst, ingen av oss tre sade någonting. Luften kändes tät men samtidigt befriande
Jag hade varit  nära någon som hade betytt väldigt mycket för mig
Efter en stund böjde jag mig ner och tog upp ett paket knäckebröd och gav det åt Törnqvist
-"Här får du något av mig som tack för allt det du har berättat! Jag hade tårar i ögonen.
 Albin strök bort något vått ur ögonvrån med ärmen.
Törnblom tittade länge och väl på bilden på paketet som han höll med båda händerna.
Han såg nästan förskräckt förvirrad ut när han utbrast -"men det är ju John! "

Segelmakarins knäckebrödsetikett. Från början var det tänkt att det skulle heta Segelmakarens men Totto Eckerman som ritade av fotografiet på min farfar tyckte att det var vitsigt att skriva Segelmakarins, då fick han in lite åländsk dialekt och också mitt namn i det hela. På den tiden fanns förstås inte Eko-märkningarna

Då berättade jag att John brukade kalla mig lilla Erika,
för att jag liknade så mycket på min farmor
och att barnbarnen som han hade nämnt var mina syskon Erik och Anna.
John var min farfar, sade jag och gav honom en kram.
Törnblom steg upp, mycket, mycket rörd och sade att han måste gå till sin båt
men att han skulle komma tillbaka.

Han kom inte tillbaka, han klarade inte av det, sade hans fru som kom till Albin och mig där vi satt och väntade. Hon tackade med hälsningar att det knäckebrödet han hade fått skulle aldrig någonsin ätas upp.
Det skulle ramas in och hängas på väggen och där skulle det hänga så länge han levde.
Jag blev också inbjuden att komma och hälsa på dem till Korpo, där de bodde.

Jag tog upp de resterande paketen av Segelmakarins knäckebröd och gav dem till henne.
- " Ta de här då istället och ät dem! " Jag log, hon log och Albin log. I båten satt Törnqvist, mycket tagen.
Han kände att han hade fått en hälsning från någon som hade haft mycket stor betydelse för honom,
jag kände det precis likadant.
Mitt i vår vardag hade vi känt vinddraget från en evigt svävande Albatross **

Idag, den 20 december har jag fått en artikel om den Törnblom som jag träffade vid ÅSS
Artikeln är på finska.

Jaha, vad har då Beda med det här inlägget att göra?
Väldigt mycket för min del. Det var jag som blev kallad Kleba-Beda av Albin.
(Kleba är ryska och betyder bröd.)

De andra som deltar i Veckotemat som i december har Tove som rubriksättare hittas här:
Anki, Anna, Birgitta, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt, Tove,  Ulla


*   Alltsedan 1951 finns Viking i Göteborg och fungerar som sjömansskola.
** Det sägs att när en sjöman dör finns hans själ
    under södra stjärnhimlen i form av en evigt seglande albatross.
    Albatrossen är sjömännens trogna följeslagare

 Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska