Idyll/ Kobba Klintar

Jag har insett att jag krånglar till livet för mig själv rätt bra emellanåt.
Ta bara det här med veckans rubrik, "Idyll".....vad tänkte jag på när jag valde
en sådan rubrik?
Vad är en idyll egentligen, finns det överhuvudtaget någon idyll i vår värld av idag?

Idyll står för, enligt Wikipedia, en problemfri värld, ofta med betydelsen opåverkad av industrialiseringen.
men är ofta också förknippad med en lantlig idyll eller en småstadsidyll
Sedan nämns herdedikter...mm.

På vägen ut till Kobbarna mötte vi Rosella, färjan som går mellan Kapellskär och Mariehamn.

Först tänkte jag berätta om Symi, ön i den grekiska arkipelagen som ligger nära Turkiet, dit
vi tog båten en dag när vi var på Rhodos. Naturligtvis finns det mycket idyllisk glansbild över den
Ja, jag menar det jag skriver, glansbild.
Under ytan handlar allt om turism och om att överleva, inte så idylliskt när det kommer till kritan.
Köpa, köpa, köpa är melodin, så vill man att besökaren ska göra ( precis som på de flesta ställen i världen).
Jag beslöt mig för att inte räkna Symi till en idyll men ska givetvis ta er med dit en dag längre fram
Det är absolut värt att resa dit när man är i närheten, en fin upplevelse och visst hittar man inslag
av det mera idylliska slaget där också om man ser över den turistiska horisonten lite grann.

Bakom oss i den lilla båten på väg till Kobbarna låg Mariehamn i gråväder....

Men så blev det som det blev, vardagen gav mig en handräckning i hemmavatten
Tillsammans med Kulturdelegationen, där jag också finns med, så for vi iväg till Kobba Klintar
för att bekanta oss mera med föreningen Kobba Klintars vänner som ser till att allt fungerar som det ska ute vid  "tröskeln"/in- och utfarten till/från Mariehamn/Åland
Alla som kommer till Åland med båt, nästan alla i alla fall, åker förbi Kobba Klintar
Det är ungefär som en av medlemmarna i delegationen sade:
"Kobba Klintar är  som Frihetsgudinnan i New York"
Vad vore inloppet till Mariehamn utan Kobba Klintar?
En otänkbar tanke....så kan det ju inte bli.  Någonsin
Kobba Klintar måste finnas

Marhällan

 När ålänningen har varit utomlands och på vägen hem över havet har Marhällan tvärs om babord
 och Kobba Klintar till styrbord, då står man redan på tröskeln till hemmet.
 Den känslan tror jag att vi alla har, som bor här i öriket
 Bara det är en idyllisk känsla enligt mitt förmenande.
 Att känna tryggheten i att vara hemma igen

 Idyllen har sin historia som återgivning av det ideal-sköna läste jag någonstans....
 Pastoral idyll har alla säkert hört talas om också.
 Pratar man om sådant i dagsläget så tas man inte på allvar, utan förmodligen skulle folk tro
 att man är ironisk. Vilket är fullt förståeligt
 Sedan politik, kritik och gud vet vad,  tog över världen är det besvärligt det här med idyllen,
 men jag är en envis rackare, jag vill ändå påstå att det finns en idyll mitt i det icke-idylliska

Så där ja, nu är vi nästan framme ....båken står där och någon till på berget till höger i bild

Konstnär Juha Pykäläinen har avbildat sin farfar berättades det för mig. Nu står han där vid sitt staffli, året om i alla väder och målar. Det ser ut som om det är båken som avbildas den här gången...........................

   Jag undrar om det är med idyll som med lycka? Det handlar om en stund av skön känsla på rätt ställe
  vid rätt tillfälle, om harmoni.  Jag bestämmer mig för att det är så enkelt.
  När jag ser konstnären på berget känns det så. Bilden av honom sprider idyll omkring sig.

  Men även om jag upplever att Kobba Klintar är en idyll så har det inte varit fullt så idylliskt där ute alla
  gånger. Där har manfolk stått på utkik i alla slags väder, fått vara med om det ena äventyret
  efter det andra. Också många tragiska händelser har utspelat sig inför havets anlete i Kobbarnas närhet
  Kvinnor och barn som har haft anknytning till männen på Kobba Klintar har också de känt av oro
  och allt hårt arbete som har hört till allt lotsande på den tiden det begav sig

Lägg till bildtext

 På vägen ut till Kobba Klintar kör man förbi minnesmärket över dem som omkom då barken
 Plus förliste i december 1933. Här kan man läsa lite mera om detta
 Då var ingenting idylliskt, nu i dagsläget ser allt däremot idylliskt ut, fridfullt och vackert
 
 




    Vi "hoppade" iland och blev välkomnade av medlemmar i föreningen som visade oss omkring
    Det har hänt mycket positivt sedan jag besökte kobbarna för flera år sedan. Här är fina fiskar
    placerade på väggen till ett av husen. De ingår i lekfulla tävlingar för barn som kommer i land med sina
    föräldrar sommartid. Jadå, det är åter Juha Pykäläinen som har skapat dem, mångsidig som han är i
    sitt konstnärskap.
   


   Jag behöver knappast berätta vem som är skaparen till utkiken och havstruten på balkongen?
   Just precis, samme Juha P. som redan nämnts ett antal gånger. Jag stod bredvid mannen på balkongen
   en stund senare (jag nådde honom under armen, så stor är han) och tittade ut över havet, jag också
   Som modell har alias "Örat" Rune Karlsson stått, en av eldsjälarna bakom Kobba Klintars vänner.


   

   Juha till vänster i bild och Raffe till höger



    Vi hajade till allihopa när vi kom in i huset och fick se mannen/ Ralf som stod vid maskineriet som en gång
    höll igång mistluren ute på Kobbarna. När maskinen körs igång skakar dockan så han ser ut att röra sig
    Han är så bra gjord så jag tror att dockorna i Madame Tussauds vaxkabinett skulle blekna av avundsjuka
    om de såg honom.

   

    Antikvarie Marita Karlsson som också är en av Kobbavännerna,
    berättade att man fortsätter med sin pietetsfulla
    renovering av interiören, så som den såg ut på femtiotalet.
    Man kommer inte att riva ner plattorna i taket,
    utan man ska ge dem en ansiktslyftning, måla och fixa

 

 
    En av järnsängarna från tiden då det begav sig finns fortfarande kvar och en hel del litteratur som
    har lästs ligger kvar på ett av borden.

   


   Så kom jag så nära mistluren att jag kunde klappa den.
   Ljudet av den hörde till min uppväxt i Mariehamn....när dimman låg tät
   hördes mistluren långt.
   Det är många gånger som jag har somnat till det ljudet, tryggt förvissad om
   att det fanns människor därute som hjälpte fartygen att navigera rätt

  


    Naturligtvis så gick jag också högst upp till utkiken, där man har en utsikt som bara måste upplevas
     för att göra den rättvisa.
    


     Här höll vi vårt möte inne i båken. Kobba Klintars vänner har sett till att besökare har en utsikt
    som inte går av för hackor precis.
    "Örat" berättade att många människor som kommer dit stressar av ordentligt, bara är och landar i sig
    själva på det sättet som naturen är en mästare på att få människan till.
    " Hit skulle man sända patienter" tyckte han, "det skulle avlasta samhällsekonomin när det gäller
    sjukvården.
    Här frisknar man till och får ro i själen."
    Jag håller med honom. Att vara i naturen, nära havet och alltet
    är en lisa för själen som många borde få vara med om i dagens stressiga samhälle.

    

   Den här vyn ser alla som kommer till Åland den här vägen.....



    Båken Göte. Uppkallad efter sjökapten Göte Sundberg för att ge honom den heder som han så väl
    förtjänade och som nu hans minne förtjänar.

  

   På vägen tillbaka till båten som skulle ta oss därifrån såg jag den här skylten
   Tydligen finns det grodor därute

 


   Väl nere i båten igen såg jag att man är välkommen till Kobba Klintar...och på många olika språk
   Det finns många däck längs piren/kajen som man har målat vita och skrivit välkommen på
   Hoppas att någon av er som läser det här och som inte redan har varit där ute gör en tur dit ut
   när sommaren åter är här. Ni ångrar er inte, jag lovar

 

    En stund senare var vi redan långt borta, på väg tillbaka till Mariehamn
    Tack för besöket Kobba klintar!

De övriga som också skriver Veckans temarubrik är:
Anki, Anna, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt, Tove,  Ulla

Idag känns det nästan förmätet att måla upp eller berätta om en idyll i den komplexa värld av alarmerande problem som vi lever i men konstigt nog så finns det guldkorn även av en idyllisk kaliber både här och där i alla fall. Tack och lov! Det gäller nog bara att öppna ögonen och hjärtat för dem. Då finns de där!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska