Ernas längtan / I väntans tider

Mitt i allt så är oktober nästan slut och jag får lite bråttom att skriva
den sista temarubriken för den här månaden, nämligen  " I väntans tider"

Det finns så många olika slags väntan
Väntan är också en längtan till någonting
Längtan är en väntan.
Jag väljer att återge Ernas längtan till huvudstadens brus
men också samtidigt hennes väntan på våren som ger henne möjlighet
att ge fullständigt sjutton i att hålla plåtkaminen varm.

Dikten har jag läst tillsammans med min svärmor Birgit, som snart har varit död i två år.
Vi kröp ofta upp i en av hennes soffor och tittade på fotografier och läste brev tillsammans
från förr i tiden, hon och jag.
Birgit älskade att göra det och berättade med varm glöd om hur det var på den tiden
det begav sig, som hon sade.
Jag tyckte mycket om den samvaron

Erna och Birgit var mycket goda vänner alltsedan ungdomsåren och följde varandras
öden i torrt och i vått.
Som tack för att Birgit och svärfar Hakon, hjälpte
folket på Strandgårds på Borstö, där Erna levde med sin familj,
med att få en del till deras plåtkamin sänd dit ut så skrev
Erna "Långa längtans sången" till dem som tack.
Jag passade på att skriva av den eftersom jag tyckte att den var
både humoristisk men också belysande på  hur det är att vara utskärsbo när
snön viner runt knutarna utanför.

Långa längtans sång

Jag ligger uti kammaren på golvet på knä invid vår gamla plåtkamin,

och blåser flitigt på den sura veden tills jag är både röd och gredelin

av mödan o av ilskan om varandra

Du vet det kostar på ens runda buk allt medan sot och aska flyger kring en,

att kravla svärande omkring på huk

Därute viner nordan kall och bister och snön i sjok och mängder vräker ner

Och brasan dånar, rök ur skorsten stiger, kvicksilvret åker neråt mer och mer

Som vålnader vi skrida om varandra, vi kura var och en uti vår knut

Och vädrets alla makter ruskar om oss och lär oss nu om nånsin veta hut.

Vi fryser smått och surar åt varandra men brasan flammar värmande och glad

Jag fyller litet vatten i Johanna och skriver lite smått i mina blad

Då höres plötsligen en välkänd vissling från övre ändan av min plåtkamin

För tusan bövlar! Morr och "tandagnissling"

Nu har jag orsak bli helt gredelin

Se upp min fru! Där är vad man behöver

Visst var det ett beklagligt mellanfall att kaffehurran skulle koka över

Men snart är åter allting som det skall

Och medan brasan sakta falnar neder vi styrker oss med brygden stark och fin

Och värmen känns i alla frusna leder, själv blir ens nuna mindre gredelin.

I brasan sen de sista kolen glöda. I Österfjärden blinkar fyrars ljus

Här sitter jag i nattens ro allena och längtar hett till huvudstadens brus

Jag drömmer om kaféer och teatrar, reklamerna på Mannerheimintie

Flanörer, skåda fönster, boulevarder och skådespel som aldrig jag får se.

Men vad mig bjuds det är helt annorlunda, en frusen ö i havets kalla famn

Med nakna träd, omvälvd av snö och stormar

En okänd lik, som lever utan namn!

Ett folk som sitter här i sina stugor och livet rinner undan år för år

Här sitter vi som höstens sista flugor och längtar att det åter ska bli vår

Ty när det våras över havet, solen lyser varm och fin

Ska jag inte mera elda i våra gamla plåtkamin

Jag ska dra en suck av lättnad att ej mer på falnad glöd

Som en blåsbälg nödgas pusta ömsom gredelin och röd.

 skriven av :  Erna Louise Andersson

 
 De andra som också skriver Veckotema hittar du här:
 Anki, Anna, Birgitta, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt, Tove,  Ulla

Copyright; Karin Eklund, Pettas ekologiska