En av de sista dagarna...

innan vi stängde caféet för den här sommaren,  kom en ensam ung  man hit för att fika
Det regnade ute.
Han satt helt ensam vid ett bord i Gula salen, så jag stannade upp en stund och pratade med honom
i förbifarten när jag gick dit för att titta till om ljusen fortfarande brann på borden.
Med en del människor känns det som  att man fortsätter ett samtal
som man aldrig har avslutat, trots att man har aldrig har träffat varandra förr.

Så var det med oss
Vi pratade en hel del.
Bl.a. om hur det är att vara ung i dagens läge, om hur världen
ser ut i allmänhet, allt otäckt som händer, folk på flykt, hetsen, stressen...

- Jag har gjort mig av med tv-n", sade han plötsligt, "och jag försöker
låta bli att vara ute på Internet.
Jag vet om allt som händer ändå, men om jag hela tiden är någon annanstans så har jag inte mig själv.
Jag vill hitta mig själv först!
Och jag kan faktiskt inte göra så mycket mera för omvärlden än vad jag redan gör. Jag tror
att det är bättre att få tag i sig själv först och sedan utgående från den plattformen göra det bästa
man kan i det lilla.
Jag vill och orkar inte gå omkring och känna dåligt samvete för att jag inte räcker till någonting som
jag upplever att andra förväntar sig av min person.
Jag kan ju bara ta ansvar för mig själv och mina handlingar"

Så kloka ord.
Jag förstod honom bra för även jag har den känslan gnagande inom mig med jämna mellanrum.

Vi diskuterade vidare om varför det har blivit som det har blivit, varför så många i våra närområden och grannländer hetsar varandra, ungefär som om vi stod i olika läger.
Vi diskuterade livet som tycks ha blivit så svart och så vitt. Så mycket antingen eller
Varför det är så viktigt att man ska tycka si eller så för att man ska känna sig bekräftad och godkänd.

Vart har respekten och  förståelsen för olika åsikter tagit vägen ?
Var har misstänksamheten smugit sig in ? Alla märkliga beskyllningar och pekfingrar?

Jag hörde att det kom flera gäster till caféet och måste avbryta vår diskussion.
När jag gick ner för trappan tänkte jag på vårt samtal och insåg att det är många som känner likadant
och många som inte vågar ha åsikter alls om detta
För vågar du ha en annan åsikt än vad gemene man tycks ha så blir du lätt stämplad
och då är det lättare att vara tyst eller bara att hålla med även om man kanske innerst inne inte gör det.
Vem som sedan bestämmer vilken åsikt som är den enda rätta är frågan ?
Att vara ung i dagens läge är allt annat än lätt.

Attitydklimatet har hårdnat.
De vardagliga orden har blivit farligare
Ju oftare en hatisk och vulgär retorik används och får förekomma desto lättare vänjer vi oss vid den.
Vilket i sig kan leda till att vi blir avtrubbade och att gränserna för vad som är acceptabelt
och s.k. normalt förflyttas.
Det är mycket viktigt att hålla fast vid demokratin och dess principer när  vindarna
blåser snålare i samhällsdebatten. Reglerna måste vara desamma för alla som håller sig inom
lagens gränser.

Vi har alltid varit stolta över rätten till åsiktsfrihet. Låt oss värna om den utan
att ta heder och ära av varandra.
När argumentationen tryter ska man bli tyst och inte
kasta osakligheter på varandra.
Ja, jag vet att det är lätt att säga men
ibland kommer man till korta.
Varför inte acceptera det? Man måste inte alltid ha rätt...
Man kan inte ha rätt alla gånger, det är en omöjlighet

Att vara caféinnehavare handlar inte bara om att servera kaffe med dopp,
det handlar också om spontana samtal och möten människor emellan. 
Uffe brukar säga att man ska kunna prata om allt. 
Från samtal om blöjbyten till samtal om kärnfysik. 
Ungefär så.  




Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska