Med en touch av Bonaparte

" Ser ni inte vem jag egentligen är ? ",  frågade hon
  Vännerna som satt runt bordet och åt middag tillsammans tittade på henne
" Nja, du är ju den du är", sa´någon.
" Ja, ja, men jag menar vem jag har varit i mitt tidigare liv? "  
  Det blev tyst en stund runt bordet, bara några försiktiga leenden syntes
  En del högg an på maten med en annan frenesi än tidigare,
  några stannade helt upp med att äta.

 " Du liknar ju på Josephine Bonaparte", sa´någon till slut för att bryta tystnaden
    (helt sant så liknade hon på Josephine)

   Hon sken upp i ett stort leende.
 "Jaa, det är jag! Jag var gift med Napoleon!
  Då.
  Vet ni, nu finns han i samma stad som jag
  I det här livet också.
  En stor del till av det franska hovet bor faktiskt där
  Vi brukar träffas och alla finns vi i Sundsvall!"

Hon berättade om hur fantastiskt det var att de allihopa, mera eller mindre
hade upptäckt att de nu levde i närheten av varandra i Sundsvall.
De som en gång för längesedan levde i Paris under Napoleons tid vid makten

Jag kunde inte hålla tillbaka skrattet som bubblade under ytan
när jag för min inre syn såg det franska hovfolket svassa runt i Sundsvall i nutid
Naturligtvis inte i dåtidens mode, utan mera modernt klädda
Men ändå.
Där fanns det franska hovet!
Undrar om de andra sundsvallsborna var medvetna om alla kungligheter de umgicks med
på ett eller annat sätt? Att de kunde möta både Napoleon och Josephine, kanske
i mataffären eller på väg till jobbet?

Självklart så tog hon illa upp åt mitt skratt som jag omöjligt kunde hålla tillbaka,
men de andra väninnorna hade också fått upp ångan
vid det här laget och allt blev plötsligt väldigt roligt och omtumlande,
så hon kunde inte själv låta bli att skratta med alla och åt allt
som fantiserades ihop av hela den kvinnliga vänbuketten.
Vi var inte sena att haka på, vi blev faktiskt riktigt vilda allihopa

Plötsligt så kände hon igen någon bland oss som också hade varit med vid hovet. Då...
Sist och slutligen så hade alla varit med i Paris på den tiden
De andra var inte sena att haka på. De tyckte det var riktigt roligt
Men jag var svårplacerad, ingen kände igen mig från den tiden

" Känner du att du har varit med oss andra där på något sätt?"
" Neeej, jag får ingen sådan känsla..."
" Kanske du jobbade i köket?"
" Neeej, jag tror nog inte det"..
   Jag ansträngde mig verkligen för att känna efter ända
   till tiden för Napoleon, men det lyckades inte alls.
   Mitt minne var för kort
   Dessutom kände jag mig lite förnärmad.
   Varför skulle jag placeras i köket när
   de andra befann sig i de fina salongerna? :)
   Inget fel på att jobba i köket, det gör jag ju
   allt som oftast i nutid men ändå?

" Men var tror du att du var på den tiden då?"
" Hmmmm..."
Någonstans borde ju jag också ha varit eller hur?
Jag drog till med Ryssland för att vara med i leken som egentligen
inte var en lek, utan väldigt mycket på allvar för den  f.d. kejsarinnan
" Ja, men där var du, nu vet jag det!", utbrast hon övertygande.
" Du jobbade som tvätterska och sköljde tvätt i Volga!"

Så där satt jag! Jag var placerad på hyllan!
Eller egentligen på knä vid Volgas strand.
Punkt och slut!
Jag kände inte alls igen  mig i min nygamla roll,
men lät det bero.
Jag visste i alla fall med säkerhet att jag inte hade levt vid det franska hovet
Det visste vi ju allihopa

För min del var allt en lek
och vi fortsatte att skratta och ha roligt....
Den enda som var allvarlig var "kejsarinnan Bonaparte"
Hon såg lite överseende på oss andra som betedde oss som fnittriga tonårsflickor
även om hon också fick sina skrattanfall nu och då som hon inte kunde hålla tillbaka



Tiden har runnit iväg sedan den middagen
Det har gått många år
Jag minns att det  f.d. hovfolket i Sundsvall gjorde en gemensam bussresa till Paris
för att göra Versailles m.fl ställen
Men någonstans på vägen gav de upp" andan" efter det och blev
de människor igen som de var och är just nu.
I alla fall så kom inte hovfolket med hem till Sverige igen
Kanske Paris var så förändrat att de tappade bort sig ?
Vad vet jag?
Krångligare än så behöver det ju inte vara



Allt det här kom jag ihåg när jag hängde tvätt  idag.
Jag tycker väldigt mycket om att hänga tvätt, jag njuter stort av det.
Skulle någon fråga vad min favoritsyssla är så skulle jag nog svara
att den är att hänga tvätt på sommaren.

Det var då det slog mig!
Tänk om?
Kanske det trots allt finns en liten, liten gnutta sanning i det där med
tvätterskan vid Volgas strand?

Vilka minnen man har eller hur?
Härliga minnen enligt mitt förmenande.
Vi har alla våra funderingar och övertygelser om både det ena och det andra
Alla har vi rätt att ha dem och ingen vet vad som är sant eller falskt

Personligen räcker det dock gott och väl  för min del att
vara den jag är just nu och att leva fullt ut efter bästa förmåga
Att befinna mig i någon annan tillvaro och tidsepok, det hinner jag helt enkelt inte med
om det nu skulle vara möjligt.
Men medge att tanken piggar upp och förgyller tillvaron 
Det blir lite grann som en tidsresa
Lagom kryddat blir det riktigt gott att leva.
Man behöver ju inte ta livet så allvarligt när det kommer till kritan
Man kommer ju inte levande ur det i alla fall

Det har hänt att jag har funderat på vem "min kejsarinna"
egentligen var gift med.
Vilken av alla Napoleonare som finns, för det är många som har varit
Napoleon i ett tidigare liv.
Det minns de tydligt.

Sen  måste jag förstås tillstå att jag är lite grann mallig över att
ha fått träffa Josephine.
För det har jag ju gjort.

Har du?

Min hulde make tror att jag nog var en finsk "kärring" som levde i den finsk-ugriska stammen
vid en av Volgas krökar.
Historien tycks aldrig ta slut fastän den egentligen är över för längesen

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska